Dag 42; Pokhara

Min sista morgon i Varanasi ligger det ett lik och flyter mellan fiskebåtarna under min balkong.

Från båtarna löper det mängder av tunna linor. Männen fångar fisk, binder fast linor i stjärtarna och släpper tillbaka dem i vattnet. På så sätt håller de sig färska.

Hur sund fisken är i de här vattnen vill jag dock inte tänka på - Richard trodde att "they probably got three eyes."

Liket är inte bränt, så det har antagligen inte kommit från någon av de badplatser, ’ghats’ som också används för att bränna lik och dumpa resterna i Ganges.

Enligt Lonely Planet, den nya resereligionens bibel, är en båtfärd utefter de centrala badplatserna i soluppgång numera ett ’must do’ och vem är jag att avvika?

Besvikelsen var påtaglig. Jag såg bara en likbränning. Vi tog inga foton; Suse drog parallellen att de skulle komma till våra begravningar och ta bilder på liken.

Jag såg dock ganska många skallar ligga och guppa i vattnet. Enligt båtföraren är det skallen och fötterna som är svårast att bränna ordentligt. Brukligt är att krossa skallarna innan man bränner liket, men det slarvas det med ibland. Tsk, tsk.

Dock är det inte alltid man ser skillnad på likdelar och skräppåsar, ibland när man ser en sko guppa i vattnet är det inte utan att tanken ’undrar om det finns en fot i den’ far genom huvudet.

"On my trip a dead baby floated up to the surface," påpekar Johan.

Ett par riktigt sköna uppsvällda halvruttna kadaver såg jag också. Korna badar ju också i Ganges och då och då måste ju någon av dem slinta och trilla i.

Vid ett tillfälle såg jag fem kor och tre kalvar vada bland människorna. En kalv höll sig på land, antagligen rabies smittad. Fram kom en indier, tog ett ordentligt tag och skjutkastade kalven ut i vattnet. Väl där dränker han den kärleksfullt och tvättar den ordentligt. Det var antagligen herden.

Kalven kämpar sig dyblöt upp på land, kring den står en air av förnedrad katt.

Min sista morgon i Varanasi beställer jag chai och toast till frukost. Liket ligger barmhärtigt nog med ansiktet nedåt.

Armarna och benen är stympade, jag spekulerar över dödsorsaken; är det måhända ett rånoffer?

Kvällen innan var det Dev Deepawali, en av de största festivalerna i Varanasi. I en hel vecka hade det festats, och lördagen var kulmen. Vi försökte gå längs badplatserna, men det var helt tjockt med folk. Omöjligt att komma fram.

Kombinera detta med öronbedövande fyrverkerismällar - inga säkerhetsföreskrifter här inte - och raketer av oberäknelig kvalitet som då och då landar i folkmassorna eller i båtarna ute på floden så kommer man ganska snart fram till att man nog återigen ska hyra en båt.

Vilket för mig till min andra hypotes; drunkningsolycka.

Ute på floden var det vilda västern. Indisk vägkultur överförd på vatten. Störst går först, söndra och härska; lös problemet. Mer än en gång fick vi snabbt dra in kroppsdelar och vid ett par tillfällen trodde jag seriöst att vi skulle gå under.

Men de löser ju situationerna. De gör ju det.

Från vattnet var staden fantastisk. Alla badplatser tävlade om att konkurrera ut de andra med ljus- och ljudeffekter. Förföriska elektriska dekorationer, snurrande, blinkade, pulserande. Värmeljus i stora mönster på badplatserna och längs gatorna. Tusentals ljus i små blad båtar drivandes på vattnet.

Och människorna som samlats i tiotusentals på badplatserna, familjer, ungdomar, heliga sadhus, gycklare, dansare, skådespelare. På en badplats framfördes ett verk där dansarna dansade med enorma ljusstakar.

Fantastiskt.

Lägg till detta ett Varanasi, en av de äldsta städerna i världen, insvept i en mystisk dimma bestående av lika delar fyrverkerirök, en dimma som legat still ett par dagar samt föroreningar från trafik och alla de tusentals dieselgeneratorer som krävs för att driva alla dessa elektriska ljus så har man en scen som bokstavligen tar andan ur en.

En av de största båtarna rammade oss nästan och till min förtjusning ser jag Loi och Noreen på den. Jag var inbjuden att fira med dem, men tackade nej. Det var nog lika bra.

Så jag skriker på Loi, tredje gången rycker hon till, vänder sig om, ler och vinkar, så jag ropar på Uma. Hon vänder sig om och ler, jag hinner bara skrika ’this is madness’ innan vi skiljs åt.

Jag träffade Uma några dagar innan. Jag åt en tidig frukost eftersom jag i vanlig ordning väckts av mässandet och festandet i gryningen.

Hon satt vid bordet bredvid mig. Jag undrade i mitt stilla sinne vad hon var för något. Uppenbarligen indisk, men ändå inte. Tjocka vita slingor i korpsvart hår. Glasögon i senilsnodd. Ytterligare en sådan där mystisk människa man skulle vilja veta mer om men inte vågar tränga sig på.

Så hon säger ’good morning’ och vi börjar småprata.

Hon är 58 år, blev bortgift till en indisk man i USA när hon var 20, och nu förbereder hon för att återvända till Indien innan hon fyller 60.

Hon är vegan, konstnär och bor i ett anarkistiskt kollektiv i San Francisco. När jag påpekar att jag har Los Angeles i min rutt men inte har råd att stanna där får jag en inbjudan att bo med dem en vecka.

Jag spiller mitt te, känner mig dum, det finns ingen servett inom räckhåll, jag känner mig dum och ber om ursäkt. Hon säger

"Thare’ll be a waiter here soon. He can take care of it."

Så jag försöker negligera teet som droppar på mina byxor. Inte mycket att göra.

En servitör kommer, jag ber honom "I was clumsy, could you please..." och viftar med handen över teet. Han kommer tillbaka med en trasa och så är det inte mer med det.

Vi kommer in på ämnet ’arranged marriages’. Uma är skild och har haft många pojkvänner sedan dess. Jag tycker det är lite underligt att hon inte fördömer den indiska seden.

"It’s a bit strange," säger hon bara, "you got to learn to love your husband. It takes time."

"Yeah," säger jag, "I sometimes wish somebody should have done a checkup on some of my girlfriends. You know, you really should take references, say ’could you give me the phone numbers of your three latest boyfriends, so I can phone them up and see what went wrong?’"

Uma skrockar, visar pärltänder och kniper ihop ögonen. Hon har en stark ’Bronx black queen’ utstrålning, sitter säkert och stilla.

"I don’t think that people change. They can, but I think situations change, not people. And how much do you know about a person, and his history, after a week? Nothing!"

"Not to mention after a one night stand," inflikar jag.

"Yes. Although one can tell a great deal about a person by observing his reactions, for example when spilling chai or how they treat a servant."

Hon plirar menande över kanten på glasögonen, låter meningen sjunka in, fortsätter sedan

"But yes, you should get to know the person first, not throw yourself madly into love."

"I’ve come to realize that."

"Nah," invänder jag, "there’s a difference between knowing it with your brain and knowing it with your heart."

"Yes... once I broke up from this guy Scott, I was so over with him, and I went travelling. In South Africa I met a man, we decided to travel together.

In Mexico, we had become a couple, staying together, doing things.

We went to the beach, and he was like a seal, you know, playing around, but I’ve never really been good in the water, so I became increasingly worried.

He was diving, swimming between my legs and so on, but I felt a draft and became scared, so I told him I would go up on the shore. He stayed in the water."

Hon berättar historien med ett stelt leende och i neutralt tonläge. Ibland lutar hon sig lite framåt för att understryka.

"On the beach I met some local kids, circus kids from a circus nearby, they raise the tents, and started playing with them. Uneducated kids, they asked me where I came from, and when I said ’India’ they didn’t know where it was, so I said ’China’. Anyway, I had a great time.

It was only after a while I noticed that he had gone out of the water, got his clothes on, and disappeared. When I came to the hotel, his bags were gone.

At first I was afraid that," hon tar sig över huvudet och gör en skräckgrimas, "oh no, he’s taken my passport and all my money, but it was all there, he had just gone. I think he got jealous of me playing with the kids and not with him, so he left me."

"Well, I don’t think it has to do with you, really," säger jag,"I think it was something in his past."

"Yeah, and I was so in love! I had called my daughters and said ’I’m so in love with this man! I am so happy!’"

Hon verkar förlorad i sin egen historia, jag försöker inflika,

"Well, I think I know this behaviour. I think I know it really well, actually. I think he had some issues, and that you woke something up in him that he didn’t like about himself, and so he decided to flee."

"Yes, but I loved him so, I asked everybody where he’d go, I even travelled to the next places we should have gone, looking for him, but I never found him."

"Yeah. I think that is how it is when you’re travelling. It becomes very easy to act on those kind of impulses."

"Yes. But how I cried."

"I think, as you said before, that you never really know somebody."

"Yes."

Uma och jag gör sällskap ett par dagar sedan skiljs vi åt som man alltid gör när man reser ensam. Plötsligt är det bara Stefan igen.

Min sista morgon i Varanasi bryr sig ingen om liket som guppar bland båtarna. Jag ser fascinerat hur badarna i badplatsen tio meter bort kastar förströdda, ibland missnöjda blickar, men ingen gör en ansats att ta tag i frågan.

Jag tänker "höjden nu skulle vara att någon kommer och sköljer munnen med vatten i närheten av liket," och mycket riktigt kommer en man ner till kanten, kanske två meter från liket, borstar tänderna och sköljer munnen med vatten ur Ganges.

Ganges utlopp är helt aseptiskt, det vill säga att det inte kan underhålla liv som kräver syre.

På hotellet bor en del udda typer, en av dem är ’Amerikanskan’. Jag gav henne det namnet för att hon ser ut som en sådan. Kring 45, ganska kort, enorm byst i svart nylon, alldeles för mycket make-up.

Richard säger, "Yet another weirdo."

Jag svarar, "I’ve been thinking about engaging her. I think she’s got some story to tell."

Jag får en trött blick som belöning.

När man talar om trollen dyker de upp så jag säger "good morning" till henne. Hon kvittrar "good morning" tillbaka, och berättar att hon just varit och badat i Ganges.

Bordet faller tyst.

Det visar sig att hon inte alls är från Amerika, utan från Frankrike. Jag rullar mentalt med ögonen. Vad har de i vattnet där?

Hon berättar att för henne är Ganges och Nilen samma sak, att en gång var det samma flod, när Egypten och Indien var förenade i Gondwanaland. Och Nilen är hennes gud.

För länge sedan led hon av multipel skleros, blev sängliggande med smärtor en lång tid. Läkarna sa att hon aldrig skulle kunna gå normalt igen, att de till slut var tvungna att sätta metallstänger i hennes ben och armar.

Men hon var en konstnär, och de stora klassiska konstnärerna fastar innan de målar, och hon ville måla när hon var sängbunden, så hon fastade.

Och på nionde dagen kände hon sig så lätt, så lätt, och på tionde dagen reste hon sig ur sängen.

"And I’ve been healthy since then. Look at me, I can move, I can dance. I even have my disabled person card left so I can go first in lines and park in handicap spaces. But I’m all healthy! Look!"

Och hon tar ett par trippande danssteg och tittar sedan på oss med stora intensiva ögon och ett maniskt leende, hon har en blomsterkrans runt huvudet som hon hela tiden måste skjuta upp i pannan.

"Wow," säger jag, "that’s good!"

"Yes! For eight years I was in pain, and now, nothing!"

"Good for you! Is this the first time you bathe in the Ganges?"

"No, I bathe every day. Some people are afraid of it, but I’m not, I can take anything!"

Hennes utstrålning är som en manisk svart sol. Jag blinkar febrilt och kisar med min själs ögonlock.

"Yeah, I actually think the Ganges is a test of character," säger jag, "it would probably kill me, because I’m of such weak spirit."

Hon vet inte riktigt om jag skämtar eller inte men ler ändå.

"Yes! And it’s so vibrant, with all the other people bathing, and you can really feel it!"

Och här sitter vi skrämt uppflugna på en balkong på ett turisthotell, tänker jag. Det tål att tänkas på. Medspelare kontra åskådare.

"Wow," säger jag. Konversationen slutar där, hon säger, "Well, bye!" och vi mumlar "bye" tillbaka.

Efteråt en stunds chockad tystnad.

"Well," säger jag till Richard, "told you so."

Tystnaden härskar igen, jag tittar ner över räcket på de badande.

På kvällen är liket borta.

Och nu är jag i Pokhara, Nepal - det är grönt, skönt och stilla om än turistigt även här. Jag har åkt på magproblem för första gången, typiskt, men det verkar inte allvarligt. Jag får leva på soppa ett tag.

Jag funderar på att flytta till det tibetanska flyktinglägret när jag blir bättre och bo med en familj där. Gotta get off the beaten track. Vi får se.

Kramar, Stefan