Dag 7; New Delhi

Yo!

Ok, nu tänker ni nog; gör han inget annat än hänger på cybercaféer? Jo, det gör han, men han var bara tvungen att kolla var han skulle härnäst, samt hade en sån klåda att berätta om färden upp:

Resan Jaipur-New Delhi var överraskande trevlig. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men en efter en tinade indierna upp, och plötsligt var hela kupén inne i diskussioner om politik, film, musik, europeiska unionen, Ladakh, Burma... jag fick två nya referenser - Meraj och Parmod - som jag tänker utnyttja hänsynslöst för info. Meraj var 17, kom från östra Indien (Bihar) och jag var den första utlänningen han pratat med.

I det samtalet har jag också fått mer klarhet i Jammu/Kashmir-situationen, och har nu bestämt mig för att trots allt dra till Leh i Ladakh - stället där SECMOL håller hus. Jag hoppas kunna fungera som engelskalärare ett par dagar för bondbarnen som är kraftigt språkligt handikappade - de behärskar bara sin lokala dialekt.

Så, resan var bara trevlig. 6 timmar i en bunk-bed. Det var i New Delhi det började igen... jag går ut på tågstationen, köper en pre-paid rickshaw till 'hotell Namaskar' som Parmod rekommenderat (och dito LP)

Efter en del bök, chaffisarna pratar nästan ingen engelska, börjar det med att chaffisen försöker intala mig att hotellet har bytt namn till 'Aurora'. 'Oh, really?' sa jag. Jag har börjat behärska konsten att spela dum och låta språkförbistringen verka för mig. 'Yeah', säger han. 'Hotell Namaskar' säger jag. Han rycker på axlarna, och så bär det iväg. Trafiken är otrolig. Så fruktansvärt dammigt, avgasigt, trångt och stressigt. Rickshaw-förarna här får kollegorna i Jaipur att verka som gärdesgårdsligan. Videospel med hjärtat i halsgropen hela vägen. Flera gånger fick vi bara stanna och stå still i tio-femton minuter. Varför? Ingen vet.

Så stannar han, pekar på ett hotell. Jag frågar 'hotell Namaskar?' Han nickar och säger 'good hotel, 300 rupees'. Jag säger 'hotell Namaskar!' - han rycker på axlarna och fortsätter. Ett par minuter senare pekar han nerför en gränd och säger 'Namaskar'. Jag ser nerför gränden, men hittar ingen skylt med hotellets namn.

"Where is it," frågar jag. Han viftar otåligt inåt gränden. "I don’t know where it is. You follow?" frågar jag. Han tittar länge på mig, säger "wait" och sätter sig i rickshaw igen.

Han kör två kvarter, och lutar sig sedan ut och frågar en fotgängare om vägen till Namaskar. Fotgängaren vinkar längre neråt gatan vi åker på.

Efter ett par kvarter, stannar han utanför ytterligare en gränd och viftar inåt. Jag säger återigen "You follow?", men då ropar han på en fotgängare som också viftar inåt gränden.

Då beslutar jag mig för att tro på det, men tänker i mitt stilla sinne att det likaväl kunde varit en kumpan. Och gränden är så mörk, så mörk...

Så. Det tog mig två timmar från tågstationen till hotellet.

Två anekdoter:

1) En tysk vid namn Kristofer berättade för mig att det tekniskt inte är stöld att 'flytta' på saker, så om man blivit av med något lönar det sig att leta runt efter det. Någon kan ha 'flyttat' på saken. Och när du lämnar platsen, så är det inte stöld att ta hem saken...

2) De två brittiskorna råkade ut för en riktigt hemsk händelse under festivalen. De gick själva på festivalen, blev omringade av en trettio män som skrek åt dem, klädde på privata ställen, jagade dem och kastade sten efter dem. Kvinnor har en tuff tid att resa i Indien, särskilt de muslimska ställena. De tänkte från början rest var och en för sig, men håller sig nu tillsammans.

Så, det är kanske en bra idé att undvika att resa inte som ensam kvinna i Indien i allmänhet, och de muslimska områdena i synnerhet.

Så. Nu är det norra Indien som gäller. Leh/Ladakh, Daramsala, Himachal Pradesh... därifrån vidare till Kathmandu/Nepal och sedan Varanasi och österöver.

Love, Stefan