Dag 21: Vashisht
Hej! (Hej, tack och hejdå på Ladakhiska)
Jag kom till Leh för att Karen berättat om SECMOL. Jag visste ju inget om det men det vet ni ju att jag brukar göra saker på känsla.
Det lustiga var att jag redan på vägen till Leh hade börjat få en känsla om att jag kanske inte skulle till SECMOL ändå, att det inte var menat. Att det var meningen att jag skulle tro att jag skulle till Leh och att det skulle leda mig till Srinagar - och att Leh sedan hade spelat ut sin roll. Jag tror faktiskt att det var så. Hjärtats vägar är ibland outgrundliga.
Så jag skulle lämna Leh. Jag kom på det för sent för att köpa en biljett, så jag fick vänta till dagen efter. Höjdsjuk släpade jag mig de 15 minuterna i nedförbacke till busstationen. Där fick jag reda på att det inte gick någon buss förrän två dagar senare och att jag skulle komma tillbaka imorgon för att köpa biljetten. De säljs nämligen bara dagen innan eftersom man aldrig kan vara säker på att det blir någon buss förrän den anlänt till stationen.
Helt ok tyckte jag dock, eftersom det skulle låta mig säga hejdå till James som var ute på en tre-dagars-trek med en belgare och en amerikan vi mött på hotellet.
På kvällen kom Oli och Ruth fram till att de också ville till Manali, så morgonen efter så följde Oli med mig ner till busstationen för att köpa biljett.
Där fick vi reda på att jag köpt den sista biljetten till den sista reguljära bussen ut ur Manali. Trafiken stängs för vintern, människan retirerar.
Jag började gå tillbaka till hotellet, Oli skulle försöka ordna någon annan transport.
Återtaget var ett helvete. Höjdsjukan gjorde att jag inte kunde gå mer än 3 minuter i taget, det flimrade framför ögonen.
Jag var tvungen att sätta mig ner. Turligt nog fanns det ett litet stånd med drycker, ett bord utanför, där satt en man. Jag köpte en Fanta och frågade om jag kunde slå mig ner. Mannen gestikulerade halvhjärtat att jovisst kunde jag det.
Han verkade grymt bister. Jag sträckte fram handen och presenterade mig, han svarade med sitt namn men det försvann snabbt i yrseldimman.
"Where are you from?" "France." "Ah, I’m from Sweden. Je suis Suédois." "Très bien," muttrade han halvförvirrat.
Oli dyker upp, han har fixat biljetter till en privat buss. Jag knäpper iväg en geting från Fantan, och får sedan fly därifrån när den kommer tillbaka för hämnd.
Efter att ha avslutat drycken stående lämnar jag tillbaka glaset till shop-ägaren.
Säger "Au revoir" till fransmannen. Han tittar bara upp lite snabbt och muttrar något.
Sista kvällen i Leh. Fyra dagar har jag bara legat höjdsjuk i sängen, läst ut boken jag fick av mamma, ätit tibetansk mat samt suttit på taket och avnjutit utsikten. Påtvingad vila.
Från taket ser jag en flock mörka fåglar. I flocken flyger en vit som deras like.
Mot den mörka marken syns bara den ljusa, men mot himlen är de alla svarta.
På kvällen kommer James, Pete och Gi tillbaka. Pete är en trevlig, snuskigt rik law-school-brat-amerikan och Gi en grymt skön belgare.
Vi går ut för att dricka farväl-öl. Vi får sällskap av en sjunde, en holländare killarna mött på sin trek.
Jag var att jag redan på vägen till Leh hade börjat få en känsla om att jag kanske inte skulle till SECMOL ändå, att det inte var menat. Att det var meningen att jag skulle tro att jag skulle till Leh och att det skulle leda mig till Srinagar - och att Leh sedan hade spelat ut sin roll. Jag tror faktiskt att det var så. Hjärtats vägar är ibland outgrundliga.
Så jag skulle lämna Leh. Jag kom på det för sent för att köpa en biljett, så jag fick vänta till dagen efter. Höjdsjuk släpade jag mig de 15 minuterna i nedförsbacke till busstationen. Där fick jag reda på att det inte gick någon buss förrän två dagar senare och att jag skulle komma tillbaka imorgon för att köpa biljetten. De säljs nämligen bara dagen innan eftersom man aldrig vara säker på att det blir någon buss förrän den anlänt till stationen.
Helt ok tyckte jag dock, eftersom det skulle låta mig säga hejdå till James som var ute på en tre-dagars-trek med en belgare och en amerikan vi mött på hotellet.
På kvällen kom Oli och Ruth fram till att de också ville till Manali, så morgonen efter så följde Oli med mig ner till busstationen för att köpa biljett.
Där fick vi reda på att jag köpt den sista biljetten till den sista reguljära bussen ut ur Manali. Trafiken stängs för vintern, människan retirerar.
Jag började gå tillbaka till hotellet, Oli skulle försöka ordna någon annan transport.
Återtaget var ett helvete. Höjdsjukan gjorde att jag inte kunde gå mer än 3 minuter i taget, det flimrade framför ögonen.
Jag var tvungen att sätta mig ner. Turligt nog fanns det ett litet stånd med drickor, ett bord utanför, där satt en man. Jag köpte en Fanta och frågade om jag kunde slå mig ner. Mannen gestikulerade halvhjärtat att jovisst kunde jag det.
Han verkade grymt bister. Jag sträckte fram handen och presenterade mig, han svarade med sitt namn men det försvann snabbt i yrseldimman.
"Where are you from?" "France." "Ah, I’m from Sweden. Je suis Suédois." "Très bien," muttrade han halvförvirrat.
Oli dyker upp, han har fixat biljetter till en privat buss. Jag knäpper iväg en geting från Fantan, och får sedan fly därifrån när den kommer tillbaka för hämnd.
Efter att ha avslutat drickan stående lämnar jag tillbaka glaset till shop-ägaren.
Säger "Au revoir" till fransmannen. Han tittar bara upp lite snabbt och muttrar något.
Sista kvällen i Leh. Fyra dagar har jag bara legat höjdsjuk i sängen, läst ut boken jag fick av mamma, ätit tibetansk mat samt suttit på taket och avnjutit utsikten. Påtvingad vila.
Från taket ser jag en flock mörka fåglar. I flocken flyger en vit som deras like.
Mot den mörka marken syns bara den ljusa, men mot himlen är de alla svarta.
På kvällen kommer James, Pete och Gi tillbaka. Pete är en trevlig, snuskigt rik law-school-brat-amerikan och Gi en grymt skön belgare.
Vi går ut för att dricka farväl-öl. Vi får sällskap av en sjunde, en holländare killarna mött på sin trek.
Jag går till en ’24 hour ATM’ (bankomat) för att hämta pengar, men den är stängd för natten.
Det behövs inte mycket ’Godfather Extra Super Strong Beer’ (alkoholhalt ’more than 5.25% but not more than 8.25%’) för att bli bra i gasen på över tre tusen meters höjd.
Jag trumlar i säng, sätter klockan på 03.00 eftersom bussen skulle gå 03.30.
03.30 vaknar jag, det var kolsvart, så jag tog på min fantastiskt användbara pannlampa och packade mig iväg till bussen.
Jag vacklar till och håller ett ögonblick på att trilla ner men greppar i sista stund tag i den låga rälingen på bussens tak. Det är fortfarande becksvart, och jag trängs med fem andra om att få plats med min packning.
Bussen är överbokad och överfull. När jag tror att bristningen är nådd stannar chauffören och plockar upp fem till.
Fransmannen är också med. Han heter Denis ’Donni’ och är riktigt trevlig. "Jag visste att vi skulle ses igen," tänker jag.
Vid sextiden kommer solen.
Den första etappen bjuder på ett frystorkat helvete i Himalayas regnskugga. Här är så torrt, hett och kallt att inget kan leva.
De höga, fransiga bergens färger lika torra som luften; tegelrött täckt av askgrå avlagring, ockra, lime, ljus lera, lava och jord.
Plötsliga frusna vattenfall springer ur och återvänder till intet.
I bråddjupa raviner flodfåror, frusna fickor viskar bittert om tillfällig reträtt.
Spridda molntussarna glider över himlen som sägandes ’vi lever inte heller här, vi är också bara på genomresa.’
Månen håller dem sällskap en stund.
På varje rygg, varje krön; en borg, ett fort, där en pagod - den stormas av en här, stridsvagnar dragna av ödlor från en annan planets urtid.
Horisonten penslad med ett ljusblått dis.
Då och då övergivna byar. Jag försöker komma på varför de lämnade byn, men misslyckas. På vissa hus står det ’ABANDONED’ i kliché-tryck.
Med ett par timmars mellanrum lägerbyar, de försörjer sig på att sälja chai, lunch och kex till förare och passagerare. När vintern kommer monterar de ner tälten och drar.
Rostiga och utbrända dieselfat överallt, ibland i höga tippar. Deras färger i harmoni med stenarna och klipporna omkring.
På fem tusen meters höjd känns luften som en sidenhalsduk i luftrören. Att andas blir en medveten handling.
Efter passet kryper livet fram i form av ett lågt gräs begåvat med en dåres envishet; jag får en vision av rötter som griper med en drunknandes grepp.
Vägarna är de sämsta jag sett i Indien, och det vill inte säga lite. Naturen gnager på dem, människorna håller inte ikapp.
TATA-truckarna är vägens kungar, de har höga påbyggnader av trä, är vackert handmålade med stiliserade mönster; olika för olika stater. Vilka stater truckens förare har tillstånd att transportera till deklareras stolt tillsammans med religionstillhörighet och ofta ser man färgglada silverplymer på backspeglarna och ljusslingor längs sidorna.
Detta är chaufförens hem.
På en gulgrön platå gör bruna mossa buskar gräset sällskap, de ligger som fräknar i landskapet, som vårtor på en paddas hud eller kanske som lämlar i lopp över kullarna.
Lukten av människor i bussen; flatulens, smuts och nikotin.
De flikiga bergen sträcker sig upp mot skyn som fingrarna på en himlens omsinta älskare.
Vinden stryker ömt ut olika färgad sand och grus i toner och övergångar, blottad sten i lager på lager som stearin på en flaska.
Väl inne i horisonten introduceras vi till bergens aristokrati; topparna täckta av perma-sno. De är imponerande på håll men slätstrukna i jämförelse med de lägre nivåerna.
Jag är så nära molnen att jag kunde göra berget svartsjukt.
Bussen går bara till Keylong. 18 timmar från Leh. Därifrån får vi försöka ta oss till Manali med lokala bussar. Jag och Denis tar in på samma gästhus och käkar middag tillsammans.
"You have the air of a seasoned traveller," säger jag. "What?" svarar Denis. "Well, you look like you have travelled a lot. Your aura." "Yes. I’ve travelled a lot. 51 countries. This is my fifth time in India." "When did you start travelling?" "When I was 17. I’m 47 now, so that makes this my 30th anniversary."
Denis är en före detta IT-entreprenör som sålde sitt bolag när han var 30 och svor på att aldrig arbeta mer och speciellt inte med IT. Han påminner mig av någon anledning om Jim. Och mig själv. I någon underlig mix.
Nästa morgon är kaos. Det går inte att köpa biljett till Manali för alla bussarna är fullbokade. Sjubussen kommer in klockan nio och vi kastar oss på, Denis kämpar till sig ståplatser medans jag förtvivlat kastar upp våra packningar till en indier på bussens tak i blind tro. Jag överväger att gå upp och låsa fast min ryggsäck men beslutar mig för att hålla min tillskansade ståplats.
Bussens tak lastas med hela resekistor och 200-litersäckar. Under ett framsäte ligger en surrad get och darrar på en hög av spillning.
Denis erbjuder mig torkade persikor, en delikatess, ur en påse av värdelös plast som gått sönder. "Help me," vädjar han. Vi kämpar oss igenom hela påsen, spottar kärnorna på golvet.
Busschauffören visar sin rastlöshet med passagerarna som försöker tränga sig på genom att tuta, börja rulla, tuta lite till och sedan helt sonika köra, oavsett om folk hänger i dörren, eller håller på att surra packning på taket.
Bussen är ännu mer knökad än igår. Denis sitter på en väska med en armbåge i ansiktet men snor en sittplats som blir ledig efter tjugo minuter.
Insh’Allah betyder ’om gud vill’. 15 minuter efter att bussen lämnat Keylong, går det ett ’OOH!’ genom bussen bakifrån och fram och några börjar skrocka. Vi har tappat baggage.
Bussen stannar, några hoppar av för att hämta det tappade bagaget.
Det finns ingen möjlighet för mig att lämna min plats, jag vet inte om min ryggsäck fallit av och hittats eller om den var fastsurrad.
Vi fortsätter. Jag får ett tillfälle att meditera över min egen hjälplöshet, guds vilja och ödet.
En halvtimme senare blir den bästa platsen ledig, den bredvid chauffören. Jag erbjuder en indier den, men han säger ’take it’. Lyx!
Vägen är om möjligt ännu värre än den förra. Detta är som en uppkörd skogsväg högt uppklastrad på en bergssida. Jag bara skrattar, det är helt surrealistiskt.
Det finns tre sorters bussbolag. ’State Road Corporations’ sköter den reguljära långfärdstrafiken. Deras förare kör lugnt och stabilt och bussarna överfylls inte.
Det här är en ’Public Transport’-buss. Föraren kör som om han försöker hinna ikapp sin förlorade ungdom. Med minsta möjliga marginal missar han getter, hundar, hästar, barn.
Det är som real life Liseberg hela vägen. I fem timmar.
Då och då sneglar jag på honom. Han ser inte ens koncentrerad ut, ansiktsuttrycket pendlar mellan otålighet och irritation.
Hur ’Private’-förarna kör vill jag inte veta.
När vi kommer in i Lahol ser jag de första riktigt vackra kvinnorna - i Kashmir bara grova arabiskor och i Leh bara runda tibetanskor. Här är de slanka, med lätt mongoliska drag.
Jag ser en otroligt vacker flicka i brun särk bära vatten in i ett ruckligt skjul av plåt och mediterar en stund över skönhet och skönhets värde.
Efter Lahol och ett extra gropigt avsnitt där jag flera gånger kastas ur säte går det en andra våg av ’OOOH!’ och skratt genom bussen.
Nu förstår jag mer den air av pragmatisk kollektivism jag noterat här i Indien. Man är liksom helt utlämnad åt varandra nästan hela tiden så det är en ren överlevnadsstrategi.
Insh’Allah. Jag lovar och bedyrar för mig själv att jag ska börja kedja fast ryggsäcken hädanefter.
Jag måste förresten köpa den av dig, Maria; den kommer aldrig att bli vad den en gång var.
Hela tiden har vi snöklädda berg i horisonten.
Folk står och väntar på bussen vid vägen. Gud vet hur länge de väntat. Ibland stannar bussen, ibland inte.
Konduktören arbetar sig framåt i bussen, tar slutligen betalt av mig och kräver därefter att jag ska flytta mig trots att jag gett honom 3 rupier (50 öre) i dricks.
Då opponerar sig chauffören, säger något i stil med ’sit here’ och börjar kämpa bort bagaget som placerats bredvid honom.
Detta innebär att han måste vända sig bort från vägen mitt i en kurva för att lösa upp en knut, men till slut blir platsen ledig och konduktören sätter sig där istället.
Chauffören är min hjälte. Även om han totalt negligerar de käcka skyltarna vägverket satt upp;
"Horn, please" "Be gentle on my curves" "After Whisky driving risky" "Better Mr Late than Late Mr"
eller vad sägs om James favorit: "Enjoy intercourse, but not while driving" och min: "Stop gossiping - let him drive!"
När vi närmar oss Manali ändrar naturen karaktär. Allt är så grönt, trän överallt. Det är höst, vi färdas genom gula alléer.
En liten flicka med brunt skinn och svarta flätor springer leende nerför en upptrampad stig i den gröna sluttningen; hon har vita rosetter i håret, vinröd tröja med långa ärmar och posiga blå sidenbyxor.
Vi kommer in i Manali, tar oss direkt till Vashisht och tar in på ett gästhus vars ägare visar sig odla och tillverkar egen ’cream’, den lokala hash-varianten. Den är så mjuk att man kan knåda den som grädde.
"Good cream," konstaterar Denis efter att ha pressat ut massan för att kontrollera färgen och att det bildats kristaller, "you know, they do it by rubbing it between their hands for hours and hours."
"Two grams per hour," inflikar ägaren. Han tar ett bloss, höjer jointen till pannan och mumlar "Boom". "Boom Shankar" är ett tack till Shankar, rökandets skyddshelgon i Hinduismen.
Tydligen är Manali hash-staten i Indien. Nästan varenda bonde odlar hampa och processar den. En tola, tio gram, av bästa cream kostar här åttahundra rupier - SEK 120.
Polisen har börjat ta i med hårdhandskarna mot bönderna efter påtryckningar från USA.
"Bad ambiance," konstaterar fransmannen.
Utmattad efter resan går jag och lägger mig brutalt tidigt, redan klockan sju. Följdaktligen vaknar jag tidigt. Klockan är 5.30 och allt är så mörkt att jag ett ögonblick förvirrat undrar om mina ögonlock slutat fungera.
Jag tänder en lampa och börjar läsa boken jag fick av Karin i väntan på att frukosten skall vakna.
Plötsligt hör jag en svag flöjt, den spelar en enkel melodi. Jag undrar vem som spelar flöjt så här tidigt, och tar på mig och går ut.
Utanför ser jag ett par hundar rota i skräpet nedanför huset, nyskördade majskolvar och avskalad blast på taken omkring. Det är gryning.
I luften ett mäktigt brus. Det måste vara ett högt vattenfall här i omgivningen, eller kanske en damm - jag måste dit, tänker jag.
Himachal Pradesh och Manali verkar helt underbart. Jag pratade med en kompis till Denis, Roseanne, och hon bedyrade "I can’t leave!"
Jag förstår henne. Klimatet är svensk sommar, det är kor, bete och gröna trän överallt, alla verkar lugna och tillfreds.
Jag lär nog stanna här åtminstone en vecka, sedan ger jag mig antagligen av österut.
Tänker på er.
Kram, Stefan