Dag 172; Pnomh Penh

Tack, gud; jag aer tillbaka, var min foersta tanke i Kambodja. Allt aer saadaer oorganiserat, man faar aldrig vad man foervaentat sig, men det ordnar sig i slutaendan. Alla dessa leenden, haelften falska, haelften aekta. Konstant pockande paa uppmaerksamhet; alla verkar vilja saelja naagot. Tiggarna; de vanstaellda, gamla, de ensamstaaende moedrarna med barn paa armen. De semikorrupta reseagenterna, de kommisionsbaserade vaegkrogarna med sina separata prislistor foer turister.

India light.

Resan fraan Bangkok till graensen var precis saa bekvaem, vaelorganiserad och haendelseloes som man kunnat foervaenta sig av Thailand. Vael vid graensen fick jag foerst vaenta en timme foer att slaeppas ut ur Thailand, sedan ytterligare en timme foer att komma in i Kambodja.

Efter passkontrollen slussades jag till en vaenthall foer bussen vidare till Siem Reap. Den stora fina VIP-bussen jag sett bilder paa i Bangkok visade sig bestaa av sittplatser pa flaket till en oeppen pick-up, haardstuvning i en personbil och en fullsatt minibuss. Foerst var det meningen att jag skulle med pick-up:en, men i sista stund plockade de av mig. Lika gott det, jag kom till slut med minibussen. Eftersom jag trodde att pick-up:en och personbilen skulle ta folk till en riktig buss, fraagade jag hur laenge de skulle sitta paa sina ryggsaeckar paa flaket?

"Five hours."

Naer det gick upp foer mig att han menade att stackarna skulle tillbringa hela vaegen till Siem Reap daer, konstaterade jag kort

"Oof." "Yeah. Dusty."

Bussen var gammal och skraltig, vaegen var av Nepalesisk kvalitet - riktigt, riktigt jaevla daalig packad sandvaeg pepprad med djupa haal, vi skumpade och dunsade fram ungefaer halva vaegen, andra halvan var riktigt jaemn, med ett och annat ploetsligt avsnitt med daalig vaeg. Jag bara satt och log tills kaekarna boerjade oemma.

Den torra dammiga landsbygden, de gula vaegarna, smidiga maenniskokroppar naestan som kamouflagefaergade mot den moerkbruna jorden, de graabruna husen, den groenbruna vegetationen; de handdragna kaerrorna, ved och groedor transporterade paa vagnar hemsvetsat kopplade efter rostiga motorcyklar vars foerare aldrig oevervaegt naagra andra sorters skydd aen en safarihatt mot solen. Barn i slitna klaeder som tagit faerg av vaegen, med jaemna mellanrum hemsnickrade staand framfoer lika hemsnickrade hus av spant och bambublad; raasocker, bananer, laesk, vatten.

Vi aaker foerbi en aaker fullt av roed-vita pinnar. Konduktoeren foerklarar att minroejning paagaar daer. Laengs vaegen ser man foerbudsskyltar med en oeverkryssad graevande gubbe vid infarten till varje risfaelt. Nu aer det visserligen torr-period men det aer inte svaart att se framfoer sig boender ploejandes i den foerbjudna jorden.

Natten faller. Daa och daa sitter jag djuptyst betraktande praeriebraender i fjaerran, antagligen anlagda.

Vi stannar framfoer en bro, konduktoeren foerklarar att den aer trasig. Spridda stoenanden; vad haender nu? Maaste vi av, kommer vi inte komma fram? Till vaar foervaaning boerjar bussen roera sig framaat, oever bron. Det staar maen paa bron, de vinkar frenetiska tecken aat foeraren. De som sitter vid foenstren stoenar, man hoer spridda oh-my-god och naagon skrockar klentroget. Fraan daer jag sitter kan jag visserligen se att ena sidans raecke har foersvunnit, men eftersom jag sitter i mitten maaste jag fraaga om vad uppstaandelsen aer om?

Det aer saana HAER stora haal i bron, saeger min granne och maattar med armarna.

Vi fortsaetter. Vael framme i Siem Reap tar jag in paa "Mom’s guesthouse". Det blir tydligt vad naagra aar goer i kombination med omnaemnande i "Lonely Planet"; Min LP som jag fick av Konstantin aer fraan 1996 och daer omnaemns gaesthuset som ett litet billigt hemtrevligt hak daer ’Mom’ sjaelv tar hand om gaesterna. Idag aer staellet tvaa oklanderliga hotell. Skit samma vilket, taenker jag, de har rum med BADKAR och air-con foer $10. Lyckan aer total, jag har inte haft ett riktigt bad sedan jag laemnade Sverige!

Det aer foerresten verkligen som saa att US-dollar aer deras valuta. De anvaender valutorna helt transparent; ’riel’ anvaends mest som del av dollar, eftersom de inte har cent-mynt. Dessutom behandlas riel:en lite paa en hoeft, 4000 riel paa en dollar laater inte som en officiell siffra, snarare smakar den av gatans bekvaemlighetsdiktat.

En foersmak av euro kontra kronor, kanske.

Jag bestaemde mig paa sittande fot att foeraren som tog mig till hotellet fick bli min guide, eller snarare; ’driver’, till hotellets anknytna foerares besvikelse.

"Cheyenne"-hette han alldeles saekert inte, men det laet precis saa. 26 aar, tystlaaten men blygt leende talade han engelska med utbildad accent.

Precis utanfoer Siem Reap ligger Angkor Wat - ett enormt tempel-omraade som en gaang fungerade som huvudstad i Khmerernas rike. De flesta byggnaderna uppfoerdes runt 1000-talet. Kring aar 1500 oevergavs omraadet efter att huvudstaden flyttats till Pnomh Penh. Naturen tog oever. I slutet av 1800-talet ’upptaecktes’ templen, ruinerade av traed och djungel, av en fransk botanist. Aeven om konserveringen har paagaatt laenge, har man laemnat naagot av naturen kvar.

Foersta solnedgaangen i Angkor Wat var gratis och tur var det, foer den foersvann bakom moln. Jag hade betalat $40 foer ett tre-dagars-pass och klaettrat upp paa en hoejd foer att se den tillsammans med hundratals andra turister. Ett svettigt nerkoep, definitivt, men jag fick stoett paa naagra trevliga norskar som var naagra av dem som faatt ta pick-up:en. Det hade tydligen varit exakt saa skumpigt, dammigt och obekvaemt som man kunde trott, daertill lagt ett motorstopp och byte av pick-up som bonus.

Efter en stilla natt, boerjade jag dagen med att utforska Angkor Wat i soluppgaang. Efter att ha klaettrat upp laengs braadbranta trappor fick jag tillfaelle att saenda en boen till Buddha genom att haalla tvaa taenda roekelsestickor mellan mina handflator, buga tre gaanger och saenda gudarna en tanke. Det kaendes inte alls lika naturligt foer mig som det gjorde foer de hunduiska gudarna.

Jag aer helt lugn med Buddha men han aer liksom daer borta. Ganesha, han aer min man, haer.

Det aer svaart att foerklara templens mystik. Graa och graabruna mosstaeckta stenkonstruktioner, oeverallt skulpturer paa samma teman, allt dominerat av Brahma, guden med fyra ansikten, oeverallt allseende skaadande ut oever alla vaederstreck; underligt paaskoe-leende, tillfreds men aendaa utmanande. Det aer en udda upplevelse att se sten bakom sten bakom sten, roera paa huvudet, se mer sten glida som en parallax-scroll bakom skulpturer, massiva konstruktioner. Det aer som om huvudet inte riktigt haenger med i allt oegonen ser. Jag sitter paa den branta trappan och tittar ut oever torn av sten, tusen aar gamla. Brahma ler mot mig fraan alla haall.

Paa vaeg tillbaka laengs stengaangen till yttermuren, en sista blick paa Angkor Wat i soluppgaang.

Stilla. Voerdnadsbjudande. Magiskt.

Tillbaka till hotellet foer dusch, mat och en stunds vila, sedan "Mini Tour";

Bayon - templet var mer som jag taenkt mig. Ser ni, Angkor Wat, huvudtemplet, aer helt frilagt fraan vaextlight, ingen vegetation naagonstans. Bayon, daeremot, har fortfarande kvar en del vaextlighet, traen som vaext upp ur murar och gaangar, eller skickat sina roetter ner genom tak. Fascinerande.

Det aer naer man ser naagot saadant som man inser att det att se en siffra, "oevergivet i trehundra aar", det saeger inget, man kan inte foerstaa en saa abstrakt siffra som trehundra aar. Att daeremot se ett tvaahundra aar gammalt traed resa sig femtio-sextio meter upp ur en stenbyggnad, roetterna ringlandes ner laengs vaeggarna som tjocka knotiga lemmar, det ger en en kaensla och ett perspektiv.

En annan kaensla och perspektiv faar man av den konstanta uppvaktningen fraan foersaeljarna som kom springande ut fraan restaurangerna och butikerna som omgaerdar omraadena, gaella roester ropandes

"Sir, you want food?" "No." "You want drink?" "No thanks." "Sir, you want drink for your driver!" "Nah." "You want t-shirt?" "Not now." "You come to me later, yes!" "..."

Yup. Ni har hoert mig gnaella om det foerr, saa jag ska inte uppehaalla mig mer vid det.

Naesta dag var det dags foer ’the grand tour’, vilket innebar en motorcykelresa paa en och en halv timme foer att se en skit-traakig tempelruin som var intressant av en enda anledning, naemligen det paatagliga hinduiska inslaget. Kambodja, mitt emellan Kina och Indien, har naemligen tagit upp paaverkan i omgaangar fraan baada dessa gigantiska nationer.

Sedan blev det baettre, aeven om jag snabbt boerjade inse att man bara kan suga i sig saa mycket vackra tempelruiner per dag. Tvaa dagar aer braeddfullt, en planerad och komprimerad dag hade varit nog.

Aatminstone foer mig.

Halvvaegs genom dagen ber jag ’Cheyenne’ stanna vid en bro, jag maaste faa dricka lite vatten och aeta en banan eller tvaa. Han stannar hojen, vi promenerar ut paa bron. Jag raecker honom ett par bananer. Jag skalar mina, boerjar mumsa, naer han vaender sig om och gaar oever till andra sidan. Jag staar kvar och tittar ut oever flodens gulbruna vatten och den torra flankerande djungelskogen.

Ett plask hoers fraan floden paa andra sida, saa jag korsar bron. Cheyenne ser ut oever floden, blicken fixerad paa fyra hinkar fyllda med naagot som likt en installation staar paa ett podium mitt i floden.

Mystiskt.

En pojke eller ung man dyker frustande upp ur det ogenomskinliga tjocka lervattnet. Han kastar gyttja omkring sig, tar ett par andetag, dyker igen. Min foersta tanke aer att han badar.

"What’s he doing?" fraagar jag Cheyenne. "He’s diving. For sand." svarar han. "What?" "He’s throwing the sand at the basket. He sells the sand at the market." efter en stunds tystnad "I did that for a year. To pay for my english studies, so I could be a driver."

Vi tittar baada pa pojken som dyker upp igen. Han verkar inte ha turen med sig. Han dyker igen.

"Is it a special sand here?" fraagar jag. "Yes. They use it for construction." "Roads or buildings?" "What?" "I mean, do they use it to construct buildings, or for roads?" "Buildings." "Oh. How much do you get per bucket?" "You don’t sell it per bucket. You fill a pickup." "Ok. So, how much for a pick-up?" "About 10 000 riel."

Jag ger denna upplysning tid att sjunka in. Det motsvarar ungefaer 20 kronor.

"And how many buckets is a pick-up?" Han taenker efter, svarar "About 30 buckets." "So," raeknar jag raskt, "it’s about 300 riel per bucket." (50 oere)

Han ger mig en laett snopen blick,

"Yeah." "What can you get for a hundred riel?" "Not much. A candy. Maybe two."

Jag tittar paa de fyra hinkarna paa plattformen, kontemplerar vaerdet. Pojken dyker upp, haemtar andan, foersvinner under ytan igen.

"So, how much do you need to survive in Kambodja?" "What do you mean?" "Do you live with your parents?" "Yes." "And do you own your home, or do you rent it?" "Own." "So, how much do you have to make in a day, for food and stuff?" Han funderar, svarar "Well, we are six people. To buy food for us all cost about 12 000 riel per day." "So, you need about three dollars a day to feed six people?" "Yeah." "And you get how many tourists per week?" "Depends, maybe one." "And they use you for one, two or three days?" "Different, maybe one, maybe two. Some, three." "So, two. So you make twelve dollars a week." "Yes." "Well," konstaterar jag och nickar aat pojkens haall, "money invested well, then."

Cheyenne svarar inte, han studerar pojken med outgrundlig min. Kanske foersoeker han ocksaa faa ihop pengar nog att laera sig engelska saa han kan jobba foer turister.

"Before that, I was a soldier." "For how long?" "For four years." "Wow. That’s long. Do you have to, or is it a job?" "It’s a job. Many do it. You don’t need much education." "I was a soldier as well," konstaterar jag, "for a year."

Han ler oeverraskat,

"Really?" "Yeah. But in Sweden it’s the law. Every young man has to be a soldier for a year. We have a sort of people’s army." "Oh."

Vi aatervaender till motorcykeln. Paa vaegen till naesta ruin, konstaterar jag att han just talat om foer mig att de lever foer $200 per person och aar. SEK 1 500. Det aer mer aen dubbelt saa mycket som vad 40% av indiens befolkning har att roera sig med. Men Cheyenne ser inte direkt fattig ut, och han har ju faktiskt en motorcykel.

Det sista komplexet aer ’Ta Promh’ - och ocksaa ett av de mest givande. Jag vet inte hur laenge jag snurrade runt i dessa stenlabyrinter, oevervaexta av vegetation och penetrerade av roetter, men jag hade kunnat spendera minst lika laang tid till. Det var liksom som att varje gaang man tittade runt ett hoerne fick man sig till livs ytterligare en magnifik syn; sten, skulpturer, lingams, gaangar, portaler, graa massiva roetter, groen djungel, oedlor, fjaerilar, syrsor.

Naer jag kommer tillbaka till hotellet talar jag om foer min foerare att jag aer uttroettad, jag orkar inte med en tredje dag. Jag betalar honom $20, ett hyggligt pris, vi skakar hand. Jag ber hotellmanagern boka en bussbiljett till Pnomh Penh naesta dag. Han goer saa.

Paa kvaellen gaar jag och ser traditionell Kambodjansk dans. Jag brukar vara skeptisk till saadana tillstaellningar, men den haer var faktiskt helt fantastisk. Skickliga dansare, vackra kostymer, god mat. Speciellt foertjust blev jag oever de tvaa kanske tio- tolvaariga dansarna som dansade en dans om hur de besegrade Hanuman. Proffessionella som faa, klurflinade de aendaa aekta och ofoerstaellt naer de i dansen fick tillfaelle att puckla paa dansaren som spelade apguden. Paafaageldansen i slutet, tvaa dansare i praaliga paafaageldraekter som kraamade sig riktigt oevertygande, var ocksaa en hoejdare.

Bussresan till Pnomh Penh var snarlik den till Siem Reap med undantagetatt den haer bussen var utrustad med TV och VCD-spelare.

I mina lurar; electroclash och trance, paa min naethinna; karaoke-kitsch. Skoen mix.

Jag laanar en Lonely Planet Kambodja av en medresenaer, laeser om omraadet i mitten av landet daer invaanarna aeter spindlar till frukost, middag och kvaellsmat. Naer jag kommenterar saken foer bokens aegare, saeger han att man kan faa spindlar oeverallt i Kambodja, och som paa bestaellning visar det sig att foersaeljarna vid naesta matstopp saeljer spindlar.

Riktiga spindlar. Decimeterstora. Haariga. Stekta i olja. Naturligtvis maaste jag smaka.

Haaren foersvinner ju tack och lov naestan helt i stekningen. Stekt spindel smakar ungefaer som oeverstekt kycklingskinn; lite sotigt, knaprigt, salt och oljigt. Men gott, foer all del. Fast huvudet och oegonen aer fortfarande lite laeskiga att stoppa i munnen.

Sedan lyckades jag skaerra den soeta flickan bakom mig (som jag tittat daa och daa paa lite i smyg) ordentligt genom att mumsa tydligt och oeverdrivet, med halva spindeln stickandes ut ur mungipan. Hon var visst fobiker av naagot slag, vaegrade titta pa mig - aen mindre tilltala mig - under resten av resan.

Hoppsan.

Lite som naer jag en gaang i saellskap av min yngsta bror undrade hoegt oever hur jag skulle hantera en klurig kaerleksfraaga, och han ivrigt utropade, "Jag vet!" "Vad ska jag goera, daa," log jag. "Spotta paa henne!"

Kram, Stefan