# Lovsång 2
> Tell me what you see when you close your eyes.

Sound uptake from a spacetime dislocated attendance of the Övre Bygden congregation at 'Little Fluffy Clouds' festival 2023.

[The Video](lovsang_2.mp4)

Lovsång 2

# Dag 1; Bombay
Hallå!

Jag skriver det här mest för att tala om för er att jag har kommit fram till Bombay, och mår bra, även om magen har börjat rumla. De har bara squatter-toaletter här, så det är väl bara att ta tjuren vid ... uh... hornen...

Jag undvek min första scam, tror jag. Jag köpte taxi-biljett till Frälsningsarméns vandrarhem. Halvvägs från flygplatsen gick taxin ’sönder’ och chauffören ville få mig att gå ur bilen och vänta på en annan taxi. Jag stod på mig och fick den andra taxin att köra mig gratis. Det var en del gruffande och kommunikation mellan chaufförerna. När jag åkte iväg började mirakulöst nog den första taxin fungera igen.

Kulturchocken är total. Vandrarhemmet är ett ruckel. Det ligger folk, säckar och skräp överallt. Vi ligger i bunk-beds och svettas kopios. Men alla jag träffat så här långt verkar vara bra människor.

Dofterna, färgerna, folket. Söte Jesus. Kulturchock. Alla hoppar på en hela tiden, antingen för att tigga eller bara för att säga ’hej’ och fråga vad man letar efter. Svårt att avgöra vilka som är tiggare och vilka som är hjälpsamma. Trafiken är, som Lonely Planet riktigt påpekade, kaos. Aldrig, säger ALDRIG, att jag skulle ge mig ut i den här vänstertrafiksröran.

Jag har hookat upp med en kille från Melbourne, Marc, och vi kommer kanske ta tåget till Rajasthan tillsammans imorgon. Efter internetkaféet ska vi dra och spana in tågstationen, som vi båda hört hemska historier om.

Ja just det. Rajasthan. Det är OLIDLIGT varmt och fuktigt här i Bombay nu, så jag drar norrut. Planen just nu är Rajasthan, Varanasi, Ladakh. Sedan drar jag mig neråt igen.

Well, hoppas ni har det bra. Jag kämpar för att acklimatisera mig. Men jag satt och log hela vägen från flygplatsen. Och när de försökte blåsa mig. Och när jag vaknade upp imorse till världens kakofoni av trafik, djur och människor.

Ja jävlar.

Kärlek,
Stefan


Dag 1; Bombay

# Dag 101; Mandrem
In Arambol, I called the manager of my guesthouse ’papa’.

’Mama’ makes the meanest thalis in india. She also no longer sells heroin, because too many people have been killed or seriously hurt while on it.

Papa Guru goes "Steve, you want anything you tell me. From A to Z."
"Well, how about we start with A," I answer, "can you get me some acid?"
He looks startled for a second, then
"Yes, wait, I make phone call to friend, real friend, he’s my heart friend. He can fix. How much you want?"
"Oh, not much, three or four, max five."
"Now phone is dead, but I call him later, right?"
"Right."

The next day, Guru goes

"Now I talked to him. 35 000 rupees."
"What?"
"Yes. 35 000 rupees for a 100 drops."
"Guru, I said five, what the hell am I supposed to do with a 100?"
"He say no problem you sell."
"Well, I’m not that kind of user, I have no contacts, and I don’t want to sell. I just want a few for myself. I said five."
"Ok, I talk to my friend."

Another lovely day in Arambol passes.

"He can sell you 25 drops for 340 euros."
"Guru, now we’re not communicating! I say 5, you say 100, I say maximum 10!"
"Ok, I go to him, I get you 12 for $200."

$200 is way to much really, but by now I’m just fed up with the whole deal so I give him the $200, he’s off.

In the evening he returns with a eye-drop-bottle with 14 drops. I’m satisfied but not happy.

In the next morning, the morning of the full moon, I decide to take my first acid trip ever down on the beach. I sqeeze one and a half drops out and lick them up. It doesn’t taste of the sour bitterness I expected, I find it a bit odd, but sets off for the beach.

Nothing happens. Fearing I’ve been fucked for $200, I return to the guesthouse, stares papa right in the eye and say

"Nothing happens. Now, I’m going back to my room, and try two more drops, and you better pray something happens!"

and leave, ignoring his calls.

When I come back to my room it dawns on me - the hole in the pipette is too small, so I’ve only gotten the alcoholic solution the acid molecules are diluted in. I try to make the hole bigger, but suddenly a plastic cone in the top of the pipette give way, exposing the whole of the bottle. The alcohol is evaporating fast, so I just sweeps the bottle, taking about half of the contents before it evaporates.

About seven times the dose on my first trip. A $200 trip. Now this should be interesting.

I leave my room, locks the door but forget to bring money. This will later become an issue.

Strolling along the beach, the first visuals start to appear, the sandgrains open up into crevasses, the baby shells that are washed up out of the sand frenetically dig their way down again.

I ponder their lives, with every wave they have to dig deeper, they spend their whole days just fighting the waves. Bloody pointless, but that is what they do.

("Now that’s an acid thought", Kelly later comments.)

For some reason I pick up a coconut I find on the beach, and carry it with me. It looks friendly.

Realizing I’m getting stoned I search for a shady spot to enjoy the ride and find one. As I lay down I realize I haven’t had a decent breakfast. The acid amplifies my hunger until it fills my whole being. Lying there, hungry, thirsty, I first fight for my life with an octopus, then I’m an amoeba fighting the original, primordial fight. It’s all about hunger; the hunger to be one, devour and the hunger to stay apart, not to be devoured. With each wave of visions I go deeper, past the amoeba I fight the original other one, I’m the eternal opposer, I will not yield. At the peak, beyond fighting the original other, I realize that I’m really fighting myself. I am god, and I’m fighting to understand myself. We truly all are one, we truly all reflect this original struggle.

I get a vision of how we all are connected, I understand it so clearly, but now I have forgotten it.

I go through a rythm of sober moments, when I’m assessing my situation (’trip management’ as Matthew calls it) and planning for the next wave, feel self pity, fear, anger, fights, nods off and then have another relatively clear interlude.

The sober moments get shorter and shorter, reality gets jittery, memory gives way and it gets harder and harder to piece togheter the puzzle that is the path back to reality. It feels artificial, not as real as the mushrooms did, but nevertheless I get afraid I will come to a state where I no longer will have any sober moments. That could actually lead to dehydration, and considering the amount of acid, injuries. The coconut becomes my safety, its touch reminds me of reality, and it never goes visual on me. I make sure I have it close at all times.

I have this vision of an drunken old fart, sitting laid back on a veranda, beat by life, bottle in his left hand and pointing a half-hearted ’fuck you’ against something in the upper right corner. I know this is me, this is my essence. He’s so tired of it, he’s been fighting the same fight for a long time, and now, the only thing he can do, is that final act of defiance, the pathetic loser tired fuck you.

But still, he’s doing it. And he’s not alone. Around him are tens of thousands drunken old farts doing the same thing. And the drunken old fart is kind of demon-shaped, with sharp features and protruding, fractal corners, and as you come closer, you see that he’s really made out of millions of tiny small drunken farts, comrades in battle, all doing the fuck you, and on every tip of their middle fingers is another million drunken farts doing the fuck you and on each of their fingers is another million doing the...

At the same time, the drunken old fart morphs into the powerful young warrior he once was, raising his fist proudly, still fractalized into eternity, and now the sound starts pitching, everything goes into a tight loop, that sound when you play a sample faster and faster so it becomes a high-strung wail, finally exploding in the ultimate

FUCK YOU

And I pass out.

The next vision is that I’m a male crab, I raise my claws to defend myself, but not only myself, I have a young female under me, I’m fighting to protect my mate and whisping her with fresh water so that she will feel safe and confident enough to shed her old shell and turn on her back so that I can impregnate her. I feel my crabness, my claws, the fresh salt water, I feel her crab flavour, her ecstasy, hard spiny legs tapping on my breast shield. I totally am that crab. That is me.

And I know that this is what life is about.

When I wake up from the vision, I’m thirsty as hell. I realize this: It’s always hunger that drives you out of your safe spot. Yet another crab thing.

("There are lots of different hungers," Nick says. "Yes,’ I reply,"and there’s always a safe spot for every hunger.")

I see a woman on the beach and go to her to ask for water. She’s not terrified, but seems concerned. I’m in quite a rough shape. I fall to my knees, tell her I’m on a serious trip, way out on an island somewhere, and I don’t think I will remember her, or anything of this. I ask her
"When you see me on the beach tomorrow, call out to me and tell me that we met."
I see a pet bottle in front of me, and say, half laughing,
"Yes! That’s it... you’re my... message in a bottle! Please, remember this for me, for when I’m back;"
She takes out her diary to write it down and I tell her about all of us being one, the struggle that is really with yourself, and finally the vision with the drunken old fart. As there’s a lot of fuck yous and aggressivity in that vision, when I’m done, she leans forward, half smiles, and says,
"Just don’t be aggressive."
I laugh kind of glad, kind of sad, say
"But that’s what you always tell me! And that is what I always have to fight! You always want to be one, come together, and I always want us to be apart!"
Her diary is still blank. I say
"Kind of tough to write down, eh?" and smile.
"Anyway," I continue,"I’m really thirsty, could I have some water?"
"Yeah, sure take this bottle. the water tastes a little funny, but it’s because it’s added minerals and salt and stuff."
"Ok. And, ah, could I ask you a favour. could you just look after my body over there?" and I point to my body lying in the shade.
"Uh?"
"My body. Over there. Can you just look after it now and then. Water it?"
"So... you’re over there?" she says, really slowly.
I giggle when it dawns on me that, yes, I really think my body is still over there, it’s a really weird feeling. Maybe something like an out-of-body-experience.
"Yeah."
"Oh, I see, you’re resting there?"
"Yeah. Thanks," I say and leave for my safe spot, with her water.

After some time, I really don’t know how long, the thirst drives me out again. I go ask the woman for more water, she has none, but tells me I can buy some at a restaurant a bit further away.

"They are nice people. They will sell you all the water you need."
"Uh," I say, "But there is a problem. My money is in the room. And the room is locked."
"And you’ve locked yourself out?"
"No, I have the key. I just don’t know where the lock is."
"Here," she says, grabbing for her purse, "here’s 20 rupees. Go buy some water."
"Thanks. I owe you my life. Three times by now."
She smiles, I try to make my way to the restaurant, my hands are shaking, old man hands, they are wrinkly and decaying. In the restaurant they want 30 rupees for two bottles. "Pay later." "Yes," I think,"if I remember."

I’m hugging, cradling my two litres of life while I try to find the next safe spot. The beach is merciless, no spot in sight, and to make matters worse, my sense of time is so warped it actually feels like everything is moving away from me when I try to move closer. I find two trees between two shacks, but they are no good - people watching and nowhere to pee. I now know that; a safe spot and a place to pee, you’re all right.

Reluctantly, I move to find another place. I walk past a few fishing nets, almost get entangled in one of them, but manage. I’m getting seriously paranoid that someone will notice the state I’m in and take advantage of me. I know I am in the vincinity of my home, but when I look down the backside of the hill all the trees look the same, all houses identical. I seriously starts wondering "where the hell am I?"

Later, sober, I will come to realize that I moved no more than 50 metres, but they felt like crossing the Sahara.

Suddenly I see a red flag, under a tree in a grove. It looks inviting, it looks like it has been placed there to catch attention. I make my way there and find it’s the perfect safe spot. A soft hill, shadowed by trees, secluded, no people. Here I can sleep it off. Relaxing, I start to realize strange things in the surroundings; on a protrusion of the trunk there is ash. On it there’s red paint, the same red I’ve seen smeared on holy places. On another branch is drawn the three parallell lines of Shiva. In dazed wonder I look around, at the base of the tree lies small coconuts in line, and there are bowls used to burn oil. On the other side of a narrow path is a small shrine with incense sticks. I realize I’m in a temple. Not the big fancy kind of temple, but the kind that is erected by ordinary people recognizing the holiness of a spot.

I realize with absolute certitude that this is the place they all come back to, this is an manifestation of the original safe haven. I’m overwhelmed with gratitude, shows my respect by touching my head, the tree, my lips, again the tree. I pee, good colour pee, put my water under my neck, and doze off.

I get visions of warriors, retreating, finding haven, here, under this tree. I understand that I have brothers in battle, I am not alone. The drunken old fart/bold young warrior themes keep recurring, but now on a deeper level. I feel ’do we really have to fight this fight anymore, I’m ready to give up’ just to realize that ’haha, oh no, you aint gonna get me that easy, you old hag.’

And so it goes on. After a while a new theme emerges, one that I don’t recognize from anywhere within myself. There are spidery legs coming from under the surfce, ripping thru the fabric of reality, rotating, schreeching and moaning in insectoid anger. It’s definitly female in flavour, slim legs, long eyelashes, kind of cartoonishly drawn. This is the only theme so far that I’m not already familiar with, and I wonder what it means.

After some time I get restless, I have to know what time it is. On the beach I see Gilad and Bors, two israeli guys I’ve been socializing with, neighbours of Rupert. They might be good to help me home, so I wave to them, and they come.

I tell them I’m on one hell of a trip, and then make a sweep with my arm around the temple;
"Have you guys seen this! It’s a temple! And I know what it is! It’s the place we all come back to! All those people that were lost, this is where they come back to!"
And Gilad goes
"Temple? So, this is a temple? Yeah, maybe it’s a temple... I can put my cigarettes here, and it would be a temple. You see a temple, Bors?"
Bors shrugs.
"Ah, come on, guys," I say,"you see these flowers, right? I’m not that off it?"
"Flowers, yes, of course. Yes, flowers. Maybe there are flowers there, maybe not."
And it then it dawns on me that the guys are actually trying to mindfuck me. Totally lethal given my current condition. So, I have to find a way to get rid of them. Then Gilad suggests we take a walk to our beach. Good thing, I think, will take me closer to home.

We sit down at the beach. First Gilad suggests we should sit with some beautiful girls and have a talk with them, then he actually suggests I go for a swim. I repeat: go for a swim. In my condition. I realize that these guys are fucking crazy, they are actually trying to put me in grave danger. So I say "I cant do this in my current situation. Good bye." and leaves.

From here, I actually find my way home. It’s difficult to explain just exactly the amount of relief you can feel coming thru a door, being able to bolt it, have a shower and a lie down. And finding a clock, so you know where you are on the trip. Five hours, it’s supposed to be wearing off, but it isn’t. I still have vivid visuals of my flesh rotting and worms craling over and into me. Annoying, but not alarming. Stains seems to seep in and out of the walls.

("You must have a very strong mind," Kelly comments, "most people would freak out if they had a first trip like that.")

From time to time, I take another bucket shower, I feel function after function coming back. My memory starts seeping back and I get ready to go down to the beach to finally get some food. As I’m dressing I find the sunglasses. But it’s not my sunglasses, they are a different design, and they are too small. Now, when the hell did somebody swap my sunglasses. Ahh, I think, it was probably Bors, while we were on the beach. Cheeky fuck. Oh, well, I’ll use his until I meet him and we can switch back.

Only that when I’m walking towards the beach I realize that it probably is my sunglasses. I’ve had them for three months and now suddenly they have gone from my memory. In a pang of fear I wonder what else is gone.

In the restaurant, when the waiter arrives, the only thing I can say is, "feed me. Please." I have no energy to choose from the menu. People stare at me. I still have the visuals. The windows looks like paintings on the wall, each hanging slightly skewed. A girl is sitting on the floor, tapping her fingers, it’s totally a surreal lynchenesque music video from the nineties.

And then the spider-woman walks in.

She’s unbelievably skinny, long arms and legs, lollipop head, tight black braids ending in beads and she has a positively feral look in her eyes. She’s topless, with a see-through neglige, which is kind of outrageous, and wearing way too small hotpants. All the boys in the place just stare att her in silent disbelief. She reeks of spider and crab, I can still feel it, I eye her, raise my claws, filter water, fights the urge to stand up in front of her, stare her right in the eye so she know I know what I’m talking about, and go "four hours ago, my primordial father fucked your primordial mother!"

That would probably had gone well with her boyfriend standing beside her.

So no, I didn’t. Instead, I sobered up some more, sobered up even more, and then went on my first rave in Goa. Fourteen hours after I took the acid I was still having visuals.

The rave was very good, the way it was supposed to be. More about that some other time, maybe. Remind me to tell you about the scary speed-crack-indians and the chai-mamas, though.

The day after, I slept for fourteen hours, then I went in search of the temple. You see, what if the temple was a hallucination? What if Gilad and Bors were just figments? Scary, very scary thought.

But of course, I found it. And I knew I had to give offerings, so I asked at a shack for inscence, they had none, but the next, had. He said;
"I know you are going to use this for offering."
I raised a mental eyebrow as to how he knew this, but said nothing. Instead, I asked him;
"Do you know that there is a temple on the beach, there," I pointed,"I mean, not a big, fancy temple, but a place, where people have sacrificed?"
He looks at me, something in his eyes, and says;
"Yes. This is very holy place for the local people. It is the temple of Narayan Dev, which translates into ’the caretaker’. He is the god that takes care of people that are lost. If people disappear, or if they drink too much and have lost their way, this is where they pray and give offerings."

Well, fuck me sideways. I just gasped, and said, "I was saved by that place! Yesterday, I had my first acid,"
"And too much of it, eh," a fat brit sitting at the next table adds.
"Yeah," I admit, "and I was totally lost, and I found this place, and I knew I was saved, that it would be all right."
"Then," says the indian,"listen to me, because I will tell you how we offer, so you do it correctly. You should offer a coconut,"
"Damn!" I cry, "I know what coconut I should have offered, and now it’s gone!"
"Don’t worry," he continues,"it doesn’t matter to the god. You should offer a coconut, two bananas and a packet of sugar, wrapped in paper and burn inscense. And you will let me provide you with these things."
"Thank you, oh, thank you," I babble.
"And," he finishes, "you will not ask me the price for this, because this I will do for you without pay. That you came to me, not another shop, means that the god is thinking of me as well. I am blessed that you came to my shop. You will have to pay for the beer, though."
"Oh, yeah. Thanks." I shake his hand and take the stuff.
"You offer this, and you will never be lost again. And come by anytime you need anything," the shopkeep concludes.
"So you gone hindu now, eh?" the fat brit smirks as I leave.

So I carry the stuff back and give offerings. It’s way intense. I don’t even know what to say or think as I’m burning the inscence, I’m just filled with gratitude.

"You will never be lost again."

So, yeah, I’m pretty back to normal, whatever that is. I’ve moved to Mandrem, the beach south of Arambol, it’s way quiet, actually kind of full circle as it’s what I originally looked for when going to India.

Shanti shanti.

Now I will spend quite some time digesting the events of the last days and piece my battered mind back together. I’ve bought a hammock and plan to utilize it.

Love,
Stefan

 

Dag 101; Mandrem

# Dag 120; Mandrem II
I’m having my usual milk coffee breakfast at the Arambol German Bakery. They make wicked baked vegetables, but today I settle for avocado/tomato bread rolls. Phoenix and Dogdog enters, have a look around and decide to join me.

They’re an unlikely couple, I met them through my tai chi class. Dogdog is about my age, Phoenix a couple of years younger. He looks older, though. Stubble for hair, wide shoulders, one big fucking tattoo covering his back; a bit quirky but quite the nice guy. Dogdog looks far more docile, totally like a family man. Apparently they joined up some time ago and now they’re travel mates.

"So," Phoenix starts, "you skipped chi kung yesterday?"
"Yeah," I answer, "you know, for me it’s really strong, I mean, I’ve been kind of manic-depressive since it started, lots of stuff surfacing, I’m feeling kind of happy now so quite frankly I didn’t dare do it. I have enough processes going on, you know?"

Phoenix gives me one of his enigmatic smiles and say,
"Sort out the ones you got going before starting up new ones. Sounds like a good idea. Myself, my biggest problem is the new age fluffy stuff Panda teaches. It’s not that I don’t understand, I just don’t agree."

Panda is our tai chi teacher. Phoenix pauses, prepares himself and offer anyone to take over, nobody does, so he continues,
"I mean, I think he’s kind of making to much of simple techniques. It’s like when a teenager find drugs and turn it into a spiritual thing. I do agree that these are great techniques to get to know yourself, prepare and strenghten yourself, but I don’t think you can infer what he’s inferring from it."

I raise my eyebrows.

"Well," he explains, "the bit about the essence of man being unity, beauty, truth, peace and love. That is to say ’one half of the yin-yang is more essential than the other’ - and that is to belittle the universe. I think separatedness, deceit, discord and fear are also integral parts of the human experience. Some, probably most, people strive for unity and peace, that is true, but to derive from that that that is the essence of man, is just too much."

This is way to heavy for a breakfast conversation. The table falls silent. A waiter passes, Dogdog orders breakfast for them both.

"Anyway," I change the subject, "I didn’t sleep well the night before last night. The dogs kept me awake, yapping and howling."

In his slow, considerate voice, Dogdog say "Yeah, remember the dog some nights ago?"

He looks at Phoenix, explains to me,
"I woke up in the middle of the night, about two o’clock in the morning, a dog was in our hut village. It sounded terrible. It howled and mewled like it was in some sort of physical or emotional pain. And it must have had some thick heavy fucking chain around it’s neck, because the dog was walking up the stairs to our hut veranda and you could hear the chain rattle. It was like a fucking horror movie. And it just wouldn’t stop sounding this horrible fucking howl, totally deranged, like the dogs gone crazy from pain. And I thought to myself, is this the movie where I get up, comfort the creature and ease it of its chain,"

"Or is it the movie where you get up, comfort the creature and die from rabies," Phoenix interrupts. Dogdog takes no notice, continues,

"or is this the movie where I just throw a water bottle at it?"

"And add to its pain" I suggest,

"And add to its pain," Dogdog agree, "Anyway, I just lay there, waiting for it to go away, and finally it did. Phoenix just turned over and slept thru it."

Their coffee arrives. It’s the Nescafe variety, even though some places serve perfectly good filter coffee.

"They have depressingly good western food here in Arambol," I say, "have you had the Pizza at Fellini’s yet? It’s marvellous. Real Italian pizza."

"I had real coffee and apple pie with ice cream for lunch at Double Dutch the other day," says Dogdog, "Disgusting, but delicious."

"Not to mention their steaks," Phoenix intercedes, "real steaks, with mashed potatoes. God, when I came here, I hadn’t had real steak for four months... you know how food can taste delicious the first few mouthfuls, but then it all just becomes food? Well, this steak, I tell you, I enjoyed it to the last bit."

I remember something funny, smile and chuckle to myself, they turn their attention on me.

"What?"

"You know, in the Double Dutch, they have nets all over the place to protect people from falling coconuts?"

"Yeah?"

"Well, this Irish guy, I think his name was Tim or something, he told me he once was six feet away from coconut death. Think of it, he said with his Belfast accent, when they ship you home in a coffin from Goa; ’What did he die from? Overdose? Motorbike accident? No... coconut...’"

They smile, then Phoenix go

"I think more people die from motorcycle accidents than from falling coconuts though. I mean, Jesus, with all these foreigners driving like mad, most of them without a proper license and a good deal of them high like kites, stoned or drunk... especially in the dark. When I was wearing the cling film to protect my tattoo, people asked me if I’ve had an accident. That’s apparently the first explanation that springs to mind."

"By the way," I catch on, "how did you have the tattoo done?"

"In Anjuna, a couple of weeks ago, It’s a real good studio there, Andys tattoo. I knew directly when I looked thru his books that, ’this is the guy!’"

"It’s one big fucking tattoo," I comment, "I remember first seeing it, I thought ’fucking hell’, then ’that’s scaaary’ and finally, ’wow, that’s cool!’"

"Yeah, I didn’t see it myself until a couple of days after it was done. A friend of mine took a picture with a digital camera and showed it to me."

"You mean, you didn’t see the design on paper first?"

"No, I just told the man, I want a Phoenix and flames over the whole of my back, he drew it directly on my back, and then tattooed it in."

A moments awed silence, then I say,

"That’s... trusting..."

"Kind of reckless," he admits, "but that is how I am. And it worked out fine, didn’t it?"

"Yeah, it’s beautiful."

"Not finished though," Phoenix adds somewhat thoughtful, "It’s just the outline. I’ve got to find another tattooist to do the filling in. It’s probably another five or six hours job."

"How long did it take?"

"Five hours in total, about two and a half hours of it tattooing. Halfways thru, Andy put on some real good Goa trance on really high volume, that helped. I was mentally moving the pain from my back to the middle of my head, converting it into a lightshow and letting my mind trance dance to it. It was way cool. Left me in a seriously fucked up state, though, trancing into pain like that. God, I was primal afterwards."

"It was that painful?"

"Hell yeah," Phoenix smiles, "of course it was. Half the fun. But what’s the most interesting is that I never knew you could feel so many kinds of pain over your back. This is my first tattoo, you know. There are places on the back, particularly along the spine, where I just had to stop myself from screaming like a lady. The body twitches and moves involuntary. It’s like when I had my first piercing done - it’s not the pain in itself, but the kind of pain."

"I don’t know if I could do that to myself," I say, "I mean, I’m trying to think like, ’In what way is this supposed to make me happy?’ I can’t see it. I mean, I try to treat myself as I would a loved one, someone I care for, maybe like I would a trusty dog, I mean, I would never make my girlfriend do something like that, so why should I do it to myself?"

"I didn’t think that much about it. I just thought it would be another cool thing to do. I consider it a birthday present to myself."

Dogdog’s been silent for a long time, finishing his coffee.

"Sometimes," he adds seemingly out of context, "you take pain for the whims of the one you love."

Phoenix and I exchange glances. Clearly, he’s been somewhere else.

Outside the cafe, on the beach, dirty children play with garbage in the shade of a fishermans boat. Three boys, three girls, ranging from two to maybe nine. The girls are all clad in beautiful dresses despite their obviously poor living conditions. Their colors are cyan, yellow and green against the dry khaki and tea of the sand.

"You know that girl I told you about," Phoenix starts, "the girl I assaulted during my acid trip, said to her, you’re my message in a bottle? And she gave me water?"

"Yeah?" I say, Dogdog clearly already knows whatever it is Phoenix is going to tell.

"For some days after the trip, I always looked for her on the beach, waiting for somebody to come say ’hi! remember me?’ but nobody did."

A moments silence, then,

"Well, it turns out it’s Anja. In our tai chi-group, german Anja."

I half-open my mouth in surprise and smile wide,

"Ahhh, then I understand why you brought her water the first times!"

Phoenix nods,

"Repaid in full. She’s clearly infatuated with Panda."

"Yes, I saw that too, from the start. She’s obviously swallowing him whole."

"I told her about the state of man not being solely unity and bliss," says Phoenix, "and she sincerely answered, ’but he’s living in that state all the time’, her eyes big blue and wide. Poor thing. He’s just as fucked up as the rest of us."

"There’s a blurry line between self-mastery and self-slavery," I nod.

"I think", Dogdog abruptly states, "Panda’s a good teacher of good things."

Nobody disagrees, really.

The children outside are putting garbage into a grocery bag, the youngest boy meticulously hands over a coke bottle to an older boy. He first accepts it then reconsider and throws it away. The younger boy picks it up again, fiddles with it seemingly trying to decide if it’s worth it since the older boy disapproved. Cooperatively, they hang the bag on the handle of a rusty bicycle, then fight over who’ll sit on the saddle. None of them are big enough to do it but that doesn’t keep them from wanting to.

"Have you seen the blind dog," Phoenix asks me.

"You mean the dog with the scary, white eyes? Yeah. All the other dogs hate him. They always bark at him."

"Of course they do. In order to survive, he has to be over-aggressive. He has to take every fight, or else he will die. I can’t believe he really has survived. You have to admire that."

"That dog must have gone insane," Dogdog adds, "he’s living in a dark world, only scent and sound, where everything in it hates him, he’s completely and utterly alone. But he survives."

"Yeah," I add, "that’s why I find the pack of dogs that that couple always bring with them to class is such a refreshing comment on Pandas preaches on love and unity - their hostility to everyone outside of the group proving that the essence of dog is dog, the essence of human is human."

A thought strikes me, while we’re on the subject, I look at Dogdog, asks,
"By the way Dogdog, how did you get that name?"

Dogdog stays silent long enough for Phoenix to answer for him;

"I gave it to him. It’s got to do with archetypes. Some time ago, we travelled with a south-african girl, she used to call dogs that looked like proper dogs, likeable dogs, dog-dogs. Dogdog is like that, the archetype of a likeable dog. It cought on. Like you and your ’crabman’."

Phoenix smiles at Dogdog silently contemplating the beach.

A very young mother or perhaps an much older sister comes out on the beach, grabs the youngest boy, dashes the sand off him with violent strokes. When he starts protesting, she lifts him up, carries him away. When the wailing doesn’t stop, she gives him a few good smacks over the face. It doesn’t stop the wailing. The other kids take no notice, they’ve stopped their fighting over the saddle and apparently decided on a division of responsibility. The oldest girl, maybe nine years old, steers the bike, some of them pushes the bike, the rest runs around it. They exit the scene.

Left is only the eternal picture of earth and water making silent love under the warm salty breeze of yet another Arambol morning.

And in this moment in time, only god knows when and how who is going where.

Love,
Crabman

 

Dag 120; Mandrem II

# Dag 143; Bangkok
Leaving Hampi I shared a ricksha to Hospet with Livnat and Lori, two Israeli travelmates. During the ride, Livnat asks me if I believe in fate.

I answer her that yes, I do believe in fate, and that no, I do believe in free will. There is a goal of which I know nothing, but that we will reach it; of that I am sure.

Then she asks me if I’m afraid of hell, and I answer no, so she asks if I don’t believe in it. I don’t know, I’m just not afraid of it. I know that being human in hell, you would adapt. In a certain sense, we’re already in hell, we’ve just been here for so long, that we’ve forgotten what it would be like not to be. Real hell would be not to be able to adapt.

It’s like, heaven would be boring. For us to endure heaven, the part of us that longs for hell would have to be cut out.

And what would be left in either case, wouldn’t be me. It would be something else. And how it could be called justice if that thing would be rejoicing or punished based on my merits, beats me.

Livnat’s got a red and gold stick-on bindi, asks me if I want one. Of course, it’s the Shivavatri festival, so she puts a pink one between my eyebrows. We laugh about it, I allow myself to rest in her beautiful deep eyes for a few moments.

The ricksha bumping along, she says; difficult questions, right. Yeah. You know, she continues, it’s not my first language, but most the time I’m able to say the things I want to say in english. With you, I feel like a little girl all the time. Is that good or bad, I ask. Bad, of course. Well, I say, you should be glad. I never explained why.

Arriving at their bus stop, we have some delicious fresh pineapple juice and a smoke. I gave my pack to Lori, I don’t want them, I’m quitting, she gives me back one cigarette. My last cigarette, I tell her. Always the last, she says. Yeah.

They get on their sleeper bus, going to Poona, and I start walking towards the train station. With every step I can feel something decending upon me, something like a thick soft blanket. The silence beyond sound, the ear-popping sound of once again going solo.

Because, you see, it’s been so long since I was truly alone. In Goa and Hampi there was always something or somebody going on. And now, I was leaving everything and all that behind. Step by step, literally, I was leaving India, all that was, and step by step, I was walking into being just me.

The train-ride to Bangalore was eventless. Coming to Chennai, I left my luggage in the train station, bought some grapes and just sat there on the stairs outside of the station watching India pass me by. Dirty busy polluted chaotic backwards narrow-minded India. I hate it, can’t stand it and miss it. I will return.

I thought I was travelled out, blase. Coming to Bangkok I realized I was wrong. I did realize that I probably would travel in a different mindset, and yes, that seems to hold. Take the outer appearances of Tokyo and fill it up with the inner soul of, say, New Delhi or Mumbai, and you get Bangkok. Kho San Road, the backpacker centre, is a 24-hour madhouse. Arriving at 6’o clock in the morning, I find some aquaintances from the flight sitting in a ’Irish’ bar having breakfast beer to pumping cheesy euro techno remakes.

I think about finding a room and ask a truly odd old western man for advice. He’s quite disgusting actually, standing in the street holding a bath towel dressed only in yellow shorts, his face sprinkled with moles and boils, he gives me a hotel name, and then as if it was more to the point, the name of a night club. They’ve got 60 girls there, he exclaims. Damn thai women, though, they leave as soon as the money is gone. No wonder why, I think, but I’m tired, it’s all just too lovely, I feel dazed in the same way I did arriving to Mumbai, so I smile, thank him and walk away.

I find a good hotel, but unfortunately there’s only air-con rooms left. Just as well, as it’s incredibly warm and humid. Oh, well. I’ll splash out 480 baht (85 SEK) on my first night in Thailand. I eat some street noodles, sleep, and when I wake up it’s night.

I pass the ’Silk bar’, outside there’s some thai women dressed in fetish leather skirts, knee height boots and military caps. I just want to buy a ’singha’ beer for the road from them, but they try to explain something to me and I end up going into the place. It’s quite a nice place, I’m a bit underdressed in my embroided pants and sleeveless shirt. Anyway, I sit down at a really good table and just take the street in. It’s lovely, the beer is not that good, so my next order is a Heineken and some cream soup.

Suddenly, somebody is saying something in my right ear, I’m sitting alone at a table, they have a lot of people waiting to be seated, would I mind joining those two thai women down there at that table in order to free up this one? I’m actually quite enjoying myself, although getting kind of saturated, so I think, why not. And, the ladies look nice, when I look their way, they wave and smile. One of them have totally caught my eye, she’s impossibly slim yet not skinny, has that kind of nervous manner that seems common to young thai women - looking around the place, wringing hands, picking at stuff. Cute as hell. Lovely.

So I go, ’yeah, sure’ and go down to the table, it’s a shit table, it’s halfways out in the street and made of plastic. On the way there I meet the girls, smiling and saying ’thanks’. They are on the way to my table. My ace table with superb view.

"If you’re not having fun there, you can come back in," says the hostess.

Obviously, I’ve been exchanged for something a bit more in line with the message the place is trying to convey.

And of course, there’s not exactly a big crowd waiting to join me at my shit table halfways out in the middle of the street. When my cream soup comes it comes with the bill without me having to ask for it.

Today Becky mailed and told me she’s on a small island outside the port of Ranong called ’Kho Pha Yam’, not to be mixed up with ’Kho Pha Ngan’, the big party island. Apparently this island is peaceful, not very developed and got some lovely beach. Just what I was looking for to kick of my stay in Thailand, I’m leaving for Ranong tomorrow night.

Love,
Stefan

PS. The list of topics not yet covered by these travel diaries is getting quite long.

 

Dag 143; Bangkok

# Dag 15; Leh
Fraan Jaipur var det egentligen meningen att jag skulle resa till Agra, men biljetterna var slut, saa jag beslutade mig daer och daa att aaka till New Delhi istaellet.

Hotellet jag faatt rekommenderat var fullt, men de visade mig till ett annat.

Paa taket till det hotellet moette jag James. Han var ocksaa paa vaeg till Leh, saa vi pratade om att eventuellt slaa foelje.

Paa gatan foersoekte flera Kashmirier erbjuda mig att bo paa en husbaat i den Kashmiriska staden Srinegar, jag lyssnade paa dem, tog priser, tittade paa bilder, men avboejde alla.

Oever en lunch paa hotellets tak, beraettade James att han hade hoert sig foer om situationen, och hade bestaemt sig foer att aaka till Srinegar, foer det verkade tryggt nog. Jag sa att jag taenkte aaka till Leh. Vi slog foelje till reseagenten.

Hos reseagenten fick James ett riktigt bra pris paa en husbaat, USD 10 (SKR 80) per dag, all mat inkluderad. Daa blandade jag mig in i konversationen och sa "USD 10 for the both of us." Han accepterade, och jag beslutade mig foer att foelja med till Srinegar, trots varningarna. Jag koepte bussbiljett och James flyg.

Srinegar ligger i staten Kashmir. Jammu, Kashmir och Ladakh omfattas alla av konflikten med Pakistan. Laenderna aer i krig, men foer naervarande raader vapenstillestaand. I Kasmir och Ladakh har man dels den officiella graensdragningen, dels "line of actual control" som skaer genom staterna. Srinegar ligger mycket naera denna graens. Leh ligger mycket laangt ifraan den.

Resan till Srinegar tog 26 timmar. Det tog 12 timmar att naa Kashmir, och 12 timmar att ta sig de sista 300 kilometrarna genom bergen. De resterande tvaa timmarna gick aat till att fixa en punktering, och till de saekerhetskontroller som vi fick gaa igenom.

Att komma fram till Srinegar var lite av en chock. Militaerens naervaro aer total.

"You are now entering a military zone" staar det paa en skylt, inte laangt fraan den hamn fraan var vi tog en taxibaat ut till husbaaten.

Husbaaten var en slaaende kontrast. I en stilla, lummig kanal, naera sjoen Dal flyter den fjaettrad till en konstgjord oe, daer vaerdfamiljen och vaar tjaenare bor. De aer tre familjer som bor i ett hus med tre rum. Bergen runt omkring. Oerhoert vackert. Stilla.

Vaar tjaenare Faroukh kommer fraan en fattig bergsfamilj. Han har tvaa broeder. Familjen hade bara raad att utbilda den aeldsta sonen, saa baada de andra soenerna arbetar som tjaenare paa husbaatarna.

Alla soenernas inkomster gaar rakt till fadern, som foerdelar resurserna inom familjen. Det verkade vara normen, och ett ganska sjaelvklart system givet deras situation.

Den foersta morgonen vaknar jag av att det aer kallt - roeken staar som en strut ur munnen och jag har inte tillraeckligt maanga filtar paa mig.

Jag gaar upp paa taket. Dimman ligger oever kanalen. Husbaatarna liger stilla, en ensam maenniska roer sig. Solen har brecis boerjat stiga oever de hoega bergen i bakgrunden. Det aer saa stilla, saa naagon annanstans.

Vi tillbringar dagen paa husbaatens tak. Laeser, solar. Faroukh haemtar mat och shai. Paa kvaellen sitter vi och pratar med Mana, mellansonen i familjen. Han aer mycket intresserad av vaestkultur. Elektriciteten har gaatt igen.

Ett speciellt oegonblick ser jag hela scenen, jag sitter och diskuterar aektenskapsproblem med en Kashmirisk muslim i en valnoetsinredd salong, Tracy Chapman i bakgrunden. James ligger och laeser i gaslampans sken, vi aer paa en stor husbaat paa en flod i en stad i en provins daer kriget bara aer bakom bergstopparna jag ser paa morgonen.

Mitt i natten boerjar boenerna. Fraan alla hall stroemmar muslimska boener foerstaerkta av hoegtalare. Det aer vackert, magiskt och spoeklikt, eftersom de ekar varandra. Hela natten paagaar det, jag vaknar daa och daa, lyssnar, somnar om.

Paa morgonen fraagar jag fadern om boenerna. Han svarar, "Today is very important day. Today we begin preparations for Ramadan. We pray all night. Today I will eat nothing until six tonight."

Vi ger oss ut paa sjoen Dal i en baat. Mana tar oss till den centrala moskeen i Srinegar. Vi glider stilla mot den guldplaeterade moskeen naer ploetsligt en boen slaar ut mot oss oever vattnet. Laanga klagande vokaler kommer fraan alla haall, ekande distorterad rundgaang ur tiotals spruckna hoegtalare, och det aer saa vackert. Mana sager "Do you want me to translate it for you?" jag faar bara ur mig ett "After", trollbunden.

Mina oegon floedar oever, jag torkar dem diskret. Boenen paagar i kanske fem minuter. Vi naar land precis naer den slutar.

Mana beraettar att boenen aer en kallan till Ramadan, den heliga fastemaanaden. Han saeger "Shopkeeper, close your shop. Come to me, and you will be given. This is not the time for commerce. This is the time for prayer and spiritual growth."

Naer vi kommer tillbaka aer klockan strax efter 18. Muslimerna foersvinner skyndsamt in i huset.

Paa kvaellen vaender sig Faroukh till mig; saeger "You are Akhtab. Means sun," och till James, "You are Tarikh. Star. You now have Kashmiri names." Han ler stolt.

"Then we’ll call you Freddy," saeger jag.

Naesta morgon boerjar boenerna tidigt paa morgonen, och fortsaetter tills solen gaatt upp. Jag sitter paa taket. En kvinna glider foerbi. Hennes sari aer faergad i den mustigaste groena jag naagonsin sett, och baaten aer blaa som kungsfiskarens vingar.

Vi diskuterar med Mana om hur vi ska ta oss till Leh. Han studerar oss allvarligt, och saeger sedan "Yes. There is some danger, but I think you will be all right."

Vi bestaemmer oss foer att ta bussen till Leh. En tredjedel av resan kommer att ske precis parallellt med "line of actual control".

Paa vaegen till Leh finns en laang mur, en stad och en by. Muren aer till foer att skydda trafiken mot raketangrepp paa saerskilt utsatta staellen, staden heter Kargil och utsaetts foer granatatacker fraan Pakistan. Byn aer fattig.

Mellan Srinegar och Kargil faar vi genomgaa sex saekerhetskontroller. De noterar alla vaara uppgifter. "It’s for our own safety. If anything happens to us, they could track us," saeger James. "Yeah," svarar jag.

Halvvaegs till Srinegar stoppas bussen av en militaer. Han saeger naagot till busschauffoeren paa hindi, och haaller upp fyra fingrar. Chauffoeren svara naagot uppbragt, och hela bussen lyssnar. Utom James, jag och ett ungt brittiskt par; Ali och Ruth.

Vid naesta saekerhetskontroll staar vi fyra runt en granatgrop och skrattar nervoest aat osmakliga skaemt sagda med laag roest. Chauffoeren kommer gaaende med raska steg, siktet instaellt paa toaletterna. "Excuse me, can I ask you something," saeger jag, taenker paa de fyra fingrarna. "No," saeger han och gaar foerbi. "He’s a man on a mission," konstaterar James.

Ploetsligt hoer vi hoegljudd skottlossning fraan bergen. Ingen av Indierna roer en min. James, Ruth och Ali blir nervoesa. "It’s probably a shooting range nearby," saeger jag. Det verkar lugna dem. Lite.

Moerkret faller, och chauffoeren taender innerbelysningen. Det innebaer att man inte kan se naagonting utanfoer. James sitter vid foenstret. efter ett tag vaender han sig mot mig, pekar ut genom foenstret och saeger

"Look. There’s a wall here." "Yeah," svara jag, "It’s probably the wall they’ve built to protect the traffic from attack." "I would have preferred not knowing that. Oh, now it stopped." "Well, just as well you can’t see anything outside with the inner lights on." "There’s plenty of traffic on this road. Why pick on us?" "Because we have the inner lights on, so you could easily see the people inside? Especially two westerners." "..."

Bussen aer skraltig. Rutor har ersatts med tejp och kartong, i gupp smaeller det till fraan ena stoetdaemparen och foeraren har stora svaarigheter att faa in raett vaexel, vilket blir extra akut naer bussen vid ett tillfaelle helt enkelt doer mitt i en skarp klaettringssvaeng i bergen, saa chauffoeren faar backa tills bussen staar med rumpan ut oever stupet foer att ta ny sats.

Kargil aer inte mycket att orda om. Vi erbjoeds fyra baeddar foer 50 rupier (SKR 8) var. De var stenhaarda, toaletten var aecklig, det var kallt, och bussen skulle fortsaetta klockan sex naesta morgon.

Klockan sex var vi daer. Daa hade foerarna precis boerjat byta daeck.

Vid sjutiden kom vi ivaeg. Vi hinner inte laengre aen 45 minuter upp i bergen foerren bussen ger upp helt. Kopplingen laegger ner helt och haallet.

Saa vi gaar av. Sitter i solen, pratar, skaemtar. James foersoeker kommunicera med tvaa av vaara medpassagerar med hjaelp av en frasbok foer Urdu. Han faar reda paa att de aer fraan Nepal. Vi har just faatt hoera om de 25 doedade daer. Han vaender sig till mig och saeger "Too bad the really useful stuff isn’t in the dictionary. I can’t find ’Will I be shot in Kathmandu’ anywhere in it."

Han pekar paa sig sjaelv och goer en pistol med fingrarna samtidigt som han saeger "Katmandu? Poff!" De bara skrattar och nickar.

James ritar upp ett luffarschackbraede i sanden framfoer den ena. Han saeger "Universal game." och ritar ett kryss i en ruta. Medpassageraren stirrar bara ofoerstaande paa det.

Jag jonglerar lite med stenar, och sedan bestaemmer sig James foer att vi ska bestiga ett berg. Jag haenger paa, skrapar upp haenderna, och upptaecker hur fort jag blir andfaadd. Vi aer paa 3000 meter hoejd.

Sedan gaar jag och James ut paa en liten trek till den naermaste byn, foer att proviantera. Det kaenns underligt att gaa paa saedesfaelt, utanfoer vaegens legitimitet. Vi gaar ner till floden i botten av ravinen vaegen foeljer.

Snart kommer vi till en stad. Vi traeffar paa en man som kan ordet "shop". Han visar oss till vad som verkar vara den enda affaeren i byn.

Efter att ha provianterat kex och laesk, vaender vi aater. Laengs vaegen traeffar vi en pojke. Han pratar foervaanansvart bra engelska.

"Have you had any trouble here?" fraagar James.

"Yes. Everytime. You see that up there on the top of the mountain? That’s a Indian fort. Pakistani militia fires at traffic, and than the Indian fort up there has to fire at them to make them stop. Then the Pakistani military responds by firing at the fort. Often the missiles miss and go over. Then they land here, in our village. Three days ago, we had four grenades exploding here."

Ah, taenker jag. Fyra.

"And one week ago, a missile explode in the air over a little girl, and the splinters ripped her to pieces."

"Does this hapen often?"

"Yes, every week. The Indian army mostly starts firing in the morning, they fire 50-60 bombs. Then, by lunchtime, the Pakistani respond."

Jag tittar paa klockan. Hon aer snart lunch.

"Do you have shelters?"

"No, we are poor people. We asked the military to move their fort, but they don’t listen. Nobody listens to poor people. We asked for shelters, but they don’t listen. So we hide in our homes."

"Are you afraid?"

Pojken, han aer vael kanske 16-17 aar, ser besvaerad ut och rycker paa axlarna.

"No. But it’s dangerous. But once you are beyond that small mountain there, you will be safe."

Han paapekar att buss aer det farligaste saettet att faerdas, eftersom militian foerst och fraemst aer ute efter att goera ’maximum damage’. De smaa jeeparna vi sett vaegarna krylla av, aer de saekraste.

Vi laemnar honom. Bussen har blivit reparerad, den haemtar upp oss.

Vi ligger och sloear under ett trae i vaentan paa en konvoj. James konstaterar, "Think about when the west deploys troops in other countries, like Iraq. We don’t put our own people on the line, and when we do, we whine like hell about it."

Historien beraettar vi foer britterna foerst naer vi passerat det lilla berget.

Resan tar allt i allt, fraan Srinegar till Leh, 37 timmar med ett uppehaall paa 10 timmar. Min rumpa oemmar.

I Leh tar vi in paa ’Old Ladakhi Guest House’, aeter och sover. Jag har problem med omstaellning till hoeg hoejd. Det verkar som om jag hela tiden andas foer lite, saa ploetsligt flaemtar jag till och faar andnoed. Men det aer saa det brukar vara foersta gaangen paa hoeg hoejd. Det finns heller inget varmvatten eller vaerme paa rummen. Det aer sovsaeck, filtar och schal som gaeller.

Leh aer annars vackert och stilla, mycket tibetanskt. Jag ska leta upp SECMOL imorgon, idag aer en acklimatiseringens dag.

Och ja, nu aer jag utom all fara, och kommer saa foerbli tills jag eventuellt drar till Kathmandu/Nepal om ett par veckor.

Det finns praktiskt taget inget internet haer, saa detta aer det enda ni kommer hoera av mig paa en vecka eller tvaa. Jag kan inte heller svara paa e-mail, men jag laeser dem.

Jag saknar er.

Kram, Akhtab

[Epilog]

Paa gaesthusets tak pratar jag med en belgare och en amerikan om resan till Leh. Belgaren fraagar

"If you knew then what you know now, would you still had made the journey?"

Jag funderar ett tag, och svarar sedan

"Yeah."

Nobody listens to poor people.

 

Dag 15; Leh

Dag 156; Chiang Mai

# Dag 172; Pnomh Penh
Tack, gud; jag aer tillbaka, var min foersta tanke i Kambodja. Allt aer saadaer oorganiserat, man faar aldrig vad man foervaentat sig, men det ordnar sig i slutaendan. Alla dessa leenden, haelften falska, haelften aekta. Konstant pockande paa uppmaerksamhet; alla verkar vilja saelja naagot. Tiggarna; de vanstaellda, gamla, de ensamstaaende moedrarna med barn paa armen. De semikorrupta reseagenterna, de kommisionsbaserade vaegkrogarna med sina separata prislistor foer turister.

India light.

Resan fraan Bangkok till graensen var precis saa bekvaem, vaelorganiserad och haendelseloes som man kunnat foervaenta sig av Thailand. Vael vid graensen fick jag foerst vaenta en timme foer att slaeppas ut ur Thailand, sedan ytterligare en timme foer att komma in i Kambodja.

Efter passkontrollen slussades jag till en vaenthall foer bussen vidare till Siem Reap. Den stora fina VIP-bussen jag sett bilder paa i Bangkok visade sig bestaa av sittplatser pa flaket till en oeppen pick-up, haardstuvning i en personbil och en fullsatt minibuss. Foerst var det meningen att jag skulle med pick-up:en, men i sista stund plockade de av mig. Lika gott det, jag kom till slut med minibussen. Eftersom jag trodde att pick-up:en och personbilen skulle ta folk till en riktig buss, fraagade jag hur laenge de skulle sitta paa sina ryggsaeckar paa flaket?

"Five hours."

Naer det gick upp foer mig att han menade att stackarna skulle tillbringa hela vaegen till Siem Reap daer, konstaterade jag kort

"Oof."
"Yeah. Dusty."

Bussen var gammal och skraltig, vaegen var av Nepalesisk kvalitet - riktigt, riktigt jaevla daalig packad sandvaeg pepprad med djupa haal, vi skumpade och dunsade fram ungefaer halva vaegen, andra halvan var riktigt jaemn, med ett och annat ploetsligt avsnitt med daalig vaeg. Jag bara satt och log tills kaekarna boerjade oemma.

Den torra dammiga landsbygden, de gula vaegarna, smidiga maenniskokroppar naestan som kamouflagefaergade mot den moerkbruna jorden, de graabruna husen, den groenbruna vegetationen; de handdragna kaerrorna, ved och groedor transporterade paa vagnar hemsvetsat kopplade efter rostiga motorcyklar vars foerare aldrig oevervaegt naagra andra sorters skydd aen en safarihatt mot solen. Barn i slitna klaeder som tagit faerg av vaegen, med jaemna mellanrum hemsnickrade staand framfoer lika hemsnickrade hus av spant och bambublad; raasocker, bananer, laesk, vatten.

Vi aaker foerbi en aaker fullt av roed-vita pinnar. Konduktoeren foerklarar att minroejning paagaar daer. Laengs vaegen ser man foerbudsskyltar med en oeverkryssad graevande gubbe vid infarten till varje risfaelt. Nu aer det visserligen torr-period men det aer inte svaart att se framfoer sig boender ploejandes i den foerbjudna jorden.

Natten faller. Daa och daa sitter jag djuptyst betraktande praeriebraender i fjaerran, antagligen anlagda.

Vi stannar framfoer en bro, konduktoeren foerklarar att den aer trasig. Spridda stoenanden; vad haender nu? Maaste vi av, kommer vi inte komma fram? Till vaar foervaaning boerjar bussen roera sig framaat, oever bron. Det staar maen paa bron, de vinkar frenetiska tecken aat foeraren. De som sitter vid foenstren stoenar, man hoer spridda oh-my-god och naagon skrockar klentroget. Fraan daer jag sitter kan jag visserligen se att ena sidans raecke har foersvunnit, men eftersom jag sitter i mitten maaste jag fraaga om vad uppstaandelsen aer om?

Det aer saana HAER stora haal i bron, saeger min granne och maattar med armarna.

Vi fortsaetter. Vael framme i Siem Reap tar jag in paa "Mom’s guesthouse". Det blir tydligt vad naagra aar goer i kombination med omnaemnande i "Lonely Planet"; Min LP som jag fick av Konstantin aer fraan 1996 och daer omnaemns gaesthuset som ett litet billigt hemtrevligt hak daer ’Mom’ sjaelv tar hand om gaesterna. Idag aer staellet tvaa oklanderliga hotell. Skit samma vilket, taenker jag, de har rum med BADKAR och air-con foer $10. Lyckan aer total, jag har inte haft ett riktigt bad sedan jag laemnade Sverige!

Det aer foerresten verkligen som saa att US-dollar aer deras valuta. De anvaender valutorna helt transparent; ’riel’ anvaends mest som del av dollar, eftersom de inte har cent-mynt. Dessutom behandlas riel:en lite paa en hoeft, 4000 riel paa en dollar laater inte som en officiell siffra, snarare smakar den av gatans bekvaemlighetsdiktat.

En foersmak av euro kontra kronor, kanske.

Jag bestaemde mig paa sittande fot att foeraren som tog mig till hotellet fick bli min guide, eller snarare; ’driver’, till hotellets anknytna foerares besvikelse.

"Cheyenne"-hette han alldeles saekert inte, men det laet precis saa. 26 aar, tystlaaten men blygt leende talade han engelska med utbildad accent.

Precis utanfoer Siem Reap ligger Angkor Wat - ett enormt tempel-omraade som en gaang fungerade som huvudstad i Khmerernas rike. De flesta byggnaderna uppfoerdes runt 1000-talet. Kring aar 1500 oevergavs omraadet efter att huvudstaden flyttats till Pnomh Penh. Naturen tog oever. I slutet av 1800-talet ’upptaecktes’ templen, ruinerade av traed och djungel, av en fransk botanist. Aeven om konserveringen har paagaatt laenge, har man laemnat naagot av naturen kvar.

Foersta solnedgaangen i Angkor Wat var gratis och tur var det, foer den foersvann bakom moln. Jag hade betalat $40 foer ett tre-dagars-pass och klaettrat upp paa en hoejd foer att se den tillsammans med hundratals andra turister. Ett svettigt nerkoep, definitivt, men jag fick stoett paa naagra trevliga norskar som var naagra av dem som faatt ta pick-up:en. Det hade tydligen varit exakt saa skumpigt, dammigt och obekvaemt som man kunde trott, daertill lagt ett motorstopp och byte av pick-up som bonus.

Efter en stilla natt, boerjade jag dagen med att utforska Angkor Wat i soluppgaang. Efter att ha klaettrat upp laengs braadbranta trappor fick jag tillfaelle att saenda en boen till Buddha genom att haalla tvaa taenda roekelsestickor mellan mina handflator, buga tre gaanger och saenda gudarna en tanke. Det kaendes inte alls lika naturligt foer mig som det gjorde foer de hunduiska gudarna.

Jag aer helt lugn med Buddha men han aer liksom daer borta. Ganesha, han aer min man, haer.

Det aer svaart att foerklara templens mystik. Graa och graabruna mosstaeckta stenkonstruktioner, oeverallt skulpturer paa samma teman, allt dominerat av Brahma, guden med fyra ansikten, oeverallt allseende skaadande ut oever alla vaederstreck; underligt paaskoe-leende, tillfreds men aendaa utmanande. Det aer en udda upplevelse att se sten bakom sten bakom sten, roera paa huvudet, se mer sten glida som en parallax-scroll bakom skulpturer, massiva konstruktioner. Det aer som om huvudet inte riktigt haenger med i allt oegonen ser. Jag sitter paa den branta trappan och tittar ut oever torn av sten, tusen aar gamla. Brahma ler mot mig fraan alla haall.

Paa vaeg tillbaka laengs stengaangen till yttermuren, en sista blick paa Angkor Wat i soluppgaang.

Stilla. Voerdnadsbjudande. Magiskt.

Tillbaka till hotellet foer dusch, mat och en stunds vila, sedan "Mini Tour";

Bayon - templet var mer som jag taenkt mig. Ser ni, Angkor Wat, huvudtemplet, aer helt frilagt fraan vaextlight, ingen vegetation naagonstans. Bayon, daeremot, har fortfarande kvar en del vaextlighet, traen som vaext upp ur murar och gaangar, eller skickat sina roetter ner genom tak. Fascinerande.

Det aer naer man ser naagot saadant som man inser att det att se en siffra, "oevergivet i trehundra aar", det saeger inget, man kan inte foerstaa en saa abstrakt siffra som trehundra aar. Att daeremot se ett tvaahundra aar gammalt traed resa sig femtio-sextio meter upp ur en stenbyggnad, roetterna ringlandes ner laengs vaeggarna som tjocka knotiga lemmar, det ger en en kaensla och ett perspektiv.

En annan kaensla och perspektiv faar man av den konstanta uppvaktningen fraan foersaeljarna som kom springande ut fraan restaurangerna och butikerna som omgaerdar omraadena, gaella roester ropandes

"Sir, you want food?"
"No."
"You want drink?"
"No thanks."
"Sir, you want drink for your driver!"
"Nah."
"You want t-shirt?"
"Not now."
"You come to me later, yes!"
"..."

Yup. Ni har hoert mig gnaella om det foerr, saa jag ska inte uppehaalla mig mer vid det.

Naesta dag var det dags foer ’the grand tour’, vilket innebar en motorcykelresa paa en och en halv timme foer att se en skit-traakig tempelruin som var intressant av en enda anledning, naemligen det paatagliga hinduiska inslaget. Kambodja, mitt emellan Kina och Indien, har naemligen tagit upp paaverkan i omgaangar fraan baada dessa gigantiska nationer.

Sedan blev det baettre, aeven om jag snabbt boerjade inse att man bara kan suga i sig saa mycket vackra tempelruiner per dag. Tvaa dagar aer braeddfullt, en planerad och komprimerad dag hade varit nog.

Aatminstone foer mig.

Halvvaegs genom dagen ber jag ’Cheyenne’ stanna vid en bro, jag maaste faa dricka lite vatten och aeta en banan eller tvaa. Han stannar hojen, vi promenerar ut paa bron. Jag raecker honom ett par bananer. Jag skalar mina, boerjar mumsa, naer han vaender sig om och gaar oever till andra sidan. Jag staar kvar och tittar ut oever flodens gulbruna vatten och den torra flankerande djungelskogen.

Ett plask hoers fraan floden paa andra sida, saa jag korsar bron. Cheyenne ser ut oever floden, blicken fixerad paa fyra hinkar fyllda med naagot som likt en installation staar paa ett podium mitt i floden.

Mystiskt.

En pojke eller ung man dyker frustande upp ur det ogenomskinliga tjocka lervattnet. Han kastar gyttja omkring sig, tar ett par andetag, dyker igen. Min foersta tanke aer att han badar.

"What’s he doing?" fraagar jag Cheyenne.
"He’s diving. For sand." svarar han.
"What?"
"He’s throwing the sand at the basket. He sells the sand at the market."
efter en stunds tystnad
"I did that for a year. To pay for my english studies, so I could be a driver."

Vi tittar baada pa pojken som dyker upp igen. Han verkar inte ha turen med sig. Han dyker igen.

"Is it a special sand here?" fraagar jag.
"Yes. They use it for construction."
"Roads or buildings?"
"What?"
"I mean, do they use it to construct buildings, or for roads?"
"Buildings."
"Oh. How much do you get per bucket?"
"You don’t sell it per bucket. You fill a pickup."
"Ok. So, how much for a pick-up?"
"About 10 000 riel."

Jag ger denna upplysning tid att sjunka in. Det motsvarar ungefaer 20 kronor.

"And how many buckets is a pick-up?"
Han taenker efter, svarar
"About 30 buckets."
"So," raeknar jag raskt, "it’s about 300 riel per bucket." (50 oere)

Han ger mig en laett snopen blick,

"Yeah." "What can you get for a hundred riel?"
"Not much. A candy. Maybe two."

Jag tittar paa de fyra hinkarna paa plattformen, kontemplerar vaerdet. Pojken dyker upp, haemtar andan, foersvinner under ytan igen.

"So, how much do you need to survive in Kambodja?"
"What do you mean?"
"Do you live with your parents?"
"Yes."
"And do you own your home, or do you rent it?"
"Own."
"So, how much do you have to make in a day, for food and stuff?"
Han funderar, svarar
"Well, we are six people. To buy food for us all cost about 12 000 riel per day."
"So, you need about three dollars a day to feed six people?"
"Yeah."
"And you get how many tourists per week?"
"Depends, maybe one."
"And they use you for one, two or three days?"
"Different, maybe one, maybe two. Some, three."
"So, two. So you make twelve dollars a week."
"Yes."
"Well," konstaterar jag och nickar aat pojkens haall, "money invested well, then."

Cheyenne svarar inte, han studerar pojken med outgrundlig min. Kanske foersoeker han ocksaa faa ihop pengar nog att laera sig engelska saa han kan jobba foer turister.

"Before that, I was a soldier."
"For how long?"
"For four years."
"Wow. That’s long. Do you have to, or is it a job?"
"It’s a job. Many do it. You don’t need much education."
"I was a soldier as well," konstaterar jag, "for a year."

Han ler oeverraskat,

"Really?"
"Yeah. But in Sweden it’s the law. Every young man has to be a soldier for a year. We have a sort of people’s army." "Oh."

Vi aatervaender till motorcykeln. Paa vaegen till naesta ruin, konstaterar jag att han just talat om foer mig att de lever foer $200 per person och aar. SEK 1 500. Det aer mer aen dubbelt saa mycket som vad 40% av indiens befolkning har att roera sig med. Men Cheyenne ser inte direkt fattig ut, och han har ju faktiskt en motorcykel.

Det sista komplexet aer ’Ta Promh’ - och ocksaa ett av de mest givande. Jag vet inte hur laenge jag snurrade runt i dessa stenlabyrinter, oevervaexta av vegetation och penetrerade av roetter, men jag hade kunnat spendera minst lika laang tid till. Det var liksom som att varje gaang man tittade runt ett hoerne fick man sig till livs ytterligare en magnifik syn; sten, skulpturer, lingams, gaangar, portaler, graa massiva roetter, groen djungel, oedlor, fjaerilar, syrsor.

Naer jag kommer tillbaka till hotellet talar jag om foer min foerare att jag aer uttroettad, jag orkar inte med en tredje dag. Jag betalar honom $20, ett hyggligt pris, vi skakar hand. Jag ber hotellmanagern boka en bussbiljett till Pnomh Penh naesta dag. Han goer saa.

Paa kvaellen gaar jag och ser traditionell Kambodjansk dans. Jag brukar vara skeptisk till saadana tillstaellningar, men den haer var faktiskt helt fantastisk. Skickliga dansare, vackra kostymer, god mat. Speciellt foertjust blev jag oever de tvaa kanske tio- tolvaariga dansarna som dansade en dans om hur de besegrade Hanuman. Proffessionella som faa, klurflinade de aendaa aekta och ofoerstaellt naer de i dansen fick tillfaelle att puckla paa dansaren som spelade apguden. Paafaageldansen i slutet, tvaa dansare i praaliga paafaageldraekter som kraamade sig riktigt oevertygande, var ocksaa en hoejdare.

Bussresan till Pnomh Penh var snarlik den till Siem Reap med undantagetatt den haer bussen var utrustad med TV och VCD-spelare.

I mina lurar; electroclash och trance, paa min naethinna; karaoke-kitsch. Skoen mix.

Jag laanar en Lonely Planet Kambodja av en medresenaer, laeser om omraadet i mitten av landet daer invaanarna aeter spindlar till frukost, middag och kvaellsmat. Naer jag kommenterar saken foer bokens aegare, saeger han att man kan faa spindlar oeverallt i Kambodja, och som paa bestaellning visar det sig att foersaeljarna vid naesta matstopp saeljer spindlar.

Riktiga spindlar. Decimeterstora. Haariga. Stekta i olja. Naturligtvis maaste jag smaka.

Haaren foersvinner ju tack och lov naestan helt i stekningen. Stekt spindel smakar ungefaer som oeverstekt kycklingskinn; lite sotigt, knaprigt, salt och oljigt. Men gott, foer all del. Fast huvudet och oegonen aer fortfarande lite laeskiga att stoppa i munnen.

Sedan lyckades jag skaerra den soeta flickan bakom mig (som jag tittat daa och daa paa lite i smyg) ordentligt genom att mumsa tydligt och oeverdrivet, med halva spindeln stickandes ut ur mungipan. Hon var visst fobiker av naagot slag, vaegrade titta pa mig - aen mindre tilltala mig - under resten av resan.

Hoppsan.

Lite som naer jag en gaang i saellskap av min yngsta bror undrade hoegt oever hur jag skulle hantera en klurig kaerleksfraaga, och han ivrigt utropade,
"Jag vet!"
"Vad ska jag goera, daa," log jag.
"Spotta paa henne!"

Kram,
Stefan

 

Dag 172; Pnomh Penh

# Dag 172; Pnomh Penh II
Saaklart klantade jag till paketresan till Chiang Mai. Paa morgonen kom en ung man och haemtade mig fraan hotellet. Paa vaegen till busshaallplatsen, haemtade han upp ytterligare tvaa maen, en australiensare och en gammal thai-gubbe.

Naer vi kommer till haallplatsen, sager den unga mannen

"Wait here. Dont go left or right."

Jag ler bara, lite syrligt oeverlaegset. Det leendet kommer det senare visa sig att jag faar aeta upp.

Efter ett tag kommer en buss, ur den kommer en man viftande ropandes
"Chiang Mai!", han tittar paa oss, hojtar
"Chiang Mai?" och naer vi tre samfaelligt nickar, kommer han oever, konstaterar
"Chiang Mai!" och viftar oss mot bussen.

Vi lastar vaara grejjer, gaar ombord, jag tar en plats paa maafaa.

Efter ett tag boerjar bussen rulla. En kvinna gaar igenom bussen, fraagar efter att faa se allas ’ticket’, eller om hon saeger ’sticker’ - foer det har maanga, klisterdekaler i olika faerger, och med olika bokstavskombinationer.

Saa inte jag.

Naer hon kommer till mig, fraagar hon ’ticket?’ - jag svara som det aer;
"I don’t have any."
"Oh," svarar hon, taenker efter ett oegonblick, saeger
"Ok," och fortsaetter vidare nerfoer gaangen.

"Skoent," taenker jag, trygg i foervissningen om att allt aer ordnat.

I den foersta, engelska, versionen av den haer dagboken hade jag med en ganska laang passage om den ljuvliga engelska flickan som satt bredvid mig pa bussen; hur vi lutade oss mot varandra naer vi sov, och hur minnet av blicken hon gav mig naer vi sa ’goodbye’ kommer att foerfoelja mig till mina doed-dagar, men jag klipper bort den i den haer versionen. Jag vill ju inte att ni ska faa fel uppfattning om mig.

Naer vi kom fram till Chiang Mai, haemtades vi med taxi till tour-organisatoerens gaesthus, daer en livlig reseledare foerklarade hur allt skulle gaa till foer oss. Naer hon fraagade om jag hade allt organiserat var jag tvungen att erkaenna att jag inte hade en aning. Hon bad om att faa se paa min biljett. Det visade sig saaklart att det inte var med den haer organisatoeren.

Tydligen avgaar fyra bussar fraan tre olika bolag till Chiang Mai fraan samma staelle vid samma tidpunkt.

Vad saega? Felslutet reddes upp till slut, jag blev slussad till raett hotell och raett organisatoer, jag fick i alla fall gnuggas mot en raa-soet engelska och aetit middag med ett trevligt foedelsedagssaellskap paa ’Hard Rock Café Chiang Mai’

Jag skaemtar inte. Det finns ett aekta Hard Rock Café i Chiang Mai. Det finns aeven ett ’Rock Hard Café’ men mer om det senare.

Efter att ha faatt sovit ut ordentligt var det dags att bege sig ut paa trek. En taeckt pick-up haemtade mig vid hotellet, i den satt redan aatta andra. Jag kaende mig lite asocial, eftersviter fraan missoedet med tour-organisatoeren, men efter ett tag tinade jag upp och boerjade prata med de andra deltagarna.

Foersta stationen var elefant-ritt. Jag hade mina dubier, och de blev i stort sett konfirmerade. Ge dig helt enkelt inte ut paa elefantritt om du inte taal att se en foerare upprepade gaanger draemma en paak i pannan paa djuret och daermed producera ett fruktansvaert ihaaligt koettigt dunsljud. Eller, foeralldel, haka en krok paa baksidan av paaken i hudveck eller bakom oeronen, som saegs vara den mest kaensliga delen paa en elefant.

Efter det var det dags foer pick-nick vid vattenfall och daerefter trek uppfoer uppfoer uppfoer berg. Jag upptaeckte ganska omedelbart att det haer var fel aarstid att besoeka norra Thailand. Allt var torrt som fnoeske, traeden var loevloesa, marken braend. Faktum var att marken var sotig eftersom det brann sakta anlagda braender lite oeverallt. Ett sorts underligt helveteslandskap. Jag bestaemde paa rak arm att komma tillbaka i Juli-Augusti ett annat aar, det aer tydligen baest saesong.

Foersta natten tillbringades i en liten by, i ett ’five million star hotel’. Jag undrade stillsamt om det betydde att det var haal i taket, men det var det inte.

Dagen efter gjorde vi en trek upp till en ’Karen’-stam-by. Daer fick jag mig en tankestaellare av rang. Foer det var genuint nog, det var saa genuint att det blev pinsamt och traakigt. Helt vanliga maenniskor som samlats foer att smaaprata sinsemellan medans de hoevligt erbjoed oss att staella fraagor. Det kaendes bara loejligt. Vi stod haer och de stod daer, med en tolk mitt emellan. Men visst, hellre det aen ’folkdans’, ’traditionella draekter’ och ’genuina konsthantverk’.

Jag tror jag ska skippa etno-turism helt och haallet, helt enkelt. Inte min grej.

Annars var den stora behaallningen fraan dag II att jag fick aetit faerska myror. Man hittar roeda traedmyror, tar en naeve, rullar dem mellan handflatorna saa de halvdoer, sedan aeter man dem. Smakar som smaa knapriga citron-explosioner, faktiskt. Enda problemet aer att om de fortfarande lever lite, saa biter de sig fast i tungan. Lite samma kaensla som att ha naagot mellan taenderna.

("Saanadaer... vad heter de... du vet, de daer smaa djuren... aeh, jag har det ju paa tungan. Se!")

Andra natten spenderades i en djungelhydda, mitt i nationalparken. Det var huttrande svinkallt trots sovsaeck och filtar. Paa morgonen insaag jag att jag lika gaerna kunde goera laos-vietnam-kambodja-varvet andra haallet, foer det var inte alls saa varmt som jag hade fruktat.

Dag III bestod av en kvick trek tillbaka nerfoer nerfoer nerfoer berg, och sedan en forsritt. Aaterigen - bambuflotte skall paddlas i regnperiod. Nu var ’floden’ en decimeter djup och aeven om det var skakigt att staa och paddla (efteraat var jag helt knaesvag) saa kaendes det ju inte saadaer direkt doedsfoeraktande.

Vael tillbaka i Chiang Mai bestaemde vi oss foer att aeta middag allihop eftersom vi hade blivit saapass goda bekanta. Samlingspunkten var Starbucks Chiang Mai (!) - daerifraan tog vi oss till foerut naemnda Rock Hard Café.

Den sista kvaellen var ocksa, i naagon maan, den mest givande. Jag kom i djupdiskussion med Michael, den enda mannen i saellskapet som var i min aalder, och det visade sig att vi hade foerbluffande oeverensstaemmande past, present and percieved future.

Naagonstans laengs vaegen boerjar staellet spela alla de gamla godbitarna:

Future Sound of London - Papua New Guinea
2 Unlimited - Twilight Zone
KLF - Ancients of Mu Mu
Chemical Brothers - Out of Control
Robert Miles - Children
Ni kanske foerstaar? Och ploetsligt handlade allt helt om daa. Packade och sentimentala spelar vi biljard och pratar om hur det aer att hoera vad man en gaang trodde var haeftigt spelas paa ett b-hak i en haala i Thailand.

Kanske aer det det som aer att bli gammal; att liksom se en faalla vaexa upp ur marken; bli en koepstark demografi.

Kanske var det att glaenta paa en doerr som nog baest haalls staengd.

Kram,
Stefan

 

Dag 172; Pnomh Penh II

Dag 183; Ho Chi Minh

# Dag 186; Na Trangh
Ett litet guldkorn fraan party-baats-arrangoerens kambodjanska kollegas visitkort:

"Some people come into our lives and quickly go...
some stay for a while,
leave footprints
on our hearts,
and we are never,
ever the same!"

Jag skulle tro att ’trampat paa mitt hjaerta’-aspekten gaatt vederboerande helt foerbi.

Dagsutflykten till Mekongdeltat var traakig. Inte en besvikelse, bara inte riktigt saa oevervaeldigande som man kanske hade kunnat hoppats.

Fast, det hade ju folk faktiskt redan sagt till mig, daerav att jag bara gjorde en en-dags-runda; folk som gjort tvaa dagar sa ’en dag foer mycket’ och folk som gjort tre dagar sa ’tvaa dagar foer mycket’.

Det boerjade med att de, paa grund av foer faa deltagare, bytte ut den stora tjuff-tjuff-flodbaaten (som var 50% av anledningen att ta just den haer faerden foer mig) mot en liten krampad speed-boat.

Vilket i sin tur ledde till att vi kom att bli tvaa timmar foere schemat. Vilket ledde till att vi fick vaenta tvaa timmar paa bussen tillbaka.

Men, jag gaar haendelserna i foervaeg... resan uppfoer deltat var iofs schysst. Naer jag ser en av de gigantiska husbaatarna tjuffa foerbi med kaptenen haallandes rodret liggandes i en haengmatta paa vad som, om baaten var ett hus, skulle kallas tredje vaaningen, daa saeger det ’klick’ naagonstans daer bak i skallen.

Ta ett laan. Ett jaettelaan som aeven taecker amorteringar i tre aar. Aak till Laos. Spendera en maanad paa att leta reda paa en lagom begagnad husbaat till salu. Koep den. Haeng upp en hammock i styrhytten. Tjuffa nerfoer Mekong, laengs Thailandsbuktens kust, runt Indien, genom kanalen, uppfoer Europas kust. Kom hem, saelj baaten.

Ja jaevlar.

*vaknar upp med ett poff*

Mekongdeltat bestaar av en maengd floder, nio stycken, som styckar upp landmassan i fyra huvudoear; de kallas ’dragon’, ’capricorn’, ’phoenix’ och ’turtle’ island. Drakar staar enligt guiden foer makt, enhoerningar foer pengar, phoenix foer ’nobility’ och ’ladies’ vad nu det ska betyda... skoeldpaddor sist, foer laangt liv och uthaallighet.

Att det fanns en kinesisk phoenix var nyheter foer mig, likasaa enhoerningen. Saa jag var tvungen att fraaga vaar guide mer om det. Tyvaerr var hans engelska lite... i underkant, saa jag switchade oever till att fraaga honom om tatueringar faktiskt var foerbjudna i Vietnam?

Han log, skruvade paa sig och foerklarade att myndigheterna har faatt staenga ett antal tatuerarstudios foer att det helt ploetsligt boerjade bli hippt med kosmetiska tatueringar och eftersom tatueringar har med kriminalitet att goera saa var man tvungen att stoppa det. Han tittar paa mig, vaentar paa att jag ska nicka att jag haaller med om att det aer logiskt och glasklart. Jag bara ler glatt saa efter ett tag fortsaetter han;

"Some tattoo with milk. You know, mothers milk, from womans breast when she have baby. Special tattoo. You can’t get anywhere, you have to be friend you know, to get milk."
"What?" svarar jag foerbluffad, "They tattoo with mothers milk?"
"Yes. You know, play girl, they love this tattoo. Because is leaves no mark on the skin, you know, beautiful skin, no mark, exept for maybe small scar."
"Yeeess..." saeger jag sakta; vad aer daa vitsen?
"Invisible," foerklarar han, "but when hot or angry, excited, tattoo becomes red!"

Generella ooh-ljud utbryter fraan alla i den samlade gruppen. Jag taenker omedelbart paa smittorisk och allergireaktioner, men vad fan.

"Yes," fortsaetter guiden, "there was this man, he loved a play girl very much, he didn’t know she was a play girl, and when they were married, you know on wedding night, when they had sex, she got excited, and on her chest appeared a butterfly. He was very scared, like, what is this!"

Vi skrattar, nickar, konstaterar

"That’s a great story."

Efter att ha faatt skrapa och aeta vildhonung direkt fraan en bioeversaallad kaka dricker vi groent honungste med lime. Perfekt om man vore foerkyld. Jag faar tillfaelle att kela med en pytonorm, man tror ju kanske att de skall vara kalla, haarda och lite slemmiga, men de aer mjuka, varma och helt torra. Riktigt mysiga, faktiskt. Det staar nog mellan en pyton eller en apa som husdjur naer jag kommer hem.

Biet som stack mig efter lunchen var nog ute efter haemd foer honungsstoelden. Instant karma.

Som sagt, vi var tvaa timmar foere schemat, saa vi blev ordinerade rast och vila paa staellet. Efter en timme i en hammock blev jag uttraakad och organiserade de andra att uppmana guiden att fortsaetta.

Han bifoell och vi fortsatte till fruktsmakning och folkmusik, vilket vael var intressant men aa andra sidan maattligt upphetsande.

Den andra timmen spenderade vi paa ett gatufik i vaentan paa bussen tillbaka. I Vietnam kan man oeverallt paa gatorna faa sig till livs en sorts gegga som kallas ’chai’; frukter, boenor, glasnudlar, cocos och sirap i ett glas fyllt med iskross. Kallt, soett, gott och foervirrande; ska man aeta eller dricka det och aer det en frukost, lunch eller dessert?

Fraan HCM till Na Trangh, paa bussresans sista rastplats, traeffar jag Louisa; hon aer ocksaa paa vaeg till Na Trang, men i en annan buss. Det blir riktigt konstigt. Igen faar jag vibben fraan henne att hon jaettegaerna umgaas med mig men att hon liksom inte har naagon direkt ambition att se till att det sker. Vilket, som foersta reaktion goer mig ledsen eftersom jag ju vill att hon ska verkligen vilja umgaas med mig, men vid en naermare sjaelvrannsakan, ganska exaxt motsvarar vad jag kaenner foer henne.

Vilket resulterar i att jag kaenner en sorts ’daa kan det lika gaerna vara’ baade foer mig och i hennes staelle - och gaar min vaeg. Vilket aer konstigt, eftersom utgaanspunkten ju faktiskt aer att vi gillar varandras saellskap. Kronan skulle vara om hon resonerar precis likadant.

Ofaerstaaelig aer den maenskliga naturen.


Na Trangh har saa laangt bestaatt av en foervirrad promenad runt ett par kvarter foer att hitta ett annat hotell aen det bussen slaeppte av oss paa vilken slutade i aekta ’Blair Witch’-tradition med att jag till min foervaaning fann mig staaendes paa samma hotells foerstutrapp igen. Men paa vaegen hade jag faatt provat paa en manuell rakning och klipp.

I Vietnam rakar barberaren hela ansiktet. Jag skaemtar inte. Ok, inte brynen daa, men rakbladet gaar oever hela ansiktet, foer att faa bort det daer fina luddet man har oeverallt. Paa kinderna, oeronsnibbarna, bakom oeronen. Mellan oegonbrynen och paa naesan.

Maanga kvinnor (och en del, faafaenga, maen) taecker foerresten ansiktet och haenderna helt (bambuhatt eller keps, solglasoegon, scarf oever naesa och mun, handskar) under solens mest stekande timmar foer att inte raaka ut foer en ful solbraenna; blekt aer vackert.

Foerresten vaegrade den kvinnliga barberaren raka mitt huvud. Hon tog trimmern till tvaa millimeter, kortare aen saa ville hon inte gaa. Jag fick ingen foerklaring eftersom hennes engelska, aaterigen, var obefintlig.

Idag har jag spenderat paa stranden. Vattnet haer aer overkligt glasklart, det klaraste hittills, fast eftersom staden ligger naestan aenda ut i vattnet kaenns stranden inte saerskilt avslappnad. Daa jag redan har betalat foer tvaa naetter till paa hotellet ska jag nog bara ta det lugnt, promenera omkring, se vad som haender. Sedan drar jag nog till naesta destination; Hoi An.

Foerresten har jag raakat in i ’djup resekris II’. Jag har boerjat bli grymt resetroett, symptomen aer att jag liksom inte har naagon energi kvar i kroppen att uppbaada foer att orka uppskatta allt som kastas mot mig, och daa boerjar allt se likadant ut; ytterligare en stad, en strand, fler trevliga maenniskor, en vacker oe, vy, byggnad.

Same same even if it’s different. Dags att boerja dra sig hemaat, tror jag.

Puss,
Stefan

PS. Jag gjorde lite efterforskningar efter jag skrev texten - det visar sig att i taoistisk filosofi staar Phoenix foer ’yin’ - den feminina aspekten - och draken foer ’yang’. DS.

 

Dag 186; Na Trangh

# Dag 21: Vashisht
Hej! (Hej, tack och hejdå på Ladakhiska)

Jag kom till Leh för att Karen berättat om SECMOL. Jag visste ju inget om det men det vet ni ju att jag brukar göra saker på känsla.

Det lustiga var att jag redan på vägen till Leh hade börjat få en känsla om att jag kanske inte skulle till SECMOL ändå, att det inte var menat. Att det var meningen att jag skulle tro att jag skulle till Leh och att det skulle leda mig till Srinagar - och att Leh sedan hade spelat ut sin roll. Jag tror faktiskt att det var så. Hjärtats vägar är ibland outgrundliga.

Så jag skulle lämna Leh. Jag kom på det för sent för att köpa en biljett, så jag fick vänta till dagen efter. Höjdsjuk släpade jag mig de 15 minuterna i nedförbacke till busstationen. Där fick jag reda på att det inte gick någon buss förrän två dagar senare och att jag skulle komma tillbaka imorgon för att köpa biljetten. De säljs nämligen bara dagen innan eftersom man aldrig kan vara säker på att det blir någon buss förrän den anlänt till stationen.

Helt ok tyckte jag dock, eftersom det skulle låta mig säga hejdå till James som var ute på en tre-dagars-trek med en belgare och en amerikan vi mött på hotellet.

På kvällen kom Oli och Ruth fram till att de också ville till Manali, så morgonen efter så följde Oli med mig ner till busstationen för att köpa biljett.

Där fick vi reda på att jag köpt den sista biljetten till den sista reguljära bussen ut ur Manali. Trafiken stängs för vintern, människan retirerar.

Jag började gå tillbaka till hotellet, Oli skulle försöka ordna någon annan transport.

Återtaget var ett helvete. Höjdsjukan gjorde att jag inte kunde gå mer än 3 minuter i taget, det flimrade framför ögonen.

Jag var tvungen att sätta mig ner. Turligt nog fanns det ett litet stånd med drycker, ett bord utanför, där satt en man. Jag köpte en Fanta och frågade om jag kunde slå mig ner. Mannen gestikulerade halvhjärtat att jovisst kunde jag det.

Han verkade grymt bister. Jag sträckte fram handen och presenterade mig, han svarade med sitt namn men det försvann snabbt i yrseldimman.

"Where are you from?"
"France."
"Ah, I’m from Sweden. Je suis Suédois."
"Très bien," muttrade han halvförvirrat.

Oli dyker upp, han har fixat biljetter till en privat buss. Jag knäpper iväg en geting från Fantan, och får sedan fly därifrån när den kommer tillbaka för hämnd.

Efter att ha avslutat drycken stående lämnar jag tillbaka glaset till shop-ägaren.

Säger "Au revoir" till fransmannen. Han tittar bara upp lite snabbt och muttrar något.

Sista kvällen i Leh. Fyra dagar har jag bara legat höjdsjuk i sängen, läst ut boken jag fick av mamma, ätit tibetansk mat samt suttit på taket och avnjutit utsikten. Påtvingad vila.

Från taket ser jag en flock mörka fåglar. I flocken flyger en vit som deras like.

Mot den mörka marken syns bara den ljusa, men mot himlen är de alla svarta.

På kvällen kommer James, Pete och Gi tillbaka. Pete är en trevlig, snuskigt rik law-school-brat-amerikan och Gi en grymt skön belgare.

Vi går ut för att dricka farväl-öl. Vi får sällskap av en sjunde, en holländare killarna mött på sin trek.

Jag var att jag redan på vägen till Leh hade börjat få en känsla om att jag kanske inte skulle till SECMOL ändå, att det inte var menat. Att det var meningen att jag skulle tro att jag skulle till Leh och att det skulle leda mig till Srinagar - och att Leh sedan hade spelat ut sin roll. Jag tror faktiskt att det var så. Hjärtats vägar är ibland outgrundliga.

Så jag skulle lämna Leh. Jag kom på det för sent för att köpa en biljett, så jag fick vänta till dagen efter. Höjdsjuk släpade jag mig de 15 minuterna i nedförsbacke till busstationen. Där fick jag reda på att det inte gick någon buss förrän två dagar senare och att jag skulle komma tillbaka imorgon för att köpa biljetten. De säljs nämligen bara dagen innan eftersom man aldrig vara säker på att det blir någon buss förrän den anlänt till stationen.

Helt ok tyckte jag dock, eftersom det skulle låta mig säga hejdå till James som var ute på en tre-dagars-trek med en belgare och en amerikan vi mött på hotellet.

På kvällen kom Oli och Ruth fram till att de också ville till Manali, så morgonen efter så följde Oli med mig ner till busstationen för att köpa biljett.

Där fick vi reda på att jag köpt den sista biljetten till den sista reguljära bussen ut ur Manali. Trafiken stängs för vintern, människan retirerar.

Jag började gå tillbaka till hotellet, Oli skulle försöka ordna någon annan transport.

Återtaget var ett helvete. Höjdsjukan gjorde att jag inte kunde gå mer än 3 minuter i taget, det flimrade framför ögonen.

Jag var tvungen att sätta mig ner. Turligt nog fanns det ett litet stånd med drickor, ett bord utanför, där satt en man. Jag köpte en Fanta och frågade om jag kunde slå mig ner. Mannen gestikulerade halvhjärtat att jovisst kunde jag det.

Han verkade grymt bister. Jag sträckte fram handen och presenterade mig, han svarade med sitt namn men det försvann snabbt i yrseldimman.

"Where are you from?"
"France."
"Ah, I’m from Sweden. Je suis Suédois."
"Très bien," muttrade han halvförvirrat.

Oli dyker upp, han har fixat biljetter till en privat buss. Jag knäpper iväg en geting från Fantan, och får sedan fly därifrån när den kommer tillbaka för hämnd.

Efter att ha avslutat drickan stående lämnar jag tillbaka glaset till shop-ägaren.

Säger "Au revoir" till fransmannen. Han tittar bara upp lite snabbt och muttrar något.

Sista kvällen i Leh. Fyra dagar har jag bara legat höjdsjuk i sängen, läst ut boken jag fick av mamma, ätit tibetansk mat samt suttit på taket och avnjutit utsikten. Påtvingad vila.

Från taket ser jag en flock mörka fåglar. I flocken flyger en vit som deras like.

Mot den mörka marken syns bara den ljusa, men mot himlen är de alla svarta.

På kvällen kommer James, Pete och Gi tillbaka. Pete är en trevlig, snuskigt rik law-school-brat-amerikan och Gi en grymt skön belgare.

Vi går ut för att dricka farväl-öl. Vi får sällskap av en sjunde, en holländare killarna mött på sin trek.

Jag går till en ’24 hour ATM’ (bankomat) för att hämta pengar, men den är stängd för natten.

Det behövs inte mycket ’Godfather Extra Super Strong Beer’ (alkoholhalt ’more than 5.25% but not more than 8.25%’) för att bli bra i gasen på över tre tusen meters höjd.

Jag trumlar i säng, sätter klockan på 03.00 eftersom bussen skulle gå 03.30.

03.30 vaknar jag, det var kolsvart, så jag tog på min fantastiskt användbara pannlampa och packade mig iväg till bussen.

Jag vacklar till och håller ett ögonblick på att trilla ner men greppar i sista stund tag i den låga rälingen på bussens tak. Det är fortfarande becksvart, och jag trängs med fem andra om att få plats med min packning.

Bussen är överbokad och överfull. När jag tror att bristningen är nådd stannar chauffören och plockar upp fem till.

Fransmannen är också med. Han heter Denis ’Donni’ och är riktigt trevlig. "Jag visste att vi skulle ses igen," tänker jag.

Vid sextiden kommer solen.

Den första etappen bjuder på ett frystorkat helvete i Himalayas regnskugga. Här är så torrt, hett och kallt att inget kan leva.

De höga, fransiga bergens färger lika torra som luften; tegelrött täckt av askgrå avlagring, ockra, lime, ljus lera, lava och jord.

Plötsliga frusna vattenfall springer ur och återvänder till intet.

I bråddjupa raviner flodfåror, frusna fickor viskar bittert om tillfällig reträtt.

Spridda molntussarna glider över himlen som sägandes ’vi lever inte heller här, vi är också bara på genomresa.’

Månen håller dem sällskap en stund.

På varje rygg, varje krön; en borg, ett fort, där en pagod - den stormas av en här, stridsvagnar dragna av ödlor från en annan planets urtid.

Horisonten penslad med ett ljusblått dis.

Då och då övergivna byar. Jag försöker komma på varför de lämnade byn, men misslyckas. På vissa hus står det ’ABANDONED’ i kliché-tryck.

Med ett par timmars mellanrum lägerbyar, de försörjer sig på att sälja chai, lunch och kex till förare och passagerare. När vintern kommer monterar de ner tälten och drar.

Rostiga och utbrända dieselfat överallt, ibland i höga tippar. Deras färger i harmoni med stenarna och klipporna omkring.

På fem tusen meters höjd känns luften som en sidenhalsduk i luftrören. Att andas blir en medveten handling.

Efter passet kryper livet fram i form av ett lågt gräs begåvat med en dåres envishet; jag får en vision av rötter som griper med en drunknandes grepp.

Vägarna är de sämsta jag sett i Indien, och det vill inte säga lite. Naturen gnager på dem, människorna håller inte ikapp.

TATA-truckarna är vägens kungar, de har höga påbyggnader av trä, är vackert handmålade med stiliserade mönster; olika för olika stater. Vilka stater truckens förare har tillstånd att transportera till deklareras stolt tillsammans med religionstillhörighet och ofta ser man färgglada silverplymer på backspeglarna och ljusslingor längs sidorna.

Detta är chaufförens hem.

På en gulgrön platå gör bruna mossa buskar gräset sällskap, de ligger som fräknar i landskapet, som vårtor på en paddas hud eller kanske som lämlar i lopp över kullarna.

Lukten av människor i bussen; flatulens, smuts och nikotin.

De flikiga bergen sträcker sig upp mot skyn som fingrarna på en himlens omsinta älskare.

Vinden stryker ömt ut olika färgad sand och grus i toner och övergångar, blottad sten i lager på lager som stearin på en flaska.

Väl inne i horisonten introduceras vi till bergens aristokrati; topparna täckta av perma-sno. De är imponerande på håll men slätstrukna i jämförelse med de lägre nivåerna.

Jag är så nära molnen att jag kunde göra berget svartsjukt.

Bussen går bara till Keylong. 18 timmar från Leh. Därifrån får vi försöka ta oss till Manali med lokala bussar. Jag och Denis tar in på samma gästhus och käkar middag tillsammans.

"You have the air of a seasoned traveller," säger jag.
"What?" svarar Denis.
"Well, you look like you have travelled a lot. Your aura."
"Yes. I’ve travelled a lot. 51 countries. This is my fifth time in India."
"When did you start travelling?"
"When I was 17. I’m 47 now, so that makes this my 30th anniversary."

Denis är en före detta IT-entreprenör som sålde sitt bolag när han var 30 och svor på att aldrig arbeta mer och speciellt inte med IT. Han påminner mig av någon anledning om Jim. Och mig själv. I någon underlig mix.

Nästa morgon är kaos. Det går inte att köpa biljett till Manali för alla bussarna är fullbokade. Sjubussen kommer in klockan nio och vi kastar oss på, Denis kämpar till sig ståplatser medans jag förtvivlat kastar upp våra packningar till en indier på bussens tak i blind tro. Jag överväger att gå upp och låsa fast min ryggsäck men beslutar mig för att hålla min tillskansade ståplats.

Bussens tak lastas med hela resekistor och 200-litersäckar. Under ett framsäte ligger en surrad get och darrar på en hög av spillning.

Denis erbjuder mig torkade persikor, en delikatess, ur en påse av värdelös plast som gått sönder. "Help me," vädjar han. Vi kämpar oss igenom hela påsen, spottar kärnorna på golvet.

Busschauffören visar sin rastlöshet med passagerarna som försöker tränga sig på genom att tuta, börja rulla, tuta lite till och sedan helt sonika köra, oavsett om folk hänger i dörren, eller håller på att surra packning på taket.

Bussen är ännu mer knökad än igår. Denis sitter på en väska med en armbåge i ansiktet men snor en sittplats som blir ledig efter tjugo minuter.

Insh’Allah betyder ’om gud vill’. 15 minuter efter att bussen lämnat Keylong, går det ett ’OOH!’ genom bussen bakifrån och fram och några börjar skrocka. Vi har tappat baggage.

Bussen stannar, några hoppar av för att hämta det tappade bagaget.

Det finns ingen möjlighet för mig att lämna min plats, jag vet inte om min ryggsäck fallit av och hittats eller om den var fastsurrad.

Vi fortsätter. Jag får ett tillfälle att meditera över min egen hjälplöshet, guds vilja och ödet.

En halvtimme senare blir den bästa platsen ledig, den bredvid chauffören. Jag erbjuder en indier den, men han säger ’take it’. Lyx!

Vägen är om möjligt ännu värre än den förra. Detta är som en uppkörd skogsväg högt uppklastrad på en bergssida. Jag bara skrattar, det är helt surrealistiskt.

Det finns tre sorters bussbolag. ’State Road Corporations’ sköter den reguljära långfärdstrafiken. Deras förare kör lugnt och stabilt och bussarna överfylls inte.

Det här är en ’Public Transport’-buss. Föraren kör som om han försöker hinna ikapp sin förlorade ungdom. Med minsta möjliga marginal missar han getter, hundar, hästar, barn.

Det är som real life Liseberg hela vägen. I fem timmar.

Då och då sneglar jag på honom. Han ser inte ens koncentrerad ut, ansiktsuttrycket pendlar mellan otålighet och irritation.

Hur ’Private’-förarna kör vill jag inte veta.

När vi kommer in i Lahol ser jag de första riktigt vackra kvinnorna - i Kashmir bara grova arabiskor och i Leh bara runda tibetanskor. Här är de slanka, med lätt mongoliska drag.

Jag ser en otroligt vacker flicka i brun särk bära vatten in i ett ruckligt skjul av plåt och mediterar en stund över skönhet och skönhets värde.

Efter Lahol och ett extra gropigt avsnitt där jag flera gånger kastas ur säte går det en andra våg av ’OOOH!’ och skratt genom bussen.

Nu förstår jag mer den air av pragmatisk kollektivism jag noterat här i Indien. Man är liksom helt utlämnad åt varandra nästan hela tiden så det är en ren överlevnadsstrategi.

Insh’Allah. Jag lovar och bedyrar för mig själv att jag ska börja kedja fast ryggsäcken hädanefter.

Jag måste förresten köpa den av dig, Maria; den kommer aldrig att bli vad den en gång var.

Hela tiden har vi snöklädda berg i horisonten.

Folk står och väntar på bussen vid vägen. Gud vet hur länge de väntat. Ibland stannar bussen, ibland inte.

Konduktören arbetar sig framåt i bussen, tar slutligen betalt av mig och kräver därefter att jag ska flytta mig trots att jag gett honom 3 rupier (50 öre) i dricks.

Då opponerar sig chauffören, säger något i stil med ’sit here’ och börjar kämpa bort bagaget som placerats bredvid honom.

Detta innebär att han måste vända sig bort från vägen mitt i en kurva för att lösa upp en knut, men till slut blir platsen ledig och konduktören sätter sig där istället.

Chauffören är min hjälte. Även om han totalt negligerar de käcka skyltarna vägverket satt upp;

"Horn, please"
"Be gentle on my curves"
"After Whisky driving risky"
"Better Mr Late than Late Mr"

eller vad sägs om James favorit:
"Enjoy intercourse, but not while driving"
och min:
"Stop gossiping - let him drive!"

När vi närmar oss Manali ändrar naturen karaktär. Allt är så grönt, trän överallt. Det är höst, vi färdas genom gula alléer.

En liten flicka med brunt skinn och svarta flätor springer leende nerför en upptrampad stig i den gröna sluttningen; hon har vita rosetter i håret, vinröd tröja med långa ärmar och posiga blå sidenbyxor.

Vi kommer in i Manali, tar oss direkt till Vashisht och tar in på ett gästhus vars ägare visar sig odla och tillverkar egen ’cream’, den lokala hash-varianten. Den är så mjuk att man kan knåda den som grädde.

"Good cream," konstaterar Denis efter att ha pressat ut massan för att kontrollera färgen och att det bildats kristaller, "you know, they do it by rubbing it between their hands for hours and hours."

"Two grams per hour," inflikar ägaren. Han tar ett bloss, höjer jointen till pannan och mumlar "Boom". "Boom Shankar" är ett tack till Shankar, rökandets skyddshelgon i Hinduismen.

Tydligen är Manali hash-staten i Indien. Nästan varenda bonde odlar hampa och processar den. En tola, tio gram, av bästa cream kostar här åttahundra rupier - SEK 120.

Polisen har börjat ta i med hårdhandskarna mot bönderna efter påtryckningar från USA.

"Bad ambiance," konstaterar fransmannen.

Utmattad efter resan går jag och lägger mig brutalt tidigt, redan klockan sju. Följdaktligen vaknar jag tidigt. Klockan är 5.30 och allt är så mörkt att jag ett ögonblick förvirrat undrar om mina ögonlock slutat fungera.

Jag tänder en lampa och börjar läsa boken jag fick av Karin i väntan på att frukosten skall vakna.

Plötsligt hör jag en svag flöjt, den spelar en enkel melodi. Jag undrar vem som spelar flöjt så här tidigt, och tar på mig och går ut.

Utanför ser jag ett par hundar rota i skräpet nedanför huset, nyskördade majskolvar och avskalad blast på taken omkring. Det är gryning.

I luften ett mäktigt brus. Det måste vara ett högt vattenfall här i omgivningen, eller kanske en damm - jag måste dit, tänker jag.

Himachal Pradesh och Manali verkar helt underbart. Jag pratade med en kompis till Denis, Roseanne, och hon bedyrade "I can’t leave!"

Jag förstår henne. Klimatet är svensk sommar, det är kor, bete och gröna trän överallt, alla verkar lugna och tillfreds.

Jag lär nog stanna här åtminstone en vecka, sedan ger jag mig antagligen av österut.

Tänker på er.

Kram,
Stefan

Dag 21: Vashisht

# Dag 24: Vashisht II
Namaste! (Hej på hindi)

Elavbrott är vanligt förekommande här, så jag har precis fått börja om på det här brevet...

Nåväl, jag är fortfarande i Vashisht, men nu har jag en bussbiljett till Chandigarh. Den går imorgon klockan 19.

Idag är det Diwali, en festhögtid lite som vårt jul och nyår ihop. Det smälls smällare, man ger varandra gåvor, offrar till Lakshmi, välståndets gudinna.

Som jag skrev i förra brevet puffas det friskt här i Vashisht. På kaféernas takterrasser röks det charas (vad de kallar hash-jointar här) och chillams (en sorts kort pipa) och man hör hostande från alla hörn.

En del beror nog säkert som i mitt fall på förkylningar.

Lassi är en dryck gjord av yoghurt, vatten och juice. Honung-banan lassi är beroendeframkallande.

Hur ska man hantera situationen när man går ut på balkongen från ett rum på tredje våningen, och griper efter ett räcke som inte finns? Eller, när man går genom restaurangen, dhaban, och det plötsligt är ett fyrtio centimeter brett gap i golvet, flera våningar djupt - med armeringsjärn vitt spretande som spjut eller dåliga tänder i ett rostigt flin?

Jag förlorade min kamera och mina solglasögon på bussen. Kameran var en skitkamera men i den fanns bilderna från Srinagar, Leh och resorna däremellan.

Igår promenerade jag ner till Manali över fälten. De har precis skördat majs här, det syns på alla majskolvar och blast som ligger till tork på taken.

Jag undviker kor. Inte för att jag har koskräck, men... försiktighet är en dygd. Dessutom klappar jag inte hundarna, trots att de är många och grymt söta.

Halvvägs ner till vägen stöter jag på en kvinna som bär majsblast från fälten. De buntar ihop blasten till stora buntar, kanske 3 meter i diameter och konkar dem på ryggen halvbugande. Bakifrån ser de ut som mobila släktingar till de låga klotformade träden.

Jag hjälper henne upp för en stenbrant, puffar på henne. "Thanks," säger hon, och jag kommer på att det nog är första gången jag haft ett ett-till-ett möte med en kvinna i Indien.

Man ser nämligen ytterligt få kvinnor på gatorna i städerna.

På stenstigen skingras feta ödlor framför mina fötter.

Väl nere på vägen följer jag forsen. En varningsskylt varnar mig för att gå nära den eftersom stenarna är hala och förrädiska så jag passar på att tvätta händerna och ansiktet.

En rickshaw är på väg mot Manali city, den stannar ner, frågande, ska jag med?

Jag viftar neråt med handen, jo jag vill med, och kastar mig in i rickshawn. Den är inte tom. Det sitter en tant i den.

Hon presenterar sig som Gabi, från Tyskland och hon har bott här i tjugo år. Uppföstrat två barn här, gjorde sin doktorsgrad i Geologi här, fann en Indisk man och gifte sig. "Stuck" kallar hon det. Det är visst väldigt vanligt här i Manali med blandäktenskap, "Less trouble with foreign man," säger hon, "not so easy with foreign woman."

Hon är klädd som en engelsk matrona. Blommig nylonblus och mörkblå byxor och kavaj. Inget hindi-wannabe här inte. Hon inger respekt.

Hon kastar ur sig något på hindi till chauffören. "Give him five rupees," säger hon när vi stannar vid busstationen, "I’ll give him eight."

Jag gör så, går ur rickshawn, och vi skakar hand.

13 rupier. Turister betalar som minst 30 för samma resa. Oh, well.

Jag sätter mig på en ganska fin restaurang. När maten kommer, passar jag på att fråga om det finns en bra skräddare i närheten. Jag vill ha ett par resebyxor. Jodå, säger servitören, försöker förklara vägen. Det går inte så bra. Jag nickar och ler, vill bara äta.

Efter maten gör jag ett nytt försök. Han börjar förklara, men säger sedan "Wait, you go outside, to backside, and I meet you there."

Jag gör så, förväntar mig att han ska förklara från baksidan, men han drar iväg med mig en ganska bra bit till en skräddare. Den är stängd, antagligen för Diwali.

Då joggar han iväg till ett annat ställe, frågar en man något på hindi, viftar åt mig att följa med, och efter ett tag hittar vi en öppen skräddare.

Servitören pratar med skräddaren. Sedan vänder han sig mot mig, säger "Do you have clothes?"

Jag står bara frågande. "No, what do you mean?"

"Clothes, you must have clothes, like this," säger han och drar i sina byxor. "What?" säger jag.

"Come."

Och så drar han iväg med mig igen, till en tyg-affär. Ah. "Cloth" - tyg. Man kommer med eget tyg till skräddaren. Såklart.

I tygaffären agerar servitören tolk och smakråd. Vi bestämmer oss för ett mörkbrunt tyg, som inte blir fläckigt lätt. 280 rupier.

Han visar mig tillbaka till skräddaren, och vi säger hejdå.

Säg den servitör på en fin restaurang i Göteborg som skulle gjort något sådant?

Skräddaren tar mått, vi är lite oense om storlekar till höger och vänster, så det ska bli intressant att se idag vad resultatet blir.

Skräddaren tar 130 rupier för arbetet. Allt i allt 410 rupier, SEK 65 för ett par skräddarsydda byxor.

På vägen tillbaka, en micro-scam. Jag har flera gånger innan noterat att det sitter en grupp indier precis vid ingången till Vashisht. De stoppar rickshaws och kräver 10 rp för att släppa förbi dem. Någon sorts 'tax' försöker de få det till. Jag visste att det var en scam, men de hade aldrig stoppat mig innan.

De gjorde det nu. Faktum är att rickshaw-föraren tutade för att göra dem uppmärksamma på att det kom en turist, de samarbetar antagligen.

Ingen ville förklara för mig varför jag skulle betala 10 rp extra, viftade mot en skylt med text på hindi, mumlade något om 'parking' och 'not allowed for tourists' - alla omväxlande flinade eller tittade bort, inklusive rickshaw-föraren.

Jag försökte deala med föraren, men det gick inte. Så till slut gav jag föraren hans pengar och gick till fots genom Vashisht istället. Inte fan att jag betalar scam-pengar.

Det är brant uppförsbacke hela vägen. Jag ångrar mig när jag kommer ihåg hur långt det egentligen var.

I stan träffade jag gästhusägarens son dennes kusin, som driver tvätterian jag använder, och en liten jävel vaknar i mig.

Jag hugger tag i kusinen, fräser "What’s this bullshit with 10 rupees extra?"

De ser oförstående ut.

"Yeah, I paid the rickshaw 30 rupees to take me to Vashisht and he stops by the rope and they want me to pay 10 rupees extra!"

De tittar på varandra. "That’s cheating," säger kusinen.

"Yeah, I know it’s cheating," säger jag, "I think Vashisht is wonderful but this is bad!" slår ut med händerna och går min väg.

Det är äckligt roligt att spela ut olika intressen mot varandra.

Dagens moraliska övning: Vem har rätt - Den snuskigt rika västerlänningen med principerna på sin sida, eller den fattiga rickshaw-föraren som försöker klämma ut en och femti extra att dryga ut kassan med?

Efter Chandigarh blir det Dehradun, sedan vidare längs Ganges till Varanasi.

Puss på er!
Stefan

Dag 24: Vashisht II


# Dag 24; James Story
Srinagar, Kashmir. Vi sitter på husbåtens tak och jag har just berättat om hur jag undvek mina små rickshaw-bluffar i Bombay och Delhi.

James tittar fundersamt på mig och säger sedan stilla;

"Om du vill sätta dina upplevelser och rädslor för att bli lurad i perspektiv, har jag en historia att berätta. Vill du höra den?"

"Ja, tack," svarar jag med eftertryck, han börjar;

"Det var för några år sedan, jag var i Hongkong. Där träffade jag en australiensisk kille, han jobbade offshore. Vi pratade en stund, blev riktigt vänliga. Han berättade att han hade en syster som skulle flytta till Nya Zeeland om några månader och frågade om jag ville följa med dem på middag?"

Hoho tänkte jag, en söt syster - perfekt lockbete...

"Och du vet," fortsätter James, "en syster som ska till Nya Zeeland... kanske hon är snygg... du vet... så jag sa ja, visst, och vi hade middag tillsammans. Självklart var hans syster där, riktigt trevlig, och hon skulle flytta till Nya Zeeland, visste allt om det, så vi pratade mycket om det.

Hur som helst, senare, vi var lite berusade, berättar han att han har det här idiotsäkra sättet att vinna på tjugoett, och han frågar om jag vill lära mig det. Självklart säger jag ja, och han visar mig. Det handlar allt om att minnas och räkna, riktigt lätt när du fått kläm på det. Det verkade logiskt, verkade fungera.

Sedan frågar han om jag vill spela med hans pengar. Det visar sig att han känner folk som spelar för pengar, och han vill lura dem. Jag skulle få hälften av det vi vann. Tänk på att jag inte skulle ha några av mina egna pengar på bordet, bara hans pengar, och jag skulle få hälften.

Jag tänkte på det, och du känner mig, jag tänkte, vad fan, detta kan vara ett enkelt sätt att få lite extra pengar för mina resor."

Han gör en kort paus som för att komma ihåg detaljer.

"Så jag sa ja. Han går, och säkert nog, en timme senare dyker den här killen upp, redo att spela.

Det är när spelet börjar som jag inser att det handlar om stora pengar. Efter ett tag har vi en förmögenhet på bordet, och vi vinner. Knepet fungerar, det handlar allt om att räkna och minnas korten."

Han gör en paus igen, tar fram en cigarett och tänder den. Han verkar slitas mellan stoltheten i att ha en bra historia att berätta och förnedringen den handlar om.

"Det är det sista spelet. Vi lägger ner allt vad min väns har. 40 000 US-dollar. Han kontrar med 50 000. Vi kan inte höja. Så han säger; vi gör så här - om du vinner, måste vi spela två omgångar till.

Vi säger 'ja', vinner och spelar en annan omgång, som vi också vinner. Knepet fungerar.

Den allra sista omgången, det finns jävla miljoner på bordet, och jag är kallsvettig, mitt hjärta rusar, jag kan inte tänka klart.

Och återigen höjer han med 10 000 dollar som vi inte har. Min vän är helt tom. Så vi begär en time-out och lämnar rummet. Korten är förseglade i kuvert, och pengarna deponerade i ett kassaskåp.

Min vän övertygar mig om att sätta in det extra beloppet, och jag vet att jag har det på mitt VISA-kort. Så jag går ut för att hitta en bankomat, hittar en, men mitt kort är begränsat, jag kan bara få 5 000 dollar i kontanter från det.

Så jag springer ut och köper guld och smycken på mitt kort för 8 000 dollar, och pantsätter det för ytterligare 5 000 dollar. Vi kommer tillbaka till lägenheten. Killen är fortfarande där.

Så, vi avslutar den sista omgången och förlorar.

Jag är i total chock. Så är min vän. Jag har ingen aning om varför vi förlorade, varför knepet inte fungerade. Jag har verkligen inget minne av vad som hände, eller hur jag kom ut på gatan, jag gick bara omkring, planlöst."

Ytterligare en paus, han tar ett tankfullt bloss på cigaretten.

"Och du vet, jag hade tömt mitt VISA-kort. Jag hade inte ens jävla pengar för att ta mig till hotellet eller till flygplatsen. Jag gick i en timme mitt i natten till hotellet.

Självklart är det första som händer att min vän ringer till hotellrummet. Han skriker i telefonen, hotar mig, berättar att han har förlorat alla sina pengar för att jag inte kunde hålla mig lugn. Jag är liksom, du vet, ja, men det var ju alla mina pengar också... sedan, jag bara somnar på sängen.

På morgonen när jag vaknar, slår det mig - självklart är det jag som har blivit lurad, självklart arbetade de tillsammans. Men då var det för sent. Och jag var tvungen att ta mitt flyg.

Du vet, det är riktigt svårt att samla ihop pengar som en pank turist. Jag var utanför hotellet, försökte sälja min jävla MD-spelare för 10 dollar, bara för att få pengar till taxin, men nej, ingen ville köpa en MD-spelare för 10 dollar från en desperat kille.

Till slut fick jag ihop lite pengar, tog planet, kom hem... och på min telefonsvarare, säkert nog, var ett meddelande från min mamma och pappa. Det visar sig att banken hade märkt de stora uttagen och ville kontrollera för ett eventuellt bedrägeriförsök, och min mamma var där för att ta samtalet.

De sa på maskinen att de trodde att jag antingen hade blivit kidnappad eller hade köpt en stor hemgift för mitt oannonserade bröllop. Så självklart var jag tvungen att berätta hela historien för dem.

Ibland är det värre när föräldrar inte skäller på dig. Du ser bara det där glimtet i deras ögon slockna, och du vet att de är väldigt, väldigt besvikna. Men de sa aldrig ett ord."

Han drar ytterligare ett bloss, cigaretten är snart slut. Jag kläcker det enda jag kan komma på, ett fånigt

"Wow, man."

Han nickar, säger sedan,

"Men du vet, på ett konstigt sätt är jag glad att det hände. Det är som, jag har gått igenom detta, förlorat alla mina pengar, och jag överlevde. Jag tjänade tillbaka pengarna. Och det är en helvetes historia."

"Ja," säger jag.

Vi sitter tysta ett tag.

Dag 24; James Story

# Dag 252; Göteborg
So. I’m home.

It’s been two weeks since I arrived in Gothenburg, my home town, after one hell of a plane ride from New York City: due to massive thunderstorms, we were the last plane to be granted lift-off - two hours late, which fucked up my connecting flight in London, which, in turn fucked up my connecting flight to Gothenburg. In Stockholm they lost my luggage, so I once again missed the rescheduled flight to Gothenburg having to report it.

The thunderstorms were beautiful from above, though.

So, it’s been two weeks. What feels strange is that strange is what it feels not at all; it’s just a continuation. Still travelling.

This will be the last travel diary, though. Actually, I haven’t written any real travel diary in over a month; it’s yet another of those weird things that keep happening to me - I had just decided never to write again, when I recieved that literary prize. A nudge, but in what direction?

I’ve decided to send this diary to quite a lot of people, not only the ones that has recieved the old ones.
Fear not, you will recieve no more.

For those intrigued, the old ones are available at

http://lbsa71.net/resebrev/

Some are in english, some in swedish. I’ll get around to adding photos any day now, promise.

So, it’s been 238 days travelling. Exactly 34 weeks. A little more than 8 months. Two thirds of a year.

What lessons have I learnt?

In Kashmir I understood what I’ve been grappling with for a long time, something bugging me about these contemporary processes of liberalization, dissolving personal morals, radicalism, forwarding of minority interests and equalization of rights. To travel geographically can sometimes be to travel in time - in Kashmir people live by codes that were ours say a hundred years ago. The family is the core, the patriarch has the theoretical last say and control over the economy, there exists a clear division of labour between men and women. I thought I could see why it had to be like that, if a family of six or eight were to be able to sustain themselves on what one or two individuals consume in the west. It’s about resources, how much each individual has influence over in order to realize themselves, and then how much influence each family as a pool has in its society, and then again; how much resources the group, society, as a whole can influence. That is what I’ve realized; we have lost track of this, how much of what we call ’right’ and take for granted is actually about efficient and systematic administration and allocation of resources.

On the road from Kashmir to Ladakh I learned that the western man or woman has become risk-avoiding ad absurdum. We’re simply allocating massive amounts of infrastructural resources onto each individual, in order to ensure that any potential risk is close to zero. The flip side of it being, at first paradoxically but then not really, that we become risk-prone.

Just take a look at our highways; in India the highways are one and a half car wide and mostly made out of gravel. There’s no actual speed limit, but you never travel faster than 40-50 km/hour. Every pass, every overtake is carefully measured from both sides. Sometimes it goes a bit wrong, and it’s both parties obligation to negotiate, honking, flashing, breaking, in order to sort the situation out. Interaction in the interest of mutual self-preservation. Sometimes the same road is four or five lanes, if there’s only pedestrians and motorbikes, sometimes two or three, if we’re talking cars: god forbid you should meet two trucks - then it’s down the ditch.

Here, we allocate massive resources to construct and maintain four-lane paved highways with clear white stripes marking marginals; and as long as everybody keeps within that allocated space we never have to doubt, we’ve actually forgotten how to doubt, we rely on right of way, no matter if we get killed in the process. We never have to interact, everything is systematic and clear. Here, we have the margins and the system to utilize them. Here, nobody would ever have to fear.

So, what do we do? We expect to be able to do at least 110 km/hour, most of us actually doing the illegal 20 extra, stressed out by miscalculated procrastination, talking on our mobile phones, pushing the bugger in front of us into the slower lane by driving recklessly close to his back bumper.

And still, we feel 200 people killed in traffic per year is much.

Look: I’m not saying less people get killed in India. Hell no, it’s probably a factor 10 on accidents and roadkill. I’m just saying I think I have an idea of where and to what these extra resources of ours go, resources we to some extent have wrestled out of the hands of these other countries. And if it’s worth it or not is up to each and everyone.

For me, I think it’s a no. I think, now, I understand the people that get upset over what they percieve of as western resource waste, that most around them never see. I’m probably one of them now.

In Ladakh, I started to realize that I was not going to be able to be that super-traveller that made lots of interesting friends with the locals and slept on a rug in the barn. It’s just not me.

And fuck them stupas. That’s where I realized that I’m not very interested in spiritual places, beautiful temples, friendly people or even spectacular natural scenery. Don’t get me wrong, the mountain roads around Manali were the most beautiful I’ve ever seen, I found peace on the stairs of the five-storey temple, Ankhor Wat was mind-blowing, and Great Ocean Road just beyond words, but - I’m about small things. Small situations. Moments.

Coming to Agra, I had to face the fact that no matter what I do, no matter what I say, I will always be the rich white tourist first and foremost, there is no possibility of any kind of equal interaction with any of the locals, because, obviously, we’re so unequal. I can never be rid of the possibility of ulterior motives, because, on some level, there always IS an ulterior motive. Or, so it seemed at the time.

But then again, why this idealistic notion of every interaction having to be on equal terms? That is yet another of the things I’ve learnt; that we have that ideal of universal equality in the west, or in Sweden at least, that it’s embedded deep within us, and that it’s utterly false. There can never be any equal relationships and you’re paradoxically an agent of inequality not to recognize it. Better then to acknowledge and accept the diversity and inequality and then concentrate on working thru or around it, if so desired.

I’ve travelled in a lot of different configurations; two, three or more, staying for a long time, moving on, meeting up again, separating. Always returning to the state of going solo.

And that’s yet another revelation; I am self-content. I did know that to some extent before, but now, coming home, it’s set in deeper. I think, maybe, you know, a relationship gets stronger when you experience, or should I say ’endure’, situations together; you bond. It kind of makes sense that you would do that with yourself as well if you had those experiences on your own.

I’ve met more nice and interesting people than I’ve been able to keep track of. In the beginning you keep exchanging e-mails with every person you connect to, then, you just can’t be bothered - there are just so many nice people out there, you will always meet new ones, and the chances of ever meeting up with the old ones again are slim. But then again...

And of course, I’ve met good women; now I know they actually exist, and that they’re out there. But I’ve realized also that I’m rather alone than separated, so right now I’m quite content sitting here waiting for one of them to cross my path. I think my skirt-chasing days, to some extent, are over. But then again...

In Goa, I had my first taste of what tourism does to a place. God knows I parked my butt in one of the least developed places, Mandrem/Arambol, but maybe that was just what made me see the workings of the foreign capital; if I had chosen a more touristy place there would have been no local culture to contrast the tourism.

The thing is, as I see it, money is influence, a tool of coersion comparable to violence. The difference between the strenghts of two currencies is based on a import-export imbalance, which in turn is based upon an agreement on what goods are seen as desirable, which in turn is rooted in trade policies, indoctrination and marketing. If I want to get as much as possible from you for my stuff, I’ll make damn sure I’ve convinced you that your stuff is worthless and my stuff is the stuff that make people happy. That, incidentally, will be easier for me to do if I already have quite a lot of resources to spend on convincing you.

So, where am I going with this? Well, I’ve come to the conclusion that tourism, as a product, is not about exchange, but change; it is about paying somebody to change. The money that goes into a country in the form of tourism lands primary in the hands of the people that has changed themselves and their surrounding to accomodate a new and strange culture, which will entice more people to do the same, by accepting behaviours that was earlier objectionable, acquiring certain sets of skills and building infrastructure of a certain kind.

And when the tourism is gone, when it has grown tired of you, found a new lover, then what will you do with your skills and your infrastructure?

The money you gain, especially from tight-fisted backpackers who expect and strive to live just as cheap as the locals, is often just enough to sustain you, not to develop you. And the development is directed, solely, to accomodate more tourism. In our direction, on our terms, not on yours.

So yes, I see a problem with travelling tourism in general, and, again paradoxically, ’cultural’ backpacking in particular.

South East Asia definitively got me to question my held beliefs about male-female relations, the ideology of love, and again, tourism and its implications. I picked a book up in Bangkok, ’Sex Slaves: The Trafficking of Women in Asia’ by Lousie Brown. The book was provoking in that the author never hid her emotional engagement, the text comes across as bordering on crypto-racist as she makes her point; it wasn’t the westerners that brought trafficking, prostitution and paedophilia to Asia; it was already flourishing as integral parts of male Asian culture - we only made it visible, inflated it and gave it a face, a scapegoat face.

...

I just realized that there is no way I can summarize all the ways this travel have, if not changed, so at least, influenced me. I’m just gonna stop right here, but lastly I want to thank you all, you people I have met out there, you people back at home, the people I’ve written stories about and the people that read them.

Thank you all.

Love,
Stefan

 

Dag 252; Göteborg

# Dag 29; Agra
Nattbussen från Manali till Chandigarh tog 10 timmar, jag sov nästan ingenting. Det var menat att jag skulle besökt stenträdgården i Chandigarh, men när jag steg av bussen såg jag att expressbussen till Delhi precis skulle gå, så jag hoppade på den. Fem timmar senare var jag i Delhi för andra gången, hungrig, trött, sjuk. Hostan från Leh hade inte gett med sig.

Efter att ha sett några av de billigaste ställena i Old Delhi vet jag nu exakt hur illa det kan bli. Frälsningsarmén i Mumbai var rent och fräscht i jämförelse med några av ställena jag övervägde, men till slut hamnade jag på ett ställe i Main Bazar - igen.

Mina två ärenden i Delhi var a) fixa resecheckar och b) skicka hem allt krimskrams jag samlat på mig.

Det var ett stort misstag att tro att jag skulle klara mig med VISA och kontanter i Indien. Två gånger har jag fått ändra mina reseplaner på grund av rupieproblem.

Så - efter att ha tagit en dusch och fått något i magen gav jag mig ut för att fixa resecheckar. Alla banker har sina huvudkontor i Delhi kring 'Connaught place' så jag letade efter en ricksha att hyra för en längre utflykt.

## MANUS STORY
Vid ett torg står en motor-ricksha med en ovanligt välklädd förare i fyrtioårsåldern. Svart skjorta, svarta byxor.

Han överraskar mig med att, efter att jag förklarat min plan, ge mig ett högst rimligt pris, 100 rupier. Jag säger bara 'ok' utan vidare diskussion.

Vi rullar, börjar småprata, han heter 'Manu', har bott hela sitt liv på samma gata här i Delhi.

"Do you have a wife?" frågar jag.

"No." svarar han kort.

"But you’re handsome. A handsome man like you should have a wife."

"Here, look," svarar han, fiskar fram plånboken och sträcker den till mig. En mager glåmig figur stirrar tomt ur ID-kortet.

"More handsome now. Too skinny then!" säger jag hurtfriskt.

"Drugs. I did drugs then. Lots of it. Heroin, cocaine," listan dränks av trafikbruset, "shooting up. Everything!"

"That's bad!" säger jag med eftertryck.

"Yes. Lots of drugs. But now, clean for six years. No drugs. Nothing! Except for this," tillägger han kort och drar i cigarettpaketet i bröstfickan.

"Now I pray to the gods every night. Twenty years drugs, but now clean."

"That’s good!" svarar jag.

"You know, I was taking drugs, fighting, go to jail three times."

"That’s bad!"

Mina responser börjar kännas imbecilla.

Vi kör vidare ett tag under tystnad. Jag frågar honom om han har några bröder.

"Yes, two."

"Older?"

"Yes, older."

"You have a father?"

"No, father dead."

"Only mother?"

"Only mother."

"Oh, too bad. Sorry."

Vi kommer till Connaught place. Min plan är att köpa resecheckar på VISA-kortet, så jag går till en bank vars ATM jag vet tar VISA. En dam där säger att de tyvärr inte kan ta betalt från VISA-kortet, men att jag kan köpa för rupier, men tyvärr kan jag bara ta ut 15.000 rupier per dag från deras ATM, så hon ger mig en lista över ATM:er, och råder mig att åka runt i staden och göra max-uttag. Jag behöver 93 000 rupier för att få köpa USD 2 000 i resecheckar. Nästan en lakh rupier.

De räknar nämligen i lakh och crore här. 100 000 respektive 10 miljoner.

Så. Tillbaka till Manu, runt på en snurrfärd över hela Connaught Place, ta ut 15 000 här, 3 000 där och 45 000 på ytterligare ett ställe.

Jag blir mer och mer nervös över att åka omkring med 100 000 rupier på mig i en ricksha vars förare visserligen verkar hederlig men icke desto mindre är en nyligen omvänd kriminell drogmissbrukare.

"Manu, have you drive ricksha for long time?"

"Twenty years."

"You know, you are the first ricksha-driver that gave me an honest price. You seem honest," säger jag full av baktankar.

"Yes, now. But not then. Then it was money money money, you know. Five rupies, fifty rupies."

"Yeah."

På vägen tillbaka till banken frågar jag honom hur han firade Diwali, familjehögtiden. Han svarar med en oväntad gest, han gnider sig i ena ögat med näven och svarar

"Sad. Diwali bad. Alone."

"Alone? You weren’t with your mother?"

"Yes. My mother and my sister. Two or three years old. But no wife."

"Oh," säger jag, "but why don’t you have a wife?"

Han stannar rickshan, vänder sig om och säger

"Look. I am Punjabi hindu. When I find woman I want to marry, parents come to my street to have quotation. You know, quotation."

Jag tror jag förstår. Omdömen.

Han fortsätter,

"They ask the people on my street - ’how is he’, ’what he done?’ They say ’He a drug addict for twenty years. He fight, he go to prison.’ Nobody will let their daughter be my wife."

"Man, that’s hard!"

"But I’ve been clean now for six years! And everynight I pray to the gods."

Jag skakar bara på huvudet. Vi fortsätter färden.

Att fixa resecheckar var ett litet helvete, komplett med utsikten att kanske få konka runt på en lakh rupier genom hela resan eftersom utlänningar enligt en annan banktjänsteman inte fick köpa resecheckar i Indien, men det gick till slut. Trägen vinner.

Manu förvånar mig med att säga "Now we do something for my benefit? I take you to shirt store. You have a look, buy or no buy, doesn’t matter."

För första gången känner jag att det är helt ok att bli meddragen mot kommission, och jag behöver en skjorta. Jag säger 'Ok" och vi drar dit.

Jag köper en skjorta. Kashmirier är bra försäljare. I rickshan frågar jag Manu vad han får i kommission.

"No, not here, no commission. I get this," säger han och drar i den svarta skjortan han bär.

"Oh. Ok. But what do you normally get from a place like this?"

"Depends. Now is Dewali time. Maybe 50 rupies. Yes. 50 rupies. Sell or no sell."

50 rupier. Big business för en fattig ricksha-wallah. Särskilt om en snål turist fått ner priset från 40 till 30 rupier för en resa.

Han kör mig till mitt hotell, jag kliver ur och betalar.

"Manu, you’re a good man. I hope you get what you pray for."

"Yes," säger han,"a wife."

## CATRINES’ STORY
Jag äter frukost andra dagen av mitt andra besök i Indien. Stekt potatis, omelett, toast.

I ögonvrån ser jag en svart katt. En anställd kallar på katten, och den kommer.

Under några sekunder tror jag att de lärt katten dansa, för den gör liksom små balett-tripp med framtassarna för varje steg.

Sedan ser jag att vänster framtass saknas.

Katten försöker klös-gäsp-sträcka på sig mot en stol. Det går inte så bra. Katten kantrar.

Katten sitter och stirrar på en ekorre, sträcker på sig som för att kasta sig över den, verkar komma ihåg tidigare fiaskon, desarmerar.

Katten schasas bort av en anställd, och försöker springa undan så där smidigt som bara katter kan. Det går inte så bra. Katten kantrar.

Jag undrar om det är en hane eller en hona, tänker jag.

Dimmig i huvudet av snoret och hostan hugger jag in på min frukost. Katten trippar fram till bordet och iakttar mig noga. Jag blänger tillbaka. Katten blinkar stilla.

Efter någon minut mjuknar jag, skär upp lite potatis, bröd och omelett, lägger på ett litet fat tillsammans med lite av min chokladmjölk.

Efter att ha accepterat omeletten och chokladen och ratat potatisen och brödet, lunkar katten lojt iväg, rullar över på mage och sträcker på sig.

Ah, en hona, tänker jag. Har du fött ungar lilla katt? Legat i en gränd och jamat i extatisk smärta lilla katt? Inget svar.

Jag frågar den anställda, "Does the cat have a name?" Han ler i oförstånd. "Yes, the cat, do you call it anything?"

"No, just 'cat'."

"Must be short for 'Catrine'," konstaterar jag och ler. Han ler svagt tillbaka.

"Do you know what happened to it? The paw?"

"Yes. It was another cat. Big cat, crazy cat. Bite it off."

Han illustrerar med blottade tänder och kattljud.

"Thanks," säger jag. Han går.

Cat studerar mig med ljusgröna kattögon, inga hemligheter yppar de.

## DEPARTMENT HOSPITAL
Resan till Agra var en annan sorts upplevelse. Jag reste i första klass eftersom det var den enda klassen som fanns på det tåget jag ville ta.

Därin fick jag tillfälle att prata med Anoop, en representant för den växande välbärgade medelklassen i Indien. Han var mjukvaruingenjör i finanssektorn, hade ett hus och en nyinförskaffad fru i Bhopal.

När jag anlände till Agra hade förkylningen eskalerat. Smärta i halsen och vita prickar. Feber.

Min guidebok Lonely Planet rekommenderade de statliga sjukhusen, eftersom flera privata kliniker i Agra varit delaktiga i en stor matförgiftnings-scam som pågick åren kring 1997.

Turister förgiftades av hotell som skickade dem till privata läkare som mjölkade deras försäkringsbolag på pengar.

Så jag tog en ricksha till 'Department hospital'.

In genom en dörr, där var en annan dörröppning med ordet 'EMERGENCY' målat.

Och nog var det emergency alltid.

Tre män vaktades av två poliser. Två av dem, den yngsta och den äldsta var handbojade tillsammans, och i handbojan var det insnört ett rep med två skäror.

Den yngsta mannen var täckt med blod från hals till midja. Alla hade de skärsår över huvud, ansikte och överkropp. Gud vet vad som hänt.

Doktorn kom fram till mig klädd i tröja och slitna jeans. Jag fick förklarat mitt ärende, han tittade på mig och frågar; "This is emergency. Can you wait five minutes?"

"Yes, yes, of course," svarar jag och sätter mig ner. De börjar ta hand om de andra männen.

Den äldre handbojade mannen har en ungefär åtta gånger åtta centimeter stor hudflik halvt avskalad ur pannan. Han sätter sig ner på en stol.

Doktorns assistent börjar sy fast fliken, utan att rengöra såret. Stygn för stygn, utan gummihandskar eller bedövning. Mannen rycker bara till en enda gång.

De klipper den yngsta mannens hår, lägger på kompresser och lindar med gasbinda. Den äldsta mannen får samma behandling.

En äldre kvinna har ett skärsår tvärs över undersidan av handleden, hon går också före mig. Inte mig emot.

Sedan är det jag. Doktorn tar ett grepp om mitt huvud, tvingar upp munnen, kastar en blick och konstaterar

"Yes. Severely infected."

Han börjar skriva en lista över medikamenter. Halvvägs igenom säger han

"Can you buy these drugs from outside? We are required by law to give you these drugs, but is it ok if you buy them from outside?"

"Yes, of course," säger jag, undrar i mitt stilla sinne hur mycket medicin kostar - listan blir bara längre och längre.

Efter att ha ritat riktigt söta prickar och grafer för att förklara för mig när jag ska ta de olika medicinerna, skickar han iväg mig till "medicine shop".

Apotekaren frågar mig "How much do you want" och jag bara tittar på honom. "Well, I don’t know? Five, ten days?"

"Five days," konstaterar han, drar ut lådor, plockar ut pillerkartor och börjar klippa ut det exakta antalet ur dem. Behöver jag verkligen allt det här, tänker jag, jag borde skaffa en andra åsikt.

Medikamenterna går på 100 rupier - SEK 16.

Tillbaka på hotellet studerar jag pillrena mer noggrant och konstaterar att hälften är saker som paracetamol, vitamin B och C. Samt en ordination att gurgla halsen med salt.

Jag tar min första dos och går upp på taket för att äta.

Där träffar jag tre australier som alla verkar mycket intresserade av mitt besök hos doktorn, de ville höra mina symptom, nickade och hummade.

Det visade sig att de alla tre var nyexaminerade medicine doktorer från Sydney. Så jag hade inte bara fått en andra åsikt, utan en tredje och en fjärde på köpet.

De var alla överens med den indiska doktorn.

Så nu tänker jag stanna i Agra tills jag känner mig helt frisk, och sedan ge mig av vidare mot Varanasi. Jag ska nog upp tidigt i morgon och kolla på Taj Mahal i soluppgång. Det kan bli kul. Bredvid mig ligger ett sortiment av kameror, jag ska nog köpa en av dem.

Well, hoppas ni mår bra, jag börjar må bättre...

Love,
Stefan


Dag 29; Agra

# Dag 33; Agra II
Jag är mitt i en kris. Jag antar att alla backpackers får en sån här kris vid ungefär den här tidpunkten när man besöker ett land som Indien.

Klockan är strax före sex på morgonen, solen har inte gått upp, så det är beckmörkt. Jag är på väg till Taj Mahal, eftersom alla jag mött sagt att det är bäst att vara tidigt ute, innan de indiska turisterna kommer.

Jag har inte ätit frukost, så jag funderar på om jag har tid att ta en kvick masala chai med toast. Mot mig i mörkret kommer en man leddes en cykel.

"Excuse me, do you have the time?" frågar jag. Han säger, utan att titta på klockan, "Six o’clock."

Well, det visste jag ju faktiskt tänker jag, lite mer exakt än så ville jag nog veta, men vill inte besvära honom mer, så jag säger "Thanks."

"Six o’clock," upprepar han angeläget, så jag tar upp min ficklampa och lyser på hans klocka. Den är 5.54. Jag har alltså inte tid att äta frukost.

"Thanks," säger jag. "Ten rupees," säger han.

"What?"
"Ten rupees!"

You wouldn’t even give me the time of day susar det genom huvudet, jag rycker till, skrattar bara, säger

"No thanks," och går därifrån.

Biljetten kostar 750 rupier för utländska turister och 20 rupier för indier. Färre och färre utländska turister kommer till Taj, så de ska sänka priset till 500 rupier.

Med tanke på att det går 20 indiska turister på varje utlänning, höj priset till 40 rupier för indiska turister och sänk det till 350 för utlänningar, så kommer det nog fler stinna utlänningar till Agra, tänker jag. Speciellt om meningen med priserna är att minska den skadliga turistströmningen.

Jag passerar två säkerhetskontroller. I den inre fastnar jag, för jag får inte ha med spelkort, tändare och fickkniv med mig in.

"You can deposit them in a locker in there, free of charge," säger vakten.

Yeah right, tänker jag, nothing is free of charge in India. Men jag lägger undan mina grejer där.

Taj Mahal var magnifikt i gryningens disiga stillhet.

En man närmar sig, börjar berätta om Taj. Jag vet att han är en amatörguide, han kommer att be mig om pengar, men jag låter honom. Han gör ett ganska bra jobb och det slutar med att jag betalar honom 50 rupier för 15 minuters jobb.

På vägen ut får jag tillbaka mina grejer. Mannen som vaktat dem gör en pengagest och säger "ten rupees."

När jag kommer ut från palatset, omsvärmas jag av försäljare som vill sälja allsköns krimskrams, vykort, ricksha-förare, tiggare.

Taj Mahals skönhet är som bortblåst ur mitt sinne.

Igår åkte jag och en holländsk kille vid namn Jesper till Fatephur Sikri, Den övergivna staden. Mogulen Akhbar lät bygga staden som ett center för filosofiska och religiösa diskussioner. Tyvärr förlades staden för långt från vatten så när Akhbar dog lades hela projektet ner.

När vi stiger av bussen, säger en okänd man "When you want to go back, this is where the bus leaves for Agra," och pekar på en plätt en bit bort, framför ett par grindar. "Thanks," säger jag.

När vi köpt vår biljett och går in, kommer genast den första guiden fram. Vill vi ha en guide? Vi diskuterar saken, kommer fram till att vi inte behöver det.

"No, thanks," säger vi.

"Big palace, 46 places, you need guide to understand place."

"Yeah, but we don’t want to understand the place," säger jag, "we just want to stroll around."

"But you pay much money to get in, guide is very cheap, only 100 rupees!"

"NO, thank you," säger jag, vi börjar gå.

"46 places, you need guide to understand..."

"NO!"

Han ger sig.

En bit in i fortet kommer en yngre man fram och börjar förklara fortet för oss.

"We don’t want a guide," säger jag.

"But there is 46 palaces, you need a guide to understand them all."

"NO," säger jag, viftar åt honom, "Please go."

"But why you don’t want guide when you paid 520 rupees?"

Jag börjar fundera på saken själv men mer i termer av varför vi överhuvud taget betalat pengar för att få komma in i ett tråkigt gammalt fort och bli hasslade av guider.

"Just go, will you? There’s plenty of other tourists. Find someone else. GO!"

Han ger sig inte. Han följer efter oss, trots att vi demonstrativt går vår väg och småpratar sinsemellan.

Till slut blir vi riktigt otrevliga. Då går han.

I fortet finns en moské. Vi tar av oss på fötterna och går in. En bit in, kommer en ung man emot oss. Han börjar förklara om moskén.

"We don’t want any guide. Please go," säger jag.

"But I’m not a guide. I work here!" säger han, och fortsätter förklara.

"But I will pay you no money," säger jag.

"No, I don’t want your money. I work here!"

Yeah, right.

"No. Please go."

Han ger sig inte utan börjar förklara för Jesper, som låter honom. Jag säger till Jesper

"I tell you, he’s after something."

"Well, he says he don’t want any money..." säger Jesper, "I will take the blame."

"Ok, säger jag.

Guiden tar oss längre och längre bort från moskén, ut ur fortet, och in i en liten by strax utanför, hela tiden under förevändning att visa oss något.

Till slut går han upp på några trappsteg in i en butik, viftar åt mig att ställa mig bredvid honom. Jag tvekar, han säger "It’s ok," så jag ställer mig där.

Han pekar på några torn som jag redan sett inifrån, och berättar något om dem han redan berättat inuti moskén.

Och då kommer vinkeln; nu påpekar han att butiken vi står i är hans familjs hantverksbutik, och tre personer börjar svärma över oss med ljusstakar, små elefanter av elfenben och dukar.

Jag bara tittar på Jesper. Han ser lite skamsen ut.

Vi sliter oss därifrån. En liten pojke springer fram till oss, viftar med ett rese-schackbräde som jag sett på i stort sett varje ställe jag varit på, och säger "ten."

"Ten rupees?" frågar Jesper intresserat. "Ten dollars," säger pojken.

Jag säger "30 rupees," eftersom jag vet att jag kunnat fått ett sådant för det priset i New Delhi.

Pojken säger "No. Ten dollars." Vi går därifrån. Han följer efter.

"30 rupees," hojtar jag.

När han är nere i 200 rupier, säger Jesper "I would want one of those as a gift. I paid 150 for mine."

Så jag tänker att jag hagglar ner priset åt honom, säger "30 rupees." Han kontrar med 200, 180, 150, sedan

"100, that’s 10 over my price. I pay 90. But you my friend. You come to my village. 100 rupees!"

"If you pay 90 then you are a bad businessman," säger jag.

"I’ll have one," säger Jesper och tittar på mig, "100 rupees is a good price."

Jag rycker på axlarna, säger "Well, in New Delhi, I got one of these guys to haggle himself down to 30 rupees. I just didn’t want the board no matter the price but he kept running after me, lowering his price from 200 rupees to 30. I was just haggling for your sake."

Jesper köper sitt schackbräde, jag säger "80" till pojken. Han lyser upp. Säger "Wait, I’ll get another for you. 80 rupees!"

Jag tittar på Jesper. Han ser återigen lite skamsen ut. "I pay 90."

Yeah, right.

När vi kommer tillbaka ner till vägen, säger jag "A guy told me the bus leaves from over there," så vi går dit.

Väl där kommer samma man fram till oss, erbjuder oss att äta lunch på hans restaurang, som är stället bakom grindarna. Jag frågar,

"Is this where the bus stops?"
"Yes. It stops here. The bus stand is 100 meters that direction."
"Then we’ll go there to get our tickets."
"But you must be hungry. Please come in. Thali for 40 rupees."
"Well, we don’t know when the bus comes here."
"Oh, You have time. Your bus just passed five minutes ago."

Yeah, right.

"Well, we’ll just have to check out the time. Bye."

Så vi går de 100 metrarna. Där står bussen. Jag frågar chauffören när han åker, om vi har tid att äta?

"Now. We leave now."

Jesper och jag utväxlar en blick. Fem minuter sedan, alltså?

Yeah, right.

Tillbaka i Agra skulle vi ta en cykel-ricksha från busstationen. Vi försökte få en ricksha att köra oss för 10 men de ville alla ha 20 så vi började gå istället.

Efter ett tag stöter vi på en ricksha-förare. Jag säger "Kamal hotel for 10?"

Till min förvåning skiner föraren upp, säger "Yes, Kamal hotel, yes! 10 rupees!"

Jesper skiner upp, kollar in cykeln, säger "Appears fine. Let’s do this."

"No. He’s too eager," svarar jag. Spindelkänslan tinglar.

Jesper står på sig. Vi cyklar iväg. Efter ett tag börjar jag undra varför rickshaföraren cyklar så långsamt.

Efter ytterligare några minuter dyker en annan ricksha upp. De ber oss ta var sin.

"Same price," frågar James, "five rupees each?"

"Yes. Five rupees each," svarar den äldre av dem.

"Do you like Marijuana?" frågar den yngre mig. Jag svarar inte.

"Now we go to shop, ok," säger den äldre.

"No, NO SHOP!" säger jag.

"Buy or no buy, no matter. Just look!"

"No, NO SHOP, just take us to the hotel Kamal!"

"But why you don’t want to make us money?" klagar den äldre mannen.

"Why won’t you take us to the Hotel Kamal for ten rupees as you said?" svarar jag.

"I can’t be having with this shit! Let’s go! Come on!" ryter jag och sliter ut Jesper ur hans ricksha. Vi går, ser oss inte om.

En bit längre ner, förklarar jag, "I hope you understand that I’m not really that upset. I knew this was gonna happen, I just had to play angry, otherwise he would still try to charge us the ten rupees."

"Well, we got a bit on the way..." konstaterar Jesper.

"Yeah," svarar jag,"I’m quite happy. And besides, we’re on an AD-VEN-TURE, aren’t we?"

Och ler glatt.

Men, tillbaka till krisen.

Innan jag reste hit hade jag hört från vänner om hur varma och öppna indier är.

Det är sant i viss mån. De har en enkelhet, en grundläggande vänlighet och en direkthet som är tilltalande. Man ser sällan en stressad indier.

"They are like children," som Guillaume sa.

Men över det denna tunna hinna av beräknan. Allt är business. Inte alltid uppenbart som i rupier men alltid i någon form. Vad kan man utnyttja den här kontakten till.

Och vem är jag att förebrå dem?

Jag tror att det började när jag insåg att de inte är ens hälften så trevliga mot andra okända indier som mot okända västerlänningar.

Det handlar om objektifiering. Hur mycket jag än sparkar skriker och försöker kommer jag ändå alltid i första rummet vara en representant för västländerna, för snuskigt välstånd. För något de vill ha. Och alltid i andra hand, en person.

Joda, jag är medveten om ni mina feministiska vänner som viftar med händerna där bak i salen. Kommentarer undanbedes tacksamt.

Så, jag håller på att bli ytterligare en back-packer. Åker runt i landet, ser de intressanta vyerna, växlar några ord med indierna, flyr sedan tillbaka till min roof-top restaurang där jag kan få prata om mina upplevelser med andra back-packers.

Och, jag har börjat utveckla tunnelseende. Det är som en pavlovsk reaktion - titta inte på någon människa, för då kommer de att hoppa på dig och försöka snärja dig - det vandrande dollartecknet. Alltså kan du inte ens titta åt något håll där det finns människor. Och det finns det överallt i det här landet.

Indien är verkligen som ett syrabad. Jag måste verkligen få klart för mig vem jag tror jag är och tror mig om att kunna vara. Och varför jag egentligen tror att jag är här.

Annars kommer jag att bli tokig.

För en vecka sedan sa jag "I would like a week or twos vacation from India, then come back."

Idag träffade jag en tyska vid namn Claudia som berättade för mig om Pokara, Nepal. Det verkar vara min semester.

Så ikväll är det Benares/Varanasi som gäller, en sista explosion av indiskt vansinne, sedan flyr jag till Nepal ett tag.

Kanske kan jag komma underfund med ett och annat där.

Kram,
Stefan

Dag 33; Agra II

# Dag 39; Varanasi
"So, tell us about Serge," säger Richard. Jag hinner inte börja förrän kyparen kommer med maten och alla får hjälpas åt att reda ut vem som beställt vad. Tumultet ger mig ett par dyrbara minuter att samla tankarna. Jag halvt om halvt hoppas att de ska hinna glömma bort att jag lovat att berätta.

När alla fått sin mat kräver så Richard åter, "So Stefan, what’s up with Serge?"

## SERGES STORY
"Well, I met him on the train, actually. He was trying to get off at the station before Varanasi, and the conductor stopped him. He spoke very little English, but I speak a little French, I’ve studied French in school, so we started talking."

Jag rör runt i mina makaroner.

"I mean... I’m kind of a sucker for stories, you know. Sometimes I hang around just to see how it all will end."

"You’re attracted to lunatics," konstaterar Richard torrt. Han är en ruff kille, Nya Zeelandare.

Jag suger på hans ord ett ögonblick, fortsätter sedan,

"Yeah... anyway. Dig this: the guy is 42 years old, he comes from Bretagne, a part of France, has never spoken a word of English and this is his first trip out of France. And he goes to India!"

"Wow," säger Suse. Richards flickvän är från Australien, de möttes i Korea.

"And this is his fourth day, and he’s already in serious trouble. He tells me in carefully worded French that he has no money left because he has emptied his visa card."

De tittar förväntansfullt på mig. Jag laddar, det är så dumt att jag frustar ur mig

"I mean, he’d done every wrong in the book! Two days into his first trip outside of France, he goes to a shop, buys two marble tables for 500 euros and have them send it home!"

Jag ser hur det tar en sekund att sjunka in, och dundrar på,

"And he got no receipt, and he doesn’t even have the address of the place! And now he’s emptied his visa and he is unable to contact his bank in France over telephone, and he’s only tried using his internet bank once before and now he’s lost the code for it!"

Nu fattar de. De stönar av smärta.

Suse säger trevande,

"So, now he’s staying at the hotel, building up a bill, because he can’t pay?"

"Yeah."

"Wow," säger Bill, "so these guys do exist... I guess that’s why they write about it in the guidebooks."

"These guys must have seen him coming from miles away," säger Suse mjukt, "he never had a chance."

Richard rullar sarkastiskt med ögonen.

"Yeah," fortsätter jag, "so the guy is obviously under a lot of stress. I mean, the guy seemed friendly at first, but it kind of got worse day by day. I saw the hysteria grow and at one time he fell in tears in a rickshaw telling me that this was the end of his journey and that he longed for his wife. And I’m kind of soft, you know, I want to help, so I patted him on the shoulder and lent him a hundred rupees so we could have breakfast together.

But in the end he was getting angry that I didn’t understand his French, you know, I tried to tell him to speak more slowly only to be met by another blurt of French. And he spoke to Johan as well. I told him Johan doesn’t speak French but he tried to speak French anyway, and fast. I think actually that if you’ve only lived in a community where everybody speaks your primary language, and you’ve never had to learn a second language, you really have a hard time understanding that you have to speak slowly with people.

I tried to tell him, you know, Serge, I don’t speak French, you have to speak slower, but he only got frustrated and mad at me, so in the end I just had to tell him that he was being aggressive and needed to calm down."

"But why India?" frågar Suse.

"Well, dig this. He told me that his wife had told him ’Serge, go to India!’ and I kind of built up this romantic image of this middle-aged man that had lived his whole life secluded in this little village with his little wife who saw his need to break out, encouraged him to fulfill his dreams and now he was on an adventure."

Suse ler mjukt, Richard vilar i sin sardoniska blick. Bill väntar flinande på fortsättningen.

"And we had kind of similar experiences with being married and all, it was a bonding thing, but then when I asked him why his wife couldn’t help him with his bank, he answered

No, we’re not together, we’re separated."

"Oh," säger de i mun.

"Yeah, It’s probably yet another crisis thing."

"But you know," säger jag, "it kind of put my own crisis into perspective. I mean, I watched in horrified fascination when we were having breakfast in a dhaba. I mean, we had a thali, and it was foul. Tasteless, I couldn’t eat more than a mouthful, then I told him, let’s go. But he just put a finger up and said ’regarde’.

And then he calls in the manager, and, with utterly few words in English and lots in French, tries to explain to the manager that the food was bad, we only ate a little, but we would like to eat there some other time, and that he would pay, but he didn’t really want to pay the full thali, but he could do it, but then he wouldn’t come back."

De tittar på mig klentroget och jag fyller i,

"Yeah. I just sat there like, Serge, what are you trying to accomplish, are you really trying to threaten an Indian manager of a small street restaurant with not coming back if we have to pay the full twenty rupees for a thali?

But yeah that was what he tried to do, and he was totally devastated when we got outside. ’It would have worked in France,’ he said, and I just like, ’Well, India is very different from France’"

Richard skakar sakta på huvudet, säger

"Did he even read the guidebook?"

"No, I don’t think so. And I know he didn’t open his ’Learn English quick’ -books either. You know, he bought two ’Learn English quick’-books, and they’re shit. Total shit."

Jag fortsätter, har fått upp momentum,

"And you know what? I wrote on a piece of paper so he could translate for himself that Serge, you should have a really good plan, I underlined ’really’ several times, before you decide to go back to Agra to rescue your tables. And I wrote, don’t expect any help from the police. And you know what he did today?"

Tre par ögonbryn höjs.

"He went to the police. And when he came back, I saw there were tears in his eyes again. He was like, ’They only wanted money!’ Baksheesh, baksheesh, baksheesh, to do anything! That’s all I was to them, baksheesh!"

"And I kind of, you know, ’Yeah, but you are. I told you so.’ but he didn’t listen. That’s when it all got kind of out of hand."

"It’s tragic really," summerar jag, "I feel terrible for laughing at it and telling you about it. But on the other hand it’s kind of put my own travel-rage crisis into perspective."

"Yeah," säger Suse.

Vi sitter i fundersam tystnad ett tag.

Dag 39; Varanasi

# Dag 42; Pokhara
Min sista morgon i Varanasi ligger det ett lik och flyter mellan fiskebåtarna under min balkong.

Från båtarna löper det mängder av tunna linor. Männen fångar fisk, binder fast linor i stjärtarna och släpper tillbaka dem i vattnet. På så sätt håller de sig färska.

Hur sund fisken är i de här vattnen vill jag dock inte tänka på - Richard trodde att "they probably got three eyes."

Liket är inte bränt, så det har antagligen inte kommit från någon av de badplatser, ’ghats’ som också används för att bränna lik och dumpa resterna i Ganges.

Enligt Lonely Planet, den nya resereligionens bibel, är en båtfärd utefter de centrala badplatserna i soluppgång numera ett ’must do’ och vem är jag att avvika?

Besvikelsen var påtaglig. Jag såg bara en likbränning. Vi tog inga foton; Suse drog parallellen att de skulle komma till våra begravningar och ta bilder på liken.

Jag såg dock ganska många skallar ligga och guppa i vattnet. Enligt båtföraren är det skallen och fötterna som är svårast att bränna ordentligt. Brukligt är att krossa skallarna innan man bränner liket, men det slarvas det med ibland. Tsk, tsk.

Dock är det inte alltid man ser skillnad på likdelar och skräppåsar, ibland när man ser en sko guppa i vattnet är det inte utan att tanken ’undrar om det finns en fot i den’ far genom huvudet.

"On my trip a dead baby floated up to the surface," påpekar Johan.

Ett par riktigt sköna uppsvällda halvruttna kadaver såg jag också. Korna badar ju också i Ganges och då och då måste ju någon av dem slinta och trilla i.

Vid ett tillfälle såg jag fem kor och tre kalvar vada bland människorna. En kalv höll sig på land, antagligen rabies smittad. Fram kom en indier, tog ett ordentligt tag och skjutkastade kalven ut i vattnet. Väl där dränker han den kärleksfullt och tvättar den ordentligt. Det var antagligen herden.

Kalven kämpar sig dyblöt upp på land, kring den står en air av förnedrad katt.

Min sista morgon i Varanasi beställer jag chai och toast till frukost. Liket ligger barmhärtigt nog med ansiktet nedåt.

Armarna och benen är stympade, jag spekulerar över dödsorsaken; är det måhända ett rånoffer?

Kvällen innan var det Dev Deepawali, en av de största festivalerna i Varanasi. I en hel vecka hade det festats, och lördagen var kulmen. Vi försökte gå längs badplatserna, men det var helt tjockt med folk. Omöjligt att komma fram.

Kombinera detta med öronbedövande fyrverkerismällar - inga säkerhetsföreskrifter här inte - och raketer av oberäknelig kvalitet som då och då landar i folkmassorna eller i båtarna ute på floden så kommer man ganska snart fram till att man nog återigen ska hyra en båt.

Vilket för mig till min andra hypotes; drunkningsolycka.

Ute på floden var det vilda västern. Indisk vägkultur överförd på vatten. Störst går först, söndra och härska; lös problemet. Mer än en gång fick vi snabbt dra in kroppsdelar och vid ett par tillfällen trodde jag seriöst att vi skulle gå under.

Men de löser ju situationerna. De gör ju det.

Från vattnet var staden fantastisk. Alla badplatser tävlade om att konkurrera ut de andra med ljus- och ljudeffekter. Förföriska elektriska dekorationer, snurrande, blinkade, pulserande. Värmeljus i stora mönster på badplatserna och längs gatorna. Tusentals ljus i små blad båtar drivandes på vattnet.

Och människorna som samlats i tiotusentals på badplatserna, familjer, ungdomar, heliga sadhus, gycklare, dansare, skådespelare. På en badplats framfördes ett verk där dansarna dansade med enorma ljusstakar.

Fantastiskt.

Lägg till detta ett Varanasi, en av de äldsta städerna i världen, insvept i en mystisk dimma bestående av lika delar fyrverkerirök, en dimma som legat still ett par dagar samt föroreningar från trafik och alla de tusentals dieselgeneratorer som krävs för att driva alla dessa elektriska ljus så har man en scen som bokstavligen tar andan ur en.

En av de största båtarna rammade oss nästan och till min förtjusning ser jag Loi och Noreen på den. Jag var inbjuden att fira med dem, men tackade nej. Det var nog lika bra.

Så jag skriker på Loi, tredje gången rycker hon till, vänder sig om, ler och vinkar, så jag ropar på Uma. Hon vänder sig om och ler, jag hinner bara skrika ’this is madness’ innan vi skiljs åt.

Jag träffade Uma några dagar innan. Jag åt en tidig frukost eftersom jag i vanlig ordning väckts av mässandet och festandet i gryningen.

Hon satt vid bordet bredvid mig. Jag undrade i mitt stilla sinne vad hon var för något. Uppenbarligen indisk, men ändå inte. Tjocka vita slingor i korpsvart hår. Glasögon i senilsnodd. Ytterligare en sådan där mystisk människa man skulle vilja veta mer om men inte vågar tränga sig på.

Så hon säger ’good morning’ och vi börjar småprata.

Hon är 58 år, blev bortgift till en indisk man i USA när hon var 20, och nu förbereder hon för att återvända till Indien innan hon fyller 60.

Hon är vegan, konstnär och bor i ett anarkistiskt kollektiv i San Francisco. När jag påpekar att jag har Los Angeles i min rutt men inte har råd att stanna där får jag en inbjudan att bo med dem en vecka.

Jag spiller mitt te, känner mig dum, det finns ingen servett inom räckhåll, jag känner mig dum och ber om ursäkt. Hon säger

"Thare’ll be a waiter here soon. He can take care of it."

Så jag försöker negligera teet som droppar på mina byxor. Inte mycket att göra.

En servitör kommer, jag ber honom "I was clumsy, could you please..." och viftar med handen över teet. Han kommer tillbaka med en trasa och så är det inte mer med det.

Vi kommer in på ämnet ’arranged marriages’. Uma är skild och har haft många pojkvänner sedan dess. Jag tycker det är lite underligt att hon inte fördömer den indiska seden.

"It’s a bit strange," säger hon bara, "you got to learn to love your husband. It takes time."

"Yeah," säger jag, "I sometimes wish somebody should have done a checkup on some of my girlfriends. You know, you really should take references, say ’could you give me the phone numbers of your three latest boyfriends, so I can phone them up and see what went wrong?’"

Uma skrockar, visar pärltänder och kniper ihop ögonen. Hon har en stark ’Bronx black queen’ utstrålning, sitter säkert och stilla.

"I don’t think that people change. They can, but I think situations change, not people. And how much do you know about a person, and his history, after a week? Nothing!"

"Not to mention after a one night stand," inflikar jag.

"Yes. Although one can tell a great deal about a person by observing his reactions, for example when spilling chai or how they treat a servant."

Hon plirar menande över kanten på glasögonen, låter meningen sjunka in, fortsätter sedan

"But yes, you should get to know the person first, not throw yourself madly into love."

"I’ve come to realize that."

"Nah," invänder jag, "there’s a difference between knowing it with your brain and knowing it with your heart."

"Yes... once I broke up from this guy Scott, I was so over with him, and I went travelling. In South Africa I met a man, we decided to travel together.

In Mexico, we had become a couple, staying together, doing things.

We went to the beach, and he was like a seal, you know, playing around, but I’ve never really been good in the water, so I became increasingly worried.

He was diving, swimming between my legs and so on, but I felt a draft and became scared, so I told him I would go up on the shore. He stayed in the water."

Hon berättar historien med ett stelt leende och i neutralt tonläge. Ibland lutar hon sig lite framåt för att understryka.

"On the beach I met some local kids, circus kids from a circus nearby, they raise the tents, and started playing with them. Uneducated kids, they asked me where I came from, and when I said ’India’ they didn’t know where it was, so I said ’China’. Anyway, I had a great time.

It was only after a while I noticed that he had gone out of the water, got his clothes on, and disappeared. When I came to the hotel, his bags were gone.

At first I was afraid that," hon tar sig över huvudet och gör en skräckgrimas, "oh no, he’s taken my passport and all my money, but it was all there, he had just gone. I think he got jealous of me playing with the kids and not with him, so he left me."

"Well, I don’t think it has to do with you, really," säger jag,"I think it was something in his past."

"Yeah, and I was so in love! I had called my daughters and said ’I’m so in love with this man! I am so happy!’"

Hon verkar förlorad i sin egen historia, jag försöker inflika,

"Well, I think I know this behaviour. I think I know it really well, actually. I think he had some issues, and that you woke something up in him that he didn’t like about himself, and so he decided to flee."

"Yes, but I loved him so, I asked everybody where he’d go, I even travelled to the next places we should have gone, looking for him, but I never found him."

"Yeah. I think that is how it is when you’re travelling. It becomes very easy to act on those kind of impulses."

"Yes. But how I cried."

"I think, as you said before, that you never really know somebody."

"Yes."

Uma och jag gör sällskap ett par dagar sedan skiljs vi åt som man alltid gör när man reser ensam. Plötsligt är det bara Stefan igen.

Min sista morgon i Varanasi bryr sig ingen om liket som guppar bland båtarna. Jag ser fascinerat hur badarna i badplatsen tio meter bort kastar förströdda, ibland missnöjda blickar, men ingen gör en ansats att ta tag i frågan.

Jag tänker "höjden nu skulle vara att någon kommer och sköljer munnen med vatten i närheten av liket," och mycket riktigt kommer en man ner till kanten, kanske två meter från liket, borstar tänderna och sköljer munnen med vatten ur Ganges.

Ganges utlopp är helt aseptiskt, det vill säga att det inte kan underhålla liv som kräver syre.

På hotellet bor en del udda typer, en av dem är ’Amerikanskan’. Jag gav henne det namnet för att hon ser ut som en sådan. Kring 45, ganska kort, enorm byst i svart nylon, alldeles för mycket make-up.

Richard säger, "Yet another weirdo."

Jag svarar, "I’ve been thinking about engaging her. I think she’s got some story to tell."

Jag får en trött blick som belöning.

När man talar om trollen dyker de upp så jag säger "good morning" till henne. Hon kvittrar "good morning" tillbaka, och berättar att hon just varit och badat i Ganges.

Bordet faller tyst.

Det visar sig att hon inte alls är från Amerika, utan från Frankrike. Jag rullar mentalt med ögonen. Vad har de i vattnet där?

Hon berättar att för henne är Ganges och Nilen samma sak, att en gång var det samma flod, när Egypten och Indien var förenade i Gondwanaland. Och Nilen är hennes gud.

För länge sedan led hon av multipel skleros, blev sängliggande med smärtor en lång tid. Läkarna sa att hon aldrig skulle kunna gå normalt igen, att de till slut var tvungna att sätta metallstänger i hennes ben och armar.

Men hon var en konstnär, och de stora klassiska konstnärerna fastar innan de målar, och hon ville måla när hon var sängbunden, så hon fastade.

Och på nionde dagen kände hon sig så lätt, så lätt, och på tionde dagen reste hon sig ur sängen.

"And I’ve been healthy since then. Look at me, I can move, I can dance. I even have my disabled person card left so I can go first in lines and park in handicap spaces. But I’m all healthy! Look!"

Och hon tar ett par trippande danssteg och tittar sedan på oss med stora intensiva ögon och ett maniskt leende, hon har en blomsterkrans runt huvudet som hon hela tiden måste skjuta upp i pannan.

"Wow," säger jag, "that’s good!"

"Yes! For eight years I was in pain, and now, nothing!"

"Good for you! Is this the first time you bathe in the Ganges?"

"No, I bathe every day. Some people are afraid of it, but I’m not, I can take anything!"

Hennes utstrålning är som en manisk svart sol. Jag blinkar febrilt och kisar med min själs ögonlock.

"Yeah, I actually think the Ganges is a test of character," säger jag, "it would probably kill me, because I’m of such weak spirit."

Hon vet inte riktigt om jag skämtar eller inte men ler ändå.

"Yes! And it’s so vibrant, with all the other people bathing, and you can really feel it!"

Och här sitter vi skrämt uppflugna på en balkong på ett turisthotell, tänker jag. Det tål att tänkas på. Medspelare kontra åskådare.

"Wow," säger jag. Konversationen slutar där, hon säger, "Well, bye!" och vi mumlar "bye" tillbaka.

Efteråt en stunds chockad tystnad.

"Well," säger jag till Richard, "told you so."

Tystnaden härskar igen, jag tittar ner över räcket på de badande.

På kvällen är liket borta.

Och nu är jag i Pokhara, Nepal - det är grönt, skönt och stilla om än turistigt även här. Jag har åkt på magproblem för första gången, typiskt, men det verkar inte allvarligt. Jag får leva på soppa ett tag.

Jag funderar på att flytta till det tibetanska flyktinglägret när jag blir bättre och bo med en familj där. Gotta get off the beaten track. Vi får se.

Kramar, Stefan

Dag 42; Pokhara

# Dag 46: Pokhara II
Eftersom tåget från Varanasi gick 00:30 på morgonen var jag så trött, så trött när jag kom fram till Gorakhpur.

Det hjälpte ju inte heller att tåget var helt fullknökat eftersom halva Indien skulle hem från Dev Deepavali-festivalen.

Fullknökade indiska andraklasskupéer rekommenderas inte för folk med svaga nerver.

Någon, jag tror det var Lina, hade sagt att Gorakhpur var ett skitställe man skulle lämna så fort som möjligt. Jag instämmer hjärtligt och fullständigt.

Mot bättre vetande, medresenärers avrådan och guidebokens rekommendationer föll jag för en travel-agents förslag och köpte en paketresa Gorakhpur-Sunauli-Pokhara. Jag betalade 50 rupier extra för att få 'expressbussen' från Sunauli som skulle vara framme åtta på kvällen eftersom den "inte gör några stopp längs vägen."

I allt 375 rupier. Halvvägs till busshållsplatsen påpekar han att om jag lägger till 100 rupier, så får jag en taxi till Sunauli. Trött och mörbultad gör jag så.

Taxiresan går kvickt och i Sunauli passerar jag nepalesiska gränsen utan mankemang. Mina instruktioner är sedan att ta mig till ytterligare en travel-agent som ska ge mig andra halvan av resan. Jag gör och får så. Jag passar också på att beställa en natt på ett bra hotell för 250 indiska rupier.

Bussbiljetten är helt på sanskrit, så jag kan inte läsa vad som står på den. Han nämner också att bussen går 12.30. Konstigt tänker jag, han i Gorakhpur sa 11.30. Jaja, vad vet jag.

(Spridda "oof":anden i publiken)

Nu startar cirkusen. Jag slussas runt till olika ställen, packas in i en Jeep, min packning på taket, det är en ångdriven TATA-jeep från 1900-talet kallt som rister stånkar frustar och aldrig kryper upp i mer än 20 km/h. Lika så gott det, för det hänger folk längs alla sidor.

På busshållplatsen är det kaos. En snubbe tar min väska och vill bära den, och trött som jag är låter jag honom. Det kan vara värt en 10-20 rupier att slippa kånka den. Han lassar upp den på vad jag hoppas är min buss, jag får ändå följa med honom upp på taket och låsa fast den.

Väl nere igen börjar bussen i vanlig ordning rulla innan alla är på eller av taket, jag kastar mig in i bussen, blir nedkommenderad i en stol, jag kan ju inte läsa biljetten, och ska betala snubben hans baksheesh. Jag har bara 20 rupier, så jag ger honom dem, han ser förolämpad ut och fräser '50'.

Jag mitt dumma svaga f-n ställer om mig till '50? Ojdå, jaa, kanske det.'

Note to self: Betala aldrig mer än 20 rupier för en kvarts jobb. Låt förresten aldrig någon bära väskan eller springa upp på bussen med den.

Men jag har bara 20 rupier och en 100-lapp och säger det till honom. Då erbjuder han sig att köpa en flaska vatten åt mig. Jag tackar nej. Han envisas.

Hela tiden rullar bussen och han springer bredvid.

Till slut mjuknar jag, ok, jag behöver en flaska vatten för resan, så jag ger honom 100-rupie-sedeln.

(Publiken stönar)

Han kommer tillbaka med en flaska vatten, ett paket nudlar och en coca-cola. Jag säger 'no, I just want the water!' och han försvinner igen.

Bussen rullar nu snabbare, föraren börjar se otålig ut, medpassagerare ser intresserat på.

Han kommer tillbaka, langar in vattnet och växeln, bussen sätter fart ut ur Gorakhpur.

Han har, såklart, short-change:at mig, jag har fått 30 nepalesiska rupier tillbaka på en hundralapp, för en flaska vatten. Han har norpat 70 rupier av mig. Det går 16 nepalesiska rupier på 10 indiska.

Note to self: Hur dum får man vara? Släpp aldrig ifrån dig pengar, särskilt inte från en rullande buss!

Såklart är det inte expressbussen heller. Såklart har de tagit betalt för expressbussen men gett mig den ordinarie bussen. Om det hade funnits mjölkpallar längs vägen hade den stannat vid varje en.

Så... jag betalade i storleksordningen 550 rupier för en biljett och en flaska vatten som jag kunde fått för i storleksordningen 200 rupier.

Note to self: Själv är bäste dräng.

(Publiken småler nedlåtande men medkännande)

Dock är det ganska trivsamt att se folk hoppa på och av, genuint på något sätt, höra konduktörens förföriska lockrop; "Pokrapokrapokra, pokrapokrapokra" och dunkandet i plåten som signalerar 'kör', 'stanna, någon vill på' och 'stanna, någon vill av'.

Då och då måste alla nepaleser av bussen och gå genom säkerhetskонтroller, men jag får sitta kvar. Skön poetisk kontrast mot kontrollerna i Kashmir där det tvärtom var utlänningarna som skulle registreras.

Vi kommer till en större stad, bussen stannar. Jag tror att det är te-paus, sitter kvar i bussen, försöker kommunicera med medpassagerarna, men det går inte så bra. Engelskan är inte den bästa här.

Plötsligt kommer en kille fräsande in och sliter tag i mig, säger 'come! come!' med upprörd röst. Det visar sig att det visst var ett bussbyte där, men det hade ingen brytt sig om att tala om för mig. Så jag fick rusa upp på taket, fippla upp låset på ryggsäcken och sprinta iväg till en annan buss.

Den andra etappen av bussresan var helt fantastisk. Varje gång jag skriver om bussresor här påstår jag att vägarna är de värsta hittills men det här var, återigen, ren humor.

Medelhastigheten måste ha varit omkring 20 km/h, i sträckor inte mer än fem.

Föraren bränner friskt med rökelse på ett litet altare i framrutan. Altaret är inkapslat i ett ornamenterat metallskal, uppenbarligen specialslöjdat. Inuti metallskalet ett tempel i plast med två buddhafigurer.

Gröna och röda lysdioder belyser scenen i alternerande rött-grönt, rött-grönt.

I hyttrutorna hänger virkade gardiner och sprucken hindi-pop skränar ur en ensam naken högtalare.

Varje gång vi kommer till en bro eller liknande gör konduktören en snabb gest med fingrarna ihop som om han höll ätpinnar - mot pannan, bröstet, pannan, bröstet. Det ser ut som en snabb bön.

Det drar eftersom min fönsterruta fattas. Jag skumpar ur sätet, nästan ur bussen, slår huvudet i hatthyllan, vrickar benet i det alldeles för trånga benutrymmet

och ler. Hela vägen.

Vi passerar en bussolycka, sedan ytterligare en. Det verkar som om de hänt för ganska länge sedan men ingen har brytt sig om att bärga.

Fordonen är antagligen inte värda att bärga vare sig för ägarna eller för staten.

Det tredje vraket vi passerar står mitt i vägen, helt utblåst. Jag undrar stilla vad som hänt. Explosiv brand eller maoister?

Det är ju så att även Nepal har sina problem. De kommunistiska maoisterna använder sedan ett tag vapenmakt för att sätta tryck bakom sina politiska krav.

De stoppar även bussar och jeepar för att avkräva 'donationer' av passagerarna. Ett antal motsträviga har fått halsarna slitsade.

Bussen kör runt vraket.

Nepal är som jag tänkte mig Vietnam. Obscent frodigt, höga platåer, risodlingar på bergssluttningarna. Stora spindlar.

Vi kommer till en liten stad, bussen stannar. Ytterligare en lunch-paus tänker jag, klockan är sex.

Men nej. Alla går av och upprörda röster hörs. Livlig diskussion. Jag går ut och försöker få reda på vad som hänt.

Det visar sig att busschauffören inte vill köra längre. Vi ska återuppta resan imorgon bitti.

Det är nämligen förbjudet att köra på vissa vägar efter mörkrets inbrott. Maoisterna igen.

Så jag utövar den ädla konsten att se hjälplös och förvirrad ut. Efter en kvart förbarmar två nepaleser i fyrtio-femtioårsåldern sig över mig. Det visar sig att de är militärer på väg hem från tjänstgöring. De drar med mig till ett gästhus, vi får oss ett rum (komplett med liten fet väggödla) och spenderar resten av kvällen med stapplande kommunikation och inmundigande av Tuborg (!) blandat med nepalesisk whiskey (!!)

Vidrigt. Inte blir det bättre av att jag nu kan två nya hindi-uttryck; 'Suru' - Skål och 'Kattam' - Botten upp.

Många kattam blev det. Man vill ju inte verka otacksam.

Väl framme i Nepal, snabb MC-skjuts till hotellet, dusch, ny människa.

Vilket håller i ungefär två timmar, för sedan sätter turistdiarén in. Helt otroligt. En månad i Indien utan något problem, och så pang bom när jag kommer till Nepal.

Så jag spenderar tre dagar inom 'safety zone' - inom fem minuters snabb promenad från hotellrummet.

Men Pokhara är så vackert, så vackert. Tredje dagen, när det börjat lugna sig något, hyr jag en båt och ror ut i mitten av den spegelblanka sjön, flankerad av höga berg och i horisonten återigen Himalaya.

Skärmflygare kretsar kring en av de närmsta topparna likt stora fåglar.

Det är en udda känsla att plötsligt liksom vakna och finna sig ensam i en båt mitt i en sjö i Nepal.

De gröna skogarna tornar upp sig uppkrypna på bergsväggarna verkar som om de skulle falla ut över sjön, över mig i min lilla båt.

Allt är tyst, förutom fåglarna och syrsorna. Enorma spindelnät en bit in i skogen.

Plötsligt ett huvud i vattnet. En vattenorm! Jag paddlar stilla, följer efter utan att vilja störa.

Då kommer en hel busslast med japanska flockdjur paddlande. De stöjar, tjimmar och sjunger. Jag sitter stilla, väntar på att de ska se ormen.

Jodå, skriken kommer som på beställning.

Det har varit en udda vecka, stilla men ingen vila. Jag hoppas på en vecka i Kathmandu, dit jag åker till i morgon bitti. Efter det planerar jag att åka till Kolkata för att köpa min Asien-biljett, sedan kanske göra marathon-tågresan över hela Indien ända ner till Kerala, upp till Goa, vidare till Mumbai och Rajasthan igen.

Bara en månad kvar i Indien.

Jag tänker på er.

Kram,
Stefan

PS.

Jag tänkte köpa äkta tibetanska smycken och sälja i Sverige. Det sket sig. Det visade sig att de äkta tibetanska smyckena tillverkas av billiga indier. Tibetanerna köper dem billigt och säljer dem dyrt. Så jag har lagt ner de planerna.

Inget är någonsin enkelt.

DS.

 

Dag 46: Pokhara II

Dag 49: Aili

# Dag 51; Bhaktapur
På bussen från Pokara till Kathmandu insåg jag hur mycket jag kommit att sky andra turister. Som ni kanske kommer ihåg, så har de en tight vägsäkerhet här i Nepal. Det finns speciella bussar med gröna nummerskyltar som bara fraktar turister och därför smiter igenom alla kontroller. Detta var en sådan; fan vad jag led. Jag gick i autist-modus, satt bara och blängde ut genom fönstret på de underbara vyerna med skön ambient på hög volym i hörlurarna, försökte ignorera mina medpassagerare så gott jag kunde.

Det enda intrycket Kathmandu hann göra på mig, var en restaurang med grymt god sötsur kyckling. Den stackars servitrisen kunde ingen engelska, kom in med pepsi i stället för 7-up, spillde sötsur sås på bordet, torkade planlöst i sörjan och täckte till sist över fläcken som var kvar med menyn.

Sedan fick jag spendera resten av tiden med att övertyga ägaren om att det var helt ok, att jag förstod att de hade öppnat för en vecka sedan och inte var riktigt intrimmade och att jodå, jag tänkte komma tillbaka.

Vilket jag ju inte gjorde, för nästa morgon vaknade jag med den där obestämbara känslan i magen att det var dags att dra vidare, jag visste ju bara inte var eftersom jag inte har någon guide för Nepal. Men i magen finns också känslan att det kommer ordna sig bara jag får lite frukost i mig.

Ett kvarter nedför gatan ser jag en man i shorts precis stiga av en cykel framför ett café, så jag frågar;

"Are you having breakfast?"
"Yes."
"Is this a good place?"
"Yes. They got real coffee."
"Great! Do you mind if I join you?"
"No, please do."

Det visar sig att han heter Robert, är invandrad amerikan, har bott tretton år i Nepal och jobbar som engelsklärare på en skola i närheten.

Jag förklarar mitt predikament, att jag inte vet något om Nepal, men vill vidare, han säger; "Well, you could go to Bhaktapur. It’s a lovely place, clean and quiet."

Så, Bhaktapur it is. Jag återvänder till hotellet, packar mina saker, checkar ut.

På bussen läser jag dagstidningen "The Himalayan" jag norpat med mig från caféet; kan bara nicka instämmande när jag i en artikel om frivilligorganisationen Human Rights and Peace Society läser ordföranden stolt deklamera: "We believe HURPES can make a difference!"

Bhaktapur är fantastiskt. En riktigt gammal liten stad späckad med tempel, gårdar av olika storlekar och trånga gränder. Jag knakar min ryggsäck längs huvudgatan, det är så vackert, cd-affärerna spelar ’om mani padme om’-spåret man hör överallt i Nepal på rimlig volym och för en gångs skull kan inte ens försäljarna av billigt krimskrams dra ner intrycket. Lovely!

Jag tar in på gästhuset Robert rekommenderade, det är grymt lågt i tak i hela huset, så jag får gå halvböjd hela tiden. Jag förhandlar ner priset till 250 rupees om dagen mot att jag betalar en vecka i förväg. Det är samtidigt en intern säkerhetsåtgärd mot att jag ska få för mig att sticka innan jag fått vila ut ordentligt.

Efter att ha ätit slocknar jag, sover som en lång stock.

På morgonen går jag ner i receptionen, pratar med receptionisten, en man sitter i en stol, han har blomblad och bös i håret. Jag tänker plocka bort det åt honom, men sväljer i sista stund impulsen och går istället ut för att fixa frukost.

En snorig smutsig pojke, kanske 4-5 år gammal, skriker till när han ser mig och följer efter mig in i restaurangen och upp på andra våningen.

Jag sätter mig tittar ut genom ett fönster utan glas med gröna fönsterluckor.

Pojken sätter sig mittemot. Jag ignorerar honom så gott det går, inte på humör för sånt idag. Jag beställer chow mein och plain lassi till frukost och servitören undrar om jag vill beställa något åt pojken.

"Well, should I?" frågar jag. Servitören ser osäker ut.

"He just followed me here. I have no idea who he is."

Servitören noterar ner min beställning, försvinner. Efter ett tag kommer han tillbaka med min lassi och kör bort pojken.

Det är höstkallt, rök står ur mun och näsa. Utanför sorlar torget, handlarna lägger ut sina varor på filtar längs torgkanterna, som de antagligen gjort i tusentals år. Till vänster ’five storey temple’ vars långa trappa på båda sidor flankeras av statyer av i tur och ordning, apor, getter, lejon, elefanter och till sist två människofigurer; en alternativ evolutionsteori.

Ett dimdammigt morgondis ligger som ett mjukt täcke över torget, solens första strålar bildar horisontella Jakobsstegar kring hörn och tak.

Mittemot ytterligare en tempelbyggnad. Färgerna är rostrött, valnöt, smutsat och nött trä.

Utsökta sniderier täcker templens framsidor och linjer. På undersidan av taken stora figurer; gudar och demoner resta över kopulerande par. Inga nya uppslag, dock.

Traktorer, egentligen bara motorer på två hjul med tillkopplade släp, stånkar förbi med sin last av grödor och frukt.

Ljudet av folkmassornas sorl, interpunkterat av försäljarnas lockrop och böneklockornas klingkluckande, är stilla och meditativt.

Jag noterar att ett av hörnen vid templets bas är fläckat av rött och gult, något jag sett på flera ställen runt om i staden.

En gammal kvinna går fram till hörnet, öppnar ett skrin hon haft med sig, nyper upp en röd massa och gnider in den i hörnet, tar upp en nypa frön och gula blad och kastar mot väggen, några fastnar i det röda.

Hon avslutar med att tända en tändsticka och lägga den på en utskjutande sten, lutar sig sedan försiktigt mot väggen som om hon lyssnade på den, nickar för sig själv och går sin väg.

Vid ett tempel ser jag en man offra på samma sätt, men han avslutar med att lägga fröna och bladen i sin hatt. Jag inser att det nog inte var en tillfällighet att mannen i hotellets reception hade böss i håret.

Det ser jag sedan överallt varje morgon, män med blommor, kvistar och frön i håret -det är helt surrealistiskt för mig, men helt naturligt för alla andra. Det får en att fundera på hur låst man är till och med i detaljer.

En skylt får mig tankspritt fundera på vad företaget "Eros Home Video" pysslar med.

Jag gjorde min första trek, mini-trek snarare, igår. Jag tog bussen till Narangkot och gick tillbaka, halva vägen på fotstigar och halva vägen på landsväg.

På busstationen i Bhaktapur frågar jag en flicka var bussen till Narangkot går men hon förstår ingen engelska så jag slår mig ner och väntar.

En annan flicka, mycket söt, kanske 17-18 år, frågar mig om jag ska till Narangkot, det ska hon med, så hon lovar att tala om för mig när och var bussen går.

Hon har en liten pojke, kanske 10-12 år, med sig - han verkar inte må särskilt bra -hon frågar om jag har något vatten så hon kan ge honom hans medicin. Jag räcker henne mitt vatten, frågar vad som felas honom, och erbjuder henne raskt att behålla flaskan när hon säger att han är magsjuk.

Det är sött att se en annan äldre kille cirkla runt henne. Han är uppenbart intresserad av henne, kastar svartsjuka blickar på mig när hon pratar med mig.

När bussen kommer är jag bland de första på, men eftersom jag är så förvirrad hinner jag inte ta någon sittplats. Bussen är grymt låg i tak, så jag får stå nästan helt framåtböjd. Jag börjar förtvivla när flickan säger något till pojken och han ger motvilligt upp sin sittplats åt mig.

Bussresan kostade 20 rupier, vilket jag misstänker var ’tourist price’, inte ’nepali price’. Nåja, två kronor, det kan jag leva med.

När vi kommer till Narangkot förbereder jag mig för att återvända, när hon frågar om jag vill följa med och hälsa på i hennes skola. Jag tackar glatt ja. Som tur är, för annars hade jag missat hela poängen med Narangkot. Man måste nämligen gå genom hela samhället och ut på andra sidan för att få se vyn: Himalayakedjan på avstånd.

Grandiöst.

Vi går nerför en sluttning till hennes skola. Hon heter Bhumika, det visar sig att hon inte är en student där utan lärarinna. Hon studerar på universitetet i Bhaktapur på förmiddagarna och arbetar som lärarinna i en småskola i Narangkot på eftermiddagarna, hon var uppenbart inte riktigt så ung som jag trodde. Flickan som inte pratade engelska är hennes syster.

Jag säger ’Namaste’ till skolklassen, hälsar på rektorn, en kvinna i 25-års-åldern, Bhumikas svägerska.

De vill att jag stannar för lunch, till och med stannar över natten. Det är när jag tackar nej och istället börjar röra på mig det blir uppenbart var all denna gästfrihet kommer ifrån. De söker ’sponsorer’ till skolan vilket jag ju faktiskt redan listat ut. Jag trotsar mina hundinstinkter och ursäktar mig med att jag måste börja gå tillbaka till staden. Hon frågar om hon kan få min adress för att ’skicka ett vykort’ och jag ger henne den trots att jag vet att det är för att fiska pengar.

Jag jobbar fortfarande med att förhålla mig till det där.

Istället promenerar jag längs stigar tillbaka, följer en fors, får mig till livs lite äkta ensamhet och naturlig storslagenhet. Jag går genom byar, blir påbråkt av ursöta mini-get-ungar på darriga ben, utskrattad av höns och jagad av rabiata hundar, får glada ’namaste’ från folk som vill bli min guide och lika glada tillrop från folk som inte vill det.

En getherde böjer ner ett träd för att förse sina getter med frodiga löv. Jag frågar honom om jag får ge en get resten av mitt äpple. Han ler tandlöst och nickar.

Jag stannar vid ett skjul och får mig nepalesisk lunch och autentiskt småprat till livs. Vi pratar om Sverige; "No. Not Switzerland. Different countries. No, not close. Yes, both in Europe." och alla blir extra intresserade när jag nämner att jag varit i Indien.

Det verkar nämligen finnas någon sorts rivalitet mellan Nepal och Indien. Nepaleserna vill väldigt gärna höra att det är en skillnad mellan Nepaleser och Indier; de blir ställda, missnöjda, när jag inte håller med.

Jag tycker nämligen de är i grunden ungefär likadana. Det finns lika många ’bra’ och ’dåliga’ Nepaleser som Indier - Nepaleserna är bara inte lika många och inte riktigt lika fattiga.

Nepaleserna poängterar att Indierna fuskar och stjäl mer, men jag kan inte hålla med. Som turist råkar man ändå mest ut för de som vill dra nytta av en på det ena eller andra sättet.

Byt ut rickshaw-walas mot guider, kläder och tyger mot sniderier och tänkas; tiggande ungar och falsk vänlighet har de gemensamt.

Jag börjar bli grymt trött på drillen:

"Hello!" eller "Namaste!" (Ge mig uppmärksamhet!)

"Where are you from?" (Hur mycket kan jag tjäna på dig och var ska jag lägga ingångsbudet? Israeler prutar som om livet berodde på det, européer är mer sansade, tyskar och amerikaner betalar vilket pris som helst.)

Följt av en kommentar om ditt land, "I have a friend in Sweden!", "Cold country, you live in Stockholm?" eller, om de inte vet något om ditt land, "Nice country!" (Indierna är betydligt mer professionella och drillade på den här biten. En höjdpunkt var när en kanske 10-årig Indisk pojke kavat försökte sig på drillen, inte hade hört talas om mitt land och helt sonika vände på klacken och gick sin väg - sur som ett litet pH-stinnt åskmoln.)

"What is your name? Nice to meet you! {skaka hand}" (Ge mig mer av din uppmärksamhet!)

"How long have you been here?" (Hur stor risk är det att du har hunnit lära dig hantera drillen här?)

"Where do you stay?" (Så jag vet var jag kan få tag på dig om du verkar lovande.)

"Have you been to the {insert local tourist trap here}?" (För om du inte har det, så visar jag dig det gärna mot en mindre slant. Eller min vän som jag får kommission av.)

Kanske vart femte människa du stöter på kör drillen. Och det är ganska många på en dag.

Min kurva börjar bli bra brant nu. Buffelkurvan, alltså. Jag har börjat med ’go away’ som Svar Direkt. Bara ignorera funkar inte.

Försäljare, civilklädda eller i full uniform, är som affischer på väggen; kasta en blick på dem och du får ta del av deras budskap.

Det är ganska jobbigt att känna så inför riktiga människor av kött och blod.

Annars är Bhaktapur precis vad jag längtade efter. Här kan jag vila ut, jag sover säkert 11 timmar varje natt och spenderar obscent mycket tid på caféer och internet - som här kostar 3 kronor i timmen, 2 kronor offline.

Men det är så skönt, så skönt. Och jag har börjat få långtråkigt; längtar tillbaka till Indien.

Perfekt.

Förresten har jag bestämt mig för att i viss mån dumpa sydost-asien-ambitionerna till förmån för att göra Indien ordentligt. Jag menar, Thailand, Malaysia, Vietnam, Laos, Kambodja kan man göra vilken semester som helst men Indien kräver exceptionellt med tid.

Love, Stefan

 

Dag 51; Bhaktapur

# Dag 53; Bhaktapur II

Explosionerna kommer med sex-sju sekunders mellanrum, precis så man tror att varje är den sista.

"I’ve heard that before," säger jag, "what is it, an exercise?"
"No," svarar Gautam, "I don’t think so. Maoists."
"Look! Look, over there, is that a smoke cloud?"

Vi kisar båda med pannorna i spända veck över dalen till andra sidan. Det är disigt, kanske är det bara höga träd?

"No," säger Gautam igen, efter att ha sett efter en andra gång, "it’s only forest."
"Forest, yeah," svarar jag, och vi börjar promenera igen. Inte länge dock, för nästa gång jag tittar ut över dalen lägger jag handen på Gautams axel, säger
"No, look! It’s smoke. What’s that over there?"
"Nagarkot."
"Jesus. I was there three days ago."

Sedan börjar skriken.

Jag köpte en tumring på mitt första Roskilde efter skilsmässan. Den blev en symbol för mitt singelskap, en solipsistens vigselring.

Någonstans längs vägen krympte jag. Ringen blev för stor men jag behöll den, den låg alltid framme. Av någon anledning tog jag med den på resan; jag kommer ihåg att jag tänkte "varför i hela friden skulle jag ta med mig den för" och slängde ner den i väskan.

Ringen hade ett maskinfräst mönster längs två tredjedelar av längden, resten var helt slät.

För två dagar sedan gick jag förbi en smidesbutik precis utanför mitt gästhus, såg mannen därinne sitta och arbeta, kom ihåg ringen, steg in.

"Namaste. I have a ring, it’s too big, how much to make it smaller?"
"50 rupees."
"Okay, I’ll just get it."

När jag kommer tillbaka inspekterar han ringen, börjar såga i den. Jag tittar runt i butiken, ser att hans ringar har fina mönster, frågar,

"Do you make these?"
"Yes."
"Could you make a pattern on the blank part of the ring?"
"Not like this. This is machine-made. No man can do."
"But another pattern like it?"
"Yes. But not me. I’m not a craftsman. I can take you to craftsman tomorrow."
"Yes, please. When?"
"Eight o’clock tomorrow morning."
"Ok."

Så, åtta morgonen efter promenerade vi ut ur gamla staden till ett kyffe i ett gammalt hus, det fanns inte ens dörrar mellan lägenheterna, bara draperier.

"Old houses," sa smeden,"very bad."
"Yes," svarade jag eftertänksamt, "but we want it like that. Is very beautiful to look at, but not to live in. We want it like that. We don’t want you to have new houses."

I kyffet hade hantverkaren sin studio. Rena plåtar, verktyg och utsökta konsthantverk huller om buller.

Jag försöker förklara för hantverkaren att jag vill ha hans tolkning av maskinmönstret i egenskap av konstnär, att jag vill att mönstret ska fortsätta, men att det ska vara en människas svar på det hårda, maskinella mönstret, gärna med snirklar och blad, något som ingen maskin skulle klara.

"I can make a dragon," svarar han kort.

Tankfull tystnad, mental regruppering.

"Ok."

Medan han knackar fram en drake ur mitt silver går jag och smeden ner och tar en kopp chai.

"I’m Stefan."
"Gautam."
"Nice to meet you. I have trouble with Nepali names."
"But you will remember mine."
"Yes, because it sounds like ’Gotham’, you know, where Batman lives."

Han nickar.

"Do you have any children," frågar jag.
"No. But my wife is pregnant."
"Oh. Congratulations!"
"Thank you. We are very worried. She has lost two babies before. Stomach trouble."
"I have a friend who lost a baby recently, her man ran away. I was so angry I wanted to kill him. But I am here, so I can do nothing."
"My wife is very sick all the time. She keeps vomiting. We went to the doctors, they said she shouldn’t do any housework so I do all the cooking and cleaning."
"My best friend's wife’s pregnancy is also like that."
"But everything seems ok now. We had an ultrasound a couple of days ago. And I have to buy medicine, many medicines. But I don’t like."
"No," instämmer jag, efter en stunds chai-sörplande tar jag upp tråden igen;
"But you know, when you have your child you will love it more because of this."
Han missförstår, svarar,
"I have loved my wife for two years before we married."
"Oh," hakar jag på, "so it’s a love marriage?"
"Yes. It’s very unusual. All my sisters and brothers have arranged marriages. It was a secret. Everybody was saying, why don’t you marry, why don’t you find a girl. They didn’t know."
"So, what did your parents say when you came home saying, I want to marry this girl?"
"For them it was ok. She was the same caste. I’m bajracharya."
"Oh, what’s that caste?"
"It’s a religious caste. Bajra is the Buddha. We are like monks."
"But you’re a silversmith?"
"Yes. There is a silver and goldsmith caste within the religious caste."
"So you’re like, a merchant monk?"
"Yes."
"That’s so cool," med betoning på ’so’.

Han ler lite.

"But my father-in-law doesn’t like me."

Jag flinar hundflinet, erkänner

"Yeah, my father-in-law didn’t like me either to begin with, but after five or six years, he kind of got over it."
"When I came to ask for his daughter... it was bad," börjar han,
"and when I visit them, he won’t talk to me. He just sits quiet."
"But why? You seem like a nice man, honest?"
"Yes. But he is very rich."
"Ahh," inser jag, "and you’re only a simple silversmith?"
"Yes. But her mother likes me."

Vi avslutar teet, återvänder till hantverkaren. Jag är inte helt övertygad, kommer med några förslag, tittar på tv medan de utförs.

Vi återvänder till gamla staden. Vi pratar hela vägen tillbaka, om livet i Nepal, hans butik, hans fru och hennes graviditet. Jag börjar förstå exakt hur illa deras situation är och sympatiserar grymt. Tillbaka i hans butik tittar jag igenom hans utbud, det är skralt, men jag hittar två ringar jag gillar, säger;

"How much for these?"
Han tittar på dem, tittar på mig, säger
"For two? 300 rupees."
Jag höjer ögonbrynen. Det är misstänkt billigt.
"300 rupees? That’s tourist price?"
"No. Nepali price. I don’t want to cheat you."
"So, what’s tourist price?"
"300 rupees each."
"So. I buy these for 600 rupees. And I give you 50 rupees extra for showing me to the craftsman."

Han tittar på mig, konstaterar snabbt,

"Thank you. But then I take you to Telankoth."
"But I don’t want a guide, I don’t want to go to Telankoth today," försöker jag lamt, men det är inte lönt.
"You pack your bag and come back here, we have lunch at my place and then we go to Telankoth."

Jag stretar emot; jag var ju i Nagarkot förrgår, vill inte ha en guide, inte betala extra, men ger med mig;

"Okay."

Vem vet, det kan ju bli riktigt bra?

Så vi äter lunch hemma hos familjen Bajracharya. De bor torftigt i ett rum med uppspikade pappkartonger i taket, gasolkök och vattenbehållare, men det ligger en omisskännligt doft av kärlek i rummet. Namila, Gautams fru, är rund, ler och skrattar mycket. Trots att de gnabbas om vem som ska göra vad och de uppenbarligen lever under pressade förhållanden känns deras relation harmonisk. Han visar mig ultraljudsbilderna och jag undrar i mitt stilla sinne hur mycket undersökningen kostade. För mycket, antagligen.

Vi äter på kuddar på golvet i deras kombinerade kök och vardagsrum. Efter att ha spillt ut mitt ris över golvet får jag en snabblektion i hur man äter med höger hand; skapa en skopa med tre fingrar, blanda ris och kokta grönsaker, doppa i den goda röda tomatsåsen, använd sedan tummen för att skrap-slurpa risklumpen in i munnen. De skrattar gott åt mina försök, ger mig vantrogna blickar; en vuxen man som inte kan äta ordentligt? Jag gör bort mig totalt när jag tar upp fatet med tomatsåsen med vänster hand; så gör man bara inte! Stor kabalik, jag måste omedelbart tvätta vänsterhanden. Så. Nu kan jag äta igen.

Jag låtsas upprörd, fräser "Is hard for me! I’m like a child! I have to learn!" men ler.

Det är faktiskt himla trevligt. Så enkel måltiden är, är det den bästa jag haft på mycket länge - restaurangmat är för fet och salt.

Tomatsåsen är deliciös.

Efter lunchen åker vi till Telankoth med buss och vandrar tillbaka över bergen. Det är en lång och bitvis ganska tuff väg; vi stannar, beundrar utsikten, ramlar in i en musikvideoproduktion, pratar mer om livet, kvinnor, resor.

Jag upptäcker att jag gillar att hänga med Gautam. Jag börjar tro att han, faktiskt, gillar att hänga med mig.

När vi börjar närma oss Bhaktapur driver gråa åskmoln in över mitt annars så soliga sinne - Gautam pratar om att han vill ta mig någonstans dagen efter, jag inser att jag faktiskt har fått en guide på halsen. Detta kommer kosta. Jag blir tystlåten, känner mig bokig, kan inte riktigt hantera mina känslor, rädslor och förväntningar.

När vi kommer tillbaka till Bhaktapur ser Gautam oroligt på mig, frågar rakt ut:
"Did I do something wrong? Did we go to the wrong places? I’m sorry."
"No, no," svarar jag sanningsenligt, "I’ve had a wonderful time!"
"You want to come to my home, I make you dinner?"
"No," svarar jag, inte lika sanningsfullt, "I’m very tired, I’ll just go to my guesthouse and have a rest."

Sanningen är att jag inte vill sylta in mig mer i något som kan komma att bli en jobbig situation.

Så jag drar till gästhuset, duschar, vilar en halvtimme, känner en fruktansvärd rastlöshet. Jag måste kolla internet. Jag vet inte varför; jag brukar bara kolla internet när jag har något att skriva, men känslan växer sig starkare och starkare.

Till slut stormar jag ut ur gästhuset iväg till cybercaféet runt hörnet, loggar på, upptäcker att hon har skrivit en av sina vackraste texter någonsin, den är om en man på andra sidan jorden vid Himalayas fot som inte kan ta av sig sina cyniska glasögon och sin splittrande bitterhet.

"Jag önskar du kunde gå naken i Nepal," avslutar hon.

Fan ta henne tänker jag och flyr, flyr upp för trapporna till ’five storey temple’, sitter där, tittar ut över det vidsträckta människohavet och gråter hjälplöst.

Jag gråter för att jag har blivit så instängd, att jag inte längre vågar lita på någon, på att det finns en plan, en mening. Jag gråter för att jag varit så oförskämd mot Gautam, gjort honom illa. Återblickar som vita blixtar;

När vi gick över bergen, genom farmlandskapet, berättade han att hans högsta dröm är att en gång kunna köpa land och bygga ett hus. För det behöver han 100 000 rupier för att kunna köpa land, som han sedan kan sätta som pant för ett lån på ytterligare 200 000 för att kunna bygga ett hus. En snabb huvudräkning ger vid handen att det är många smycken han måste sälja. It ain’t gonna happen, helt enkelt.

"1 lakh ruppees? That’s roughly what unemployed people in Sweden get from the government for being unemployed. Per month."

Snyggt jobbat, Stefan. Rub it in.

Hans näst högsta dröm är att äga en motorcykel. Han älskar motorcyklar.

"Do you have a motorbike?" frågar han.
"No. Or, yes. But it’s not a real motorbike, it’s only a 250 cc."
"Here we only have 100 or 150 cc."
"Wow. I think a 750 is a real motorbike."

Finfint. Now add insult to injury:

"But you know, we have to have real protective clothing to be able to ride that fast. I have a BMW helmet that cost me 50 000 rupees." "For that, I could buy a motorcycle in Nepal."

Du kunde också haft halva din dröm om ett hem Gautam, för en MC-hjälm i Sverige.

"You know, for a tourist it’s very hard with all these people who goes Namaste, and it always ends up with them begging or wanting you to be your guide!"

Hans min och tystnad talade om skam över både sig själv och sitt folk.

Och hur jag bara smet iväg, flydde, inte ville vara med, delta, längre.

Så där satt jag längst uppe på den långa trappan till ’five storey temple’.

Jag är så ledsen, Gautam, så fruktansvärt ledsen.

Med tårarna torkande på kinderna lutar jag mig bakåt mot tempelväggen, tittar upp i taket, upp i de vackra sniderierna, frågar förtvivlat guden eller gudarna som bebor templet,

"Så snälla, tala om för mig, vad kan jag göra för ett av era barn?"

Det är inte min gud som bor i templet, jag vet inget om deras ritualer men jag vet att alla gudar svarar, alla böner hörs, så jag frågar igen,

"Vad ska jag göra?"

Och får svar.

Över mig kommer ett lugn; jag vet vad jag ska göra.

Jag ska gå till Gautams shop nästa morgon, låtsas som ingenting, be om ursäkt för att jag lämnade honom så abrupt, slå mig ner och se vad som händer.

Sedan ska jag ta mig fan låta honom visa mig sitt Bhaktapur, ta hand om mig, ge mig mat bättre än restaurangmat, hänga med mig, berätta om hur det är att vara fattig silversmed i Nepal och sedan vackert betala honom för att han ägnat timmar av sitt liv för att göra detta om det är det han vill. Och jag ska ta mig fan lita på att han när han sätter priset sätter det hederligt, för jag ska ta mig fan lita på min känsla att han är en hederlig man. Och om det så handlar om 1000 rupier per dag, så är det fortfarande inte mer än 200 kronor - en sketen t-shirt på H&M.

Fylld av tacksamhet rör jag vid templet, sedan vid pannan, som jag sett Nepaleserna göra.

Så; i morse slog jag mig ner hos Gautam i hans affär, bad om ursäkt, åt lunch i hans hem, lika god den här gången, lät honom ta mig till Assarpur, en lika lång och underbar trek som den kring Telankoth.

På vägen frågar jag honom om hans ’business’. Den är låg, han har problem, har fått pantsätta sin frus smycken och skäms för det. Han är inte affärsskolad på något sätt så jag ger honom en crash course; längs vindlande fotstigar och i branta uppförsbackar förklarar jag för honom varför en ’budget’ är ett kraftfullt verktyg, varför han bör föra bok över vilken sorts smycken han säljer mest av samt en diskussion kring materialkostnad, timpris, marginal och profit. Jag toppar av med att beskriva exakt hur mycket pengar turister har att svänga sig med, eftersom han tveksamt invänt att han inte vill ta ut omoraliskt hög profit.

My god, I’ve created a monster.

Hela tiden ser han frånvarande, nästan skrämd, ut men lyssnar hungrigt på vad jag har att säga. Jag inser att det är mycket att smälta, det har bara forsat ur mig över loppet av ett par timmar, konstaterar:

"Gautam. People study this for two or three years, and here I’m trying to tell you everything in one day. But it’s because I like you, I like your wife and I want your baby to have a better future. Don’t be afraid, Just think about it, if you think they seem like good ideas, just start doing it step by step."

"Thank you," svarar han med ett oroligt leende, "Yes, I think they are good ideas."

Och då inser jag lika klart som om jag hört någon säga det i örat att det var det här jag kunde göra för ett av Nepals barn.

Hela tiden har vi vandrat i uppförsbacke i gassande sol, min gröna ’farmen’-t-shirt klibbig av svett. När vi rundar bergstoppen och vänder tillbaka från Assarpur äntrar vi bergets skuggsida. Plötsligt blir det kallt, riktigt kallt. Min svettvåta tröja klibbar kall mot kroppen. Solen går i moln, det blir mörkare, kallare. Jag är trött, Gautam likaså.

Då kommer första explosionen som ett stum duns i fjärran. Den känns lika mycket som hörs. Vi tittar på varann men innan vi hinner börja prata kommer den andra dunsen. Efter ett par sekunder säger jag "What was that?" men Gautam hinner inte svara förrän den tredje bomben briserar. Någon sorts övning, tänker jag. Efter den fjärde och sista frågar jag

"I’ve heard that before," säger jag, "what is it, an exercise?"

Han svarar nej, han tror det är Maoister. På andra sidan Kathmandu-dalen tycker jag mig se en röksvamp, Gautam tror att det bara är höga trän men efter ytterligare någon minut ser vi att det visst är rök från en explosion.

Jag frågar var det är, han svarar "Nagarkot" och jag börjar skaka av kylan och något annat, en spänning i magen, ett illamående.

"Jesus", säger jag, "I was there three days ago."

Han svarar inte, tittar bara ut över dalen.

Sedan börjar skriken. Paniken ekar både från området kring rökmolnet på andra sidan och från staden i dalen. Bergen måste vara ypperliga ledare och förstärkare av ljud för jag kan höra enskilda människors skrin.

Och nu får jag mig en lektion i vad det är att vara Nepales i Nepal idag för Gautam inte ens rycker på axlarna, säger bara "There’s lots of military in Nagarkot" och fortsätter gå.

Jag är fortfarande skakad men biter ihop och följer efter, inte längre särskilt pratglad.

Skriken från andra sidan fortsätter, jag börjar undra vad som egentligen hänt.

Vi möter gott om folk på väg åt andra hållet på stigen. De verkar inte bry sig nämnvärt om tumultet på andra sidan dalen. Detta verkar vara om inte vardagsmat så söndagsmiddag för dem.

Vi hör militärfordon i fjärran, en helikopter kommer surrande inom en kvart, skriken fortsätter, kanske något svagare.

Bussen tillbaka till Bhaktapur stannas i en säkerhetskontroll. Den här gången är det inget ’kvinnor och turister sitter kvar’ utan alla körs ut ur bussen.

Militärer och militärpolis svärmar runt Bhaktapur som myror kring en stack någon rört om i med en pinne.

På hotellet frågar jag om de vet vad som hänt i Nagarkot. De tittar frågande på mig;
"Anything happen in Nagarkot?"
"Yeah," säger jag, upprymd, "bomb blasts, four of them."
"No," säger receptionisten,"we haven’t heard anything,"

avslutar,

"Maybe we’ll read about it in the paper tomorrow."


 

Dag 53; Bhaktapur II

# Dag 59; Kolkata
## Pytt-i-panna paa gaardagens rester

Resan till Stockholm var ett enda laangt farvael till Sverige. Jag satt baklaenges paa taaget, tittade tankfullt ut paa det foersvinnande landskapet, foersjoenk i telekablarnas gracioesa dans mot himlen.

Idag ser vi tiden som naagot vi faerdas fram igenom, vi har blicken riktad mot framtiden och historien aer naagot vi har bakom oss, gloemd. Grekerna saag det tvaertom. Deras bild var att tiden var naagot vi faerdas baklaenges igenom, framtiden naagot vi inte kan se som smyger sig paa oss bakifraan, i ryggen - historien naagot vi aer doemda att alltid ha i vaart blickfaang om aen paa stoerre och stoerre avstaand.

Det var raakall tidig hoestmorgon naer jag tog mig med tunnelbana och buss till Arlanda. Jag var kraek-raedd hela tiden, fick kaempa foer att inte taenka paa naagot annat aen naesta steg, naesta steg, naesta steg hela vaegen till ombordstigningen paa planet. Sedan slaeppte det.

I min vaerld blir smaa saker stora, betydelsebaerande. En morgon ser jag en skylt som proklamerar ’24-hour ATM’ (dygnetrunt-oeppen bankomat) och gaar dit foer att ta ut pengar. Den aer staengd. Indien i ett noetskal.

Saana saker. Eller, som plastkassar. Plastkassarna aer av riktigt usel kvalitet haer i Indien, prassliga sma paasar som bara gaar soender. Jag hade med mig tre plastkassar fraan Sverige av seg taalig PVC med riktiga handtag som haaller. Konsumkassar kallar ni dem. Riktiga kassar, saeger jag. Jag hann bli av med tvaa av dem genom att laemna in tvaett i dem (och faa tillbaka tvaetten utan paasarna) innan jag insaag foerlusten. Jag soerjde de kassarna. Kassen jag har kvar, aer en graa sopsaeck. "Good bag!" utbrast receptionisten som tog emot min tvaett i Varanasi. Saag jag en lysten glimt i hans oega? "Yes, and I want it back!" specifierade jag tydligt. Han foersoekte aendaa laemna tillbaka tvaetten utan min paase saa jag fick gaa ner till receptionen och faa dem att leta reda paa den. Saa laett lurar man inte Stefan Andersson paa en plastkasse.

Faa truckar och bussar har handbroms saa codrivern maaste springa ut och laegga en sten bakom daecket i med- eller motlut.

Tidningar staengs och papperslappar flyger ivaeg foer det aer flaektar oeverallt.

Budgethotellens badrum aer allt-i-ett i ett kaklat rum: dusch, handfat och WC. Det innebaer att naer man tar en dusch, saa blir toaletten genombloet. ’Hot’/’Cold’/Roed prick/Blaa prick har ingen mening. Oftast aer det bara kallt vatten aendaa. Handfaten aer felmonterade, saa de daer smarta avrinningskanalerna paa sidorna av kranen tappar sin funktion. Dessutom rinner handfatets avlopp aendaa rakt ut paa golvet och ner i duschens golvbrunn, saa du kunde lika gaerna anvaent duschens kranar. De baettre budgethotellens avrinning fungerar tillfredsstaellande, de andra... sandaler rekommenderas.

Taket paa husbaaten i Srinegar var gistet, slaget och murket. Det fanns inte tvaa bitar trae av samma laengd och tjocklek. Mana beraettade att baaten gaatt i arv i sex generationer. Kanske var naagra av braedorna oever hundra aar gamla. Det foersta jag gjorde naer jag kom upp paa taket var att trampa igenom en braeda. Jag aelskade det taket.

I Leh myntade jag uttrycket ’Lobotany: The art and science of blowing your mind thru use of herbs.’

Utefter vaegen till den foerlorade staden Fatephur Sikri i Agra ser jag flera taemjda bjoernar i koppel och munkorg. Deras aegare staar dagarna ut och vaentar paa att faa visa upp sina bjoernars konster foer naagon foerbipasserande turist. De aer skabbiga och ser hjaelploest olyckliga ut.

En frukost sitter jag djupt foersjunken i en bok, naer plaetsligt ett huvud dyker upp oever bokens kant. Jag bokstavligen hoppar baklaenges, huvudet blir en apa som snor mina jam toasts och saetter av. En ur hotellpersonalen kastar sten efter apan och hoetter med en paak. Jag faar en kaensla av att ha bevittnat ett slag i ett evigt krig.

Jag vandrar kring i templet paa Benares Hindu Universitys omraade, laeser citat ur vedorna och upanishaderna: "There is no fire like lust; there is no grip like hatred; there is no net like delusion; there is no river like craving," Jag tittar oever axeln paa Loi. Hon beundrar en maalning, noterar inte min blick.

De traanga praangen i Varanasi far fyllda av kor, getter, hundar och taeckta av koskit och urinpoelar. "I’m like, please God don’t let me slip," saeger jag. "Yeah, I was thinking the same thing," svarar hon.

Korna kaenner vi ju alla till. Mindre kaent aer det att aeven hundarna och getterna i praktiken aatnjuter samma status av oroerbarhet, om aen inte samma grad av helighet. Varken korna, getterna eller hundarna verkar dock bry sig om det senare.

I Pokara laeser jag Zen and the Art of Motorcycle Maintenance och taenker paa Robert: "Peace of mind is the whole thing. That which produces it is good maintenance. That which disturbs it is poor maintenance. What we call workability of the machine is just an objectification of this peace of mind. The ultimate test’s always your own serenity. If you don’t have this when you start and maintain it while you’re working you’re likely to build your personal problem right into the machine itself." "The test of the machine is the satisfaction it gives you. There isn’t any other test. If the machine produces tranquility it’s right. If it disturbs you it’s wrong until either the machine or your mind is changed. There isn’t any other test."

Det var den boken jag gav Aili.

Gudinnan som svarade paa min boen daer paa trappen upp till five storey temple i Bhaktapur heter ’Shidde Laxmi’. Enligt Gautam staar hon foer ’prosperity thru correct conduct.’ It figures.

Han ville foerresten inte ha naagra pengar. Han hade gaatt back paa mig eftersom han envisades med att betala foer allt under vaara vandringar. Vid ett tillfaelle tog han mig till en ’shop’ daer de saalde chayng;ett sorts mellanting mellan vin och oel, gjort paa ris. Den skyltloesa shopen var egentligen bara ett hus bland andra hus i en liten by. Aegaren satt avdomnad i ett foenstersmyg, pratade slaepigt och kort med laag roest och haengande underlaepp. Hans fru serverade. Det var ingen stoerre ide att foersoeka vifta undan flugorna. "He crazy," konstaterar Gautam, "he sells one and drinks one. He’s like my father. You see his foot?" Jag nickar. Shop-keeperns fot aer uppsvaelld. "Diabetes. Alcohol no good." Gautam skaeller paa shop-keepern, beraettar senare att han foersoekt faa ivaeg honom till en riktig doktor, att doktorn i den lilla byn bara blaaser paa foten, att keepern behoever medicin, riktig medicin, ayurvedisk medicin.

Han ville som sagt inte ha naagra pengar, saa jag laemnade 600 rupier paa hans disk efter att ha sagt adjoe. Sedan gick jag till five storey temple och tackade Shidde Laxmi foer att hon saent mig mod att lita paa honom.

Saa, varfoer goera saa mycket vaesen av en fattig silversmed naer jag inte skrivit naagot om de hemloesa tiggarna i New Delhi? Det handlar om att kunna relatera. Jag kan inte relatera till en hemloes tiggares situation, den aer mig foer fraemmande. Gautam beroerde mig foer att jag kunde saetta mig in i hans situation. Han var av fattig medelklass, hade en affaer, ett hem, en gravid hustru med komplikationer jag kaende igen. Det var inte en hopploes situation, bara svaar. Och daer ligger nyckeln. Det kaenns mer meningsfullt att att hjaelpa en kaempande familjefar att klara sig oever en knaggel aen att hjaelpa en hemloes tiggare i en fast situation aeven om tiggaren behoever det saa ofantligt mycket mer. Cyniskt, javisst. Guilty as charged.

I chai-shopen daer jag brukade aeta min tidiga frukost jobbar en pojke och hans far. Pojken har axlarna uppdragna, huvudet saenkt och gaar med en vaggande gaang, som om han baer en tung boerda. Med smutsiga, foer stora jeans och en bylsig troeja kokar han koncentrerat mitt te med allvarlig min. Jag faar det, blaaser och soerplar paa det i vaentan paa mitt nyfriterade broed naer tre pojkar i skoluniform kommer in och bestaeller frukost. Pojken sjunker ihop ytterligare, hans panna faaras och han vaggar aen mer anklikt fram och tillbaka mellan bordet och gasolbraennaren daer han kokar teet. Skolungarna aer ivriga, provar sin engelska paa mig, jag svarar vaenligt, beroemmer dem naer de visar att de kan skriva enkla meningar paa engelska. Pojken koncentrerar sig demonstrativt paa att koka te, vaexlar inte mer aen en tvaa-tree ord med skolpojkarna. Jag anar en klassbarriaer. Pojken hjaelper sin pappa i affaeren, han kommer aldrig gaa i skolan. Paa saett och vis aer han redan vuxen. Jag gaar daerifraan, betalar 10 rupier foer frukosten och ger mannen 5 extra, saeger, "this is for the kid, he seems like a good kid."

Det aer naagot rastloest oroande med en vaeggklocka som stannat. Den paa mitt rum hade stannat paa 9:36:45.

De har buffel haer, den aer helt ok att slakta. Foer segt och traadigt koett bara. ’Buf’ kallar de det, bara foer att foervirra det med ’Beef’, I’m sure.

Jag kom till enaeggstvillingstaden Birganj/Raxaul efter solens nedgaang. Jag formulerade genast tanken att "om Garakhpur var ett skitstaelle saa aer det haer roevhaalet." Det var moerkt, dammigt och rickshas surrade kring mig som flugor medans jag foersoekte packa mina vaeskor och reorientera mig i en ny stad. Att ta sig igenom passkontrollerna var ett elaende paa baade den Nepalesiska och den Indiska sidan. Raxaul var skraepigt och det laag en tjock doft av dieselroek och braenda sopor i den dammdimmiga luften. Att det laag hoegar av maenniskobajs med jaemna mellanrum utefter vaegkanten kompletterades suveraent av att det inte fanns naagon som helst vaegbelysning. Men jag boerjade verkligen bara hata hata hata staden foerst naer olika rickshas ville dra mig till olika staellen och dessutom boerjade skacka skit om varandra, "You go there, you have trouble. Things happen." Till slut fraeste jag "Go away! You’re all cheaters! I don’t trust anyone of you!" och puttrade in paa taagstationens turistinformation. Daer rekommenderade de staellet jag varit paa vaeg till fraan boerjan.

Dagen efter letar jag upp frukost. I ett staand, eller snarare taelt; en presenning paa fyra pinnar, saeljer en flicka chai och broed, hon aer kanske 5-6 aar. Medan hon kokar mitt te med samma allvarsamma min som pojken i Bhaktapur kommer en annan flicka fram, lite aeldre, kanske 12-13. Efter standardfraserna fraagar hon blygt; "What you like Raxaul?" och jag ljuger ur mig "Oh, I haven’t seen much of Raxaul. I came yesterday, so I thought I’d see it today." Foer det slog mig att det haer aer hennes hem, hon har antagligen aldrig varit utanfoer Raxaul, och det haer aer Bihar, en av de fattigaste staterna i Indien. Det haer aer hennes hem.

En av de mest framtraedande dragen med ett utvecklingsland aer att inget aer ’fixed’ - allt aer en fraaga om foerhandling och vad man kan faa. En chai kan kosta mellan 1 och 10 rupier beroende paa var man koeper den.

Innan taaget till Kolkata koeper jag aepplen och clementiner foer en 50-rupier-sedel. Fruktfoersaeljaren kysser sedeln, foer den till pannan, trycker den foerst mot en bild av apguden hanuman, sedan mot en av elefantguden ganesh. Jag fraagar,
"Was I the first customer?"
"Yes," svarar han. Dagens foersta kund betyder tur. Muntert reflekterar jag oever om man kanske skulle boerja goera saa med dagens foersta faktura daerhemma?

Annars aer allt bara bra. Jag aer strandad i Kolkata, the city formerly known as Calcutta, insuper stadens atmosfaer och snyter foeljdaktligen ur mig svart snor. C’est tres Londonesque. Jag foersoeker faa aendrat min reseplan, men det har visat sig inte fullt saa enkelt och flexibelt som de lovade paa Kilroy. Surprise, surprise. Saa jag stannar haer till maandag sedan baer det av soederoever. Kerala och Goa haegrar!

Kram,
Stefan

 

Dag 59; Kolkata

# Dag 6; Jaipur
Hallåj!

Well, jag kom inte mycket längre än till Jaipur, Rajasthan - jag och Marc träffade en Fransk Kanadier vid namn Guillaume (han kallar sig själv ’Bob’ för enkelhetens skull...) på tåget, och vi tog in på Jaipur Inn tillsammans. Marc åkte igår, och jag åker till Delhi om ett par timmar. Guillaume åker ikväll, tillsammans med två Brittiskor vi fick till grannar på hotellet. Jag antar att alla historier om hur man träffar massa trevliga människor är sanna...

Jaipur Inn var en skön slående kontrast till Salvation Army - ett riktigt hotell, städat och med målade väggar, till nästan samma pris. Men jag uppskattade Salvation Army - om jag kan ta det, vilket jag ju faktiskt kunde, så kan jag nog ta allt. Dessutom har jag fått höra att Indien är typ det ruffaste stället att resa i om man ska resa i den här delen av världen, så jag började med det ruffigaste stället i det ruffigaste stället. Precis som vanligt, m a o.

Dessutom har jag snabbt fått lära mig handskas med rickshaw-förare och deras tekniker - jag är lite pre-season här, så jag får ALL uppmärksamhet från dem. - att ALLTID kräva pris i förväg, ALDRIG köpa ett ’friend, you pay me what you think is worth’, och ladda upp med tålamod; ’no, I don’t want to buy good silverware cheap. No, I don’t want to come and visit your home and see your children. Please just take me where I want to go. NO, I don’t WANT to buy good silverware! No, I don’t want to translate a letter of recommendation a ’friend’ of yours in Europe has written. NO, NO SILVERWARE!!!’

Dessutom har de ett väl utvecklat ’community’ - ryktet går snabbt, och de samarbetar helt klart. ’Våra’ rickshas väntar tålmodigt utanför ’vårt’ hotell - varje dag...

Det är inte fullt så varmt här, så den delen av planen funkade. Planen just nu är att fortsätta upp mot Himalaya, för att se bergen. Med tanke på att jag inte har någon trekking-equipment, och situationen i Jammu/Kashmir, så får vi se om jag gör Ladakh. Det bestämmer jag nog i sista stund i så fall. Sedan är det att jobba sig bortåt Varanasi som gäller.

Rajasthan är känt för sina fort, så vi åkte upp till ett i förrgår kväll, för att se det i solnedgång, bara det att den stackars motoriserade rickshan knappt orkade köra oss (tre snubbar ihopträngda i baksätet, och två (!) förare) så vi kom fram en halvtimme försent. Note to self: En väst-minut är ungefär lika med två Indien-minuter.

Jag upptäckte just att jag fått rupien fel, 100 rupier är 16 kronor, inte 8 som jag först trodde. Det betyder alltså att en middag här kostar fyra kronor, inte två - och att jag bor på ett bra hotell för 30 kronor natten istället för 15. Attans.

Maten här är svinbillig och helgrym - om än lite oberäknelig i styrka. Mer än en gång har käften plötsligt förlamats av brännande heta kryddor. Jag hoppas att smaklökarna vänjer sig. Det gör de nog. Jag håller mig till vegetarisk mat, dricker bara vatten ur flaska och undviker is i drinkar, så så här långt har jag klarat mig undan ni-vet-vad. Dock har jag tagit tjuren vid hornen. No comment.

Annars har jag stött på fler folk som tagit PADI dykarcertifikat på Koh-Tan, Thailand. Det sitter nu på ’att göra’-listan. Marc pratade sig varm om att flyta i en tub nerför en flod i Laos, så det är också på att-göra...

’Bob’ hade gjort Nepal och visade mig bilder därifrån, och plötsligt högg det till i hjärtat, för där var pagoden som visas i början av ’Baraka’ - hjärtat bara fylldes av en längtan efter att få se den i verkligheten. Så Kathmandu är definitivt också på listan...

Vet ni, leendet sitter kvar, trots att det är varmt och fötterna är sönderbitna av mygg (eller något annat...). Det är så förbannat roligt att brottas med rickshas och försäljare, och schasa bort ungjävlar. Det är liksom livet utan persienner.

Kram,
Stefan



Dag 6; Jaipur

# Dag 7; New Delhi
Yo!

Ok, nu tänker ni nog; gör han inget annat än hänger på cybercaféer? Jo, det gör han, men han var bara tvungen att kolla var han skulle härnäst, samt hade en sån klåda att berätta om färden upp:

Resan Jaipur-New Delhi var överraskande trevlig. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men en efter en tinade indierna upp, och plötsligt var hela kupén inne i diskussioner om politik, film, musik, europeiska unionen, Ladakh, Burma... jag fick två nya referenser - Meraj och Parmod - som jag tänker utnyttja hänsynslöst för info. Meraj var 17, kom från östra Indien (Bihar) och jag var den första utlänningen han pratat med.

I det samtalet har jag också fått mer klarhet i Jammu/Kashmir-situationen, och har nu bestämt mig för att trots allt dra till Leh i Ladakh - stället där SECMOL håller hus. Jag hoppas kunna fungera som engelskalärare ett par dagar för bondbarnen som är kraftigt språkligt handikappade - de behärskar bara sin lokala dialekt.

Så, resan var bara trevlig. 6 timmar i en bunk-bed. Det var i New Delhi det började igen... jag går ut på tågstationen, köper en pre-paid rickshaw till 'hotell Namaskar' som Parmod rekommenderat (och dito LP)

Efter en del bök, chaffisarna pratar nästan ingen engelska, börjar det med att chaffisen försöker intala mig att hotellet har bytt namn till 'Aurora'. 'Oh, really?' sa jag. Jag har börjat behärska konsten att spela dum och låta språkförbistringen verka för mig.
'Yeah', säger han. 'Hotell Namaskar' säger jag. Han rycker på axlarna, och så bär det iväg. Trafiken är otrolig. Så fruktansvärt dammigt, avgasigt, trångt och stressigt. Rickshaw-förarna här får kollegorna i Jaipur att verka som gärdesgårdsligan. Videospel med hjärtat i halsgropen hela vägen. Flera gånger fick vi bara stanna och stå still i tio-femton minuter. Varför? Ingen vet.

Så stannar han, pekar på ett hotell. Jag frågar 'hotell Namaskar?' Han nickar och säger 'good hotel, 300 rupees'. Jag säger 'hotell Namaskar!' - han rycker på axlarna och fortsätter. Ett par minuter senare pekar han nerför en gränd och säger 'Namaskar'. Jag ser nerför gränden, men hittar ingen skylt med hotellets namn.

"Where is it," frågar jag. Han viftar otåligt inåt gränden.
"I don’t know where it is. You follow?" frågar jag.
Han tittar länge på mig, säger "wait" och sätter sig i rickshaw igen.

Han kör två kvarter, och lutar sig sedan ut och frågar en fotgängare om vägen till Namaskar. Fotgängaren vinkar längre neråt gatan vi åker på.

Efter ett par kvarter, stannar han utanför ytterligare en gränd och viftar inåt. Jag säger återigen
"You follow?", men då ropar han på en fotgängare som också viftar inåt gränden.

Då beslutar jag mig för att tro på det, men tänker i mitt stilla sinne att det likaväl kunde varit en kumpan. Och gränden är så mörk, så mörk...

Så. Det tog mig två timmar från tågstationen till hotellet.

Två anekdoter:

1) En tysk vid namn Kristofer berättade för mig att det tekniskt inte är stöld att 'flytta' på saker, så om man blivit av med något lönar det sig att leta runt efter det. Någon kan ha 'flyttat' på saken. Och när du lämnar platsen, så är det inte stöld att ta hem saken...

2) De två brittiskorna råkade ut för en riktigt hemsk händelse under festivalen. De gick själva på festivalen, blev omringade av en trettio män som skrek åt dem, klädde på privata ställen, jagade dem och kastade sten efter dem. Kvinnor har en tuff tid att resa i Indien, särskilt de muslimska ställena. De tänkte från början rest var och en för sig, men håller sig nu tillsammans.

Så, det är kanske en bra idé att undvika att resa inte som ensam kvinna i Indien i allmänhet, och de muslimska områdena i synnerhet.

Så. Nu är det norra Indien som gäller. Leh/Ladakh, Daramsala, Himachal Pradesh... därifrån vidare till Kathmandu/Nepal och sedan Varanasi och österöver.

Love,
Stefan


Dag 7; New Delhi

# Alla Hjärtans Dag

[https://open.spotify.com/track/0bhPR8VQNFlEDTW7LPv2YZ?si=cf04449ba8f34f0d](https://open.spotify.com/track/0bhPR8VQNFlEDTW7LPv2YZ?si=cf04449ba8f34f0d)

> Det är skillnad på fysiskt och psykiskt när vårdens verkan och villkor slås fast. Avslag, bifall och tvång skall ställas mot skör efterfrågan. Lidande utan riktlinjer tarvar ingen åtgärd.
Inom tvångsvård är beslutskapabel ett centralt begrepp. Ja- och nej frågor mäter faran för själv och andra. Beroende väger tungt. När andra dör av det allt för rena ställer man sig på kö trots att man borde veta bättre. Man gör vad man måste, tar ansvar och håller ekonomin igång.  
Beroenden skiftar med personligheten. Vissa måste prova sig fram, andra hittar rätt direkt.  
Det finns bra och dåliga skäl att följa främmande män som lovar hårda tag. I det här fallet ett inåtvänt mörker med utåtagerande former. Uppväxt i litet hem med ensam far. Först långt efteråt lades två och två ihop. Hur hon var så uppslukat konsumerad av en helt vanlig kärlek. Hur pappan avfärdade varje älskare med svartsjuk ilska. Hur en tanklös beskrivning av kärleken som ett rött och naket nyfött barn påminde om det som dött. När man är så äcklad av kropp att allt fint gör ont men ändå måste få någon sorts utlopp kommer man hem, sitter i ett kök med randig hals utan blygd och läppar som papperssår. Pizza, cigg och mellanöl köpt på vägen hem från tunnelbanans sista station.  
Fortfarande vid liv.
>
> När livet är ett beroende
är väntan på slutet ett privilegie
för de som har ett efter.
>
> Jag önskar jag hade hennes.


Alla Hjärtans Dag

# ANNANSTANS
## (MED SPÅR AV LIV)
[https://open.spotify.com/track/7aMfdnCgysEpgOMaDSjJUS?si=a59887a190e64c5c](https://open.spotify.com/track/7aMfdnCgysEpgOMaDSjJUS?si=a59887a190e64c5c)

> Det är svårt att veta säkert när det ska ta slut. För mig var det en låt på radion. "Come Along" med Titiyo. Jag var 27, kunde inte välja väg. Vi blev ett par redan vid 16 hon och jag. Det är för tidigt men livet håller tankarna i schack.
Men jag hörde låten hela tiden på radion. "Time flies, make a statement, take a stand". Hårda krav.  
Den ovissa framtiden lockade. Som en siren. Kom nu, sjöng den.
>
> "Come along and you'll see  
What it's like to be free" 
>
> Det var inte så mycket friheten jag ville ha, mer att ha någon med sig som tänker samma. Vara någon annanstans tillsammans. Prata om saker om det behövs.
>
> Såklart blev det jobbigt efteråt. Det tog tid att hitta tillbaka till sig själv. Var själv en månad för varje år du varit ihop, brukar jag säga. Nu blev det längre än så. Ibland har jag varit ensam.
>
> Men jag har aldrig ångrat det.


ANNANSTANS

# Constructor Theory

> Constructor theory is a proposal for a new mode of explanation in fundamental physics in the language of ergodic theory, first sketched out by David Deutsch, a quantum physicist at the University of Oxford, in 2012.

Constructor Theory

Science/Fiction 4.0

# DANS VID SJÖN
[https://soundcloud.com/fransbjork/ovre-bygden-dans-vid-sjon-demo](https://soundcloud.com/fransbjork/ovre-bygden-dans-vid-sjon-demo)

> Jag går ut i en nattlig skog. Med mörkret kommer lugnet. Rädsla och trygghet byter plats när man inte ser var kroppen slutar och resten tar vid. 
Så är det i Skogen.
På stranden möter vi varandra. Två skarpa kontraster mot månens vita fält.
Jag säger “törnen sträcker sig ur mitt bröst, genomborrar dig. Ditt hjärta, din mun, dina ögon.”
Hon nickar instämmande. “Du är en Huldra”, säger jag, “din rygg är ett hål.”
Hon ler men säger ingenting. Sådan är Skogen.
Ju fortare du rör dig ju smalare blir ditt synfält, ljuset starkare i färdens riktning. Föremål verkar mindre och mer avlägsna allt eftersom hastigheten ökar. Tiden förskjuts så det du trodde var bakom dig roterar in i din framtid. När hastigheten är som snabbast och slutet som närmast kommer allt te sig som en oändligt liten men oändligt starkt lysande punkt framför dig och mörker överallt annars.
För så fungerar Skogen.
På bussen tillbaka låter några barn mig få lyssna då de avfärdat mig som harmlös. Rår om varandra då vuxna av god familj är figurer av papp. De har en pamflett som skildrar hur farligt det är med olika sorters knark. Barnen kryssar av och jämför erfarenheter. Vid prat om debut blir stämningen mörk. En flicka röker sedan länge brunt för att kunna gå till skolan. "Dagen är som snår och ingen riktning finnes. Solen lyser men gömmer sig bakom granarna."
De andra tycker inte det är konstigt. Det är så det är i Skogen.
Väl hemma frågar sig grannens dotter “varför använder man droger?”
“För att må bättre,” säger jag.
>
> Mamman blev arg.

DANS VID SJÖN

# Darkness

Soundtrack to the darkness at the end of the tunnel.



&quot;Surface Formations (Ground Battle Theme)&quot;,&quot;FlyByNo&quot;

&quot;Loom&quot;,&quot;Ólafur Arnalds, Bonobo&quot;

&quot;AMSOMB (Marlow Re-Mood)&quot;,&quot;Martin Kohlstedt&quot;

&quot;Towards The Sun - From The &quot;Home&quot; Soundtrack&quot;,&quot;Rihanna&quot;

&quot;Rhythmic Ambience&quot;,&quot;M.O.O.S, Lemonchill&quot;

&quot;Atlantic&quot;,&quot;Red Mecca&quot;

&quot;Electronic Joy&quot;,&quot;Ellen Allien&quot;

&quot;Glory Box&quot;,&quot;Portishead&quot;

&quot;Lovely Arps&quot;,&quot;James Primate&quot;

&quot;Orvhentur&quot;,&quot;Lemonchill&quot;

&quot;Kosemura: DNA&quot;,&quot;Akira Kosemura&quot;

&quot;Helsinki Scorchin&#39; - Mixed&quot;,&quot;Super8, TAB&quot;

&quot;Lonely, Some Quietly Wander in the Hall of Stars - 2020&quot;,&quot;Hammock&quot;

&quot;Destruction&quot;,&quot;Cloower Wooma&quot;

&quot;The Forest of Thought&quot;,&quot;Lstn&quot;

&quot;Dr Van Steiner - Remastered 2005&quot;,&quot;Yello&quot;

&quot;You Belong Here - Simon Stiglmeier Remix&quot;,&quot;Thomas Schumacher, Caitlin&quot;

&quot;Universalis&quot;,&quot;Hammock&quot;

&quot;Utopia&quot;,&quot;Robert Babicz&quot;

&quot;Lost I (feat. Saimiri)&quot;,&quot;Hinkstep, Saimiri&quot;

&quot;Too Late - Matt Lange Remix&quot;,&quot;Mat Zo&quot;

&quot;Grumblebum&quot;,&quot;Joar Jakobsson, James Primate&quot;

Darkness

# Desolata



A set centered on the two epic Kallkällan releases

kallkallan.bandcamp.com/album/--2

and

kallkallan.bandcamp.com/album/incursion



&quot;Greg&quot;,&quot;Disasterpeace&quot;

&quot;Nvmerorvm&quot;,&quot;Howler&quot;

&quot;DekDre Scap B&quot;,&quot;Autechre&quot;

&quot;An Inconvenient Certainty&quot;,&quot;Howler&quot;

&quot;Heels&quot;,&quot;Disasterpeace&quot;

&quot;Desolate (2021)&quot;,&quot;X-Core&quot;

&quot;Social Dogma&quot;,&quot;Arrhythmia&quot;

&quot;No Trust&quot;,&quot;Arrhythmia&quot;

&quot;X4&quot;,&quot;Autechre&quot;

&quot;Random Encounters&quot;,&quot;Howler&quot;

&quot;Fear Of Freedom&quot;,&quot;Dirk Geiger&quot;

&quot;Party, Crash&quot;,&quot;Colin Stetson&quot;

&quot;Detected&quot;,&quot;Arrhythmia&quot;

&quot;Purge&quot;,&quot;Howler&quot;

&quot;IDORU&quot;,&quot;Grimes&quot;

&quot;Desert Cruiser&quot;,&quot;Truckfighters&quot;

&quot;ii.pre esc&quot;,&quot;Autechre&quot;

&quot;2051&quot;,&quot;Arrhythmia&quot;

&quot;I & II&quot;,&quot;Howler&quot;

&quot;All Is Full Of Love&quot;,&quot;Björk&quot;

&quot;Desolate (Threatening Developments Remix)&quot;, &quot;X-Core&quot;



not in this set



&quot;Imperator&quot;, &quot;Howler&quot;

&quot;Letum Omnia Non Finit&quot;, &quot;Immersed in Blood&quot;

Desolata

# Diktatortechno

A set inspired by Clint Mansells soundtrack to the Ben Wheatley movie &quot;In the earth&quot; supported by Frank Borjak beats.



&quot;Murman&quot;,&quot;Richard Devine&quot;

&quot;Cold Filter&quot;,&quot;Dep Affect&quot;

&quot;Return To The Green&quot;,&quot;Clint Mansell&quot;

&quot;Mycorrhiza [250-500 Hz]&quot;,&quot;Clint Mansell&quot;

&quot;Ps&quot;,&quot;Frank Borjak&quot;

&quot;Detritus&quot;,&quot;Disasterpeace&quot;

&quot;Mycorrhiza [60-250 Hz]&quot;,&quot;Clint Mansell&quot;

&quot;Sentionauts II&quot;,&quot;Sinoia Caves&quot;

&quot;Brother&quot;,&quot;Daniel Pemberton&quot;

&quot;Интро&quot;,&quot;Frank Borjak&quot;

&quot;ATU327A&quot;,&quot;Clint Mansell&quot;

&quot;Company&quot;,&quot;Disasterpeace&quot;

&quot;Run Program: Sentionauts&quot;

&quot;The Clock and the Dial&quot;,&quot;Biosphere&quot;

&quot;Vostok&quot;,&quot;Frank Borjak&quot;

&quot;In or Out&quot;,&quot;Daniel Pemberton&quot;

&quot;Rödberget&quot;,&quot;Frank Borjak&quot;

&quot;Hammer Of The Witches&quot;,&quot;Clint Mansell&quot;

&quot;Red Rooster&quot;,&quot;Daniel Pemberton&quot;

&quot;Daughter&quot;,&quot;Subheim, Hecq&quot;

&quot;Dethroned Under a Funeral Haze&quot;,&quot;Perturbator&quot;

&quot;1966 - Let The New Age Of Enlightenment Begin&quot;,&quot;Sinoia Caves&quot;

&quot;Rakka&quot;, &quot;Frank Borjak&quot;

&quot;Parnag Fegg&quot;,&quot;Clint Mansell&quot;"
  

Diktatortechno

# Förskalv
[https://e-tidning.lokalpressen.eu/p/harryda/2023-03-18/a/forskalv-en-teaterforestallning-som-beror/2533/975013/38691135](https://e-tidning.lokalpressen.eu/p/harryda/2023-03-18/a/forskalv-en-teaterforestallning-som-beror/2533/975013/38691135)

## REDUX
> Chang petade upp glasögonen på näsryggen med pekfinger och grimas. Vare sig efterbliven fullföljande förväntan var mamman tydligt mongo. Hon hördes över gården då det var dags för middag. I dålig syntetisk grön klänning och blommigt mönster lät ropen som anklagande skall eller kvidande vädjan.  
Han var betydligt äldre än oss andra och växlade öl och pizza mot att få vara med eller bli rasande våldsam. Pengarna slog han ur sin mamma då pappan var överraskande normal men viljelös.  
En tjej berättade att det gick att tjäna femhundra kronor med Chang och att de var några som gjorde det.  
Vi var väl tretton eller fjorton då.

## REDUCTIO
> “Det är viktigt att det förknippas med en kostnad att mobba, det är så man stoppar det” säger en varm och förtroendeingivande röst på P1. “Precis,” svarar en lika bra, “jag försöker lära de som blir mobbade att vinna små vinster. Inte ge efter, inte skratta med, inte bli arg, gå därifrån. Öva blicken, den där som säger vad fjantig du är.”  
I skolans gång haglade orimliga klander och en hård bit i bakhuvudet. Ett skratt i falskt samförstånd och missat kast med liten boll rubbar ordning och tarvar beteendekorrigering. Ett huvudet kortare men ändå med stinn blick låser ursinnet i en örfil given och skammen i en mottagen brännande men inte kunna släppa blicken. Ett uppföljande slag en utmaning för att med brand bakom ögon utanför allt och ändå stabilt kunna yppa orden  
>
>“Är du klar nu?”

## REDUCTIO AD ABSURDUM
> "Det vore ju tragiskt om vi som älskar varandra inte skulle kunna hålla ihop det för att vi ärrats av vad andra gjort."


Förskalv

# Berlin Blues

> Grief is the response to loss, particularly to the loss of someone or some living thing that has died, to which a bond or affection was formed. Although conventionally focused on the emotional response to loss, grief also has physical, cognitive, behavioral, social, cultural, spiritual and philosophical dimensions.



Zu Asche, Zu Staub (Psycho Nikoros) - Severija

Aligned by Nature - Thomas Schumacher, CAITLIN

Excess - Perturbator, HEALTH

Contact - Volkan Akaalp

Feral Love - Chelsea Wolfe

Fracture - Seefeel

The Psychedelic Museum - Side Liner, Aviron

Dunkles Babel - Johnny Klimek, Tom Tykwer

Flip The Switch - An-Ten-Nae

Achilles - Mats Erlandsson

Lost Time - Vitalic

Leech - Yen Tech

The Past Is a Snare - Whitebear

Eclipse - Jason Graves

My Little Psycho Friend - Robert Babicz

Boomer Ok - Vitalic

Otherness - AES DANA

SOM OSS - Seedy, Jireel

Cruel Angel - Original God, Sidewalks and Skeletons

Cold Whisper - Eguana, Reblooming

Zu Asche, Zu Staub (Psycho Nikoros) - Johnny Klimek, Tom Tykwer
 

Berlin Blues

# Hail Satan I

This started out as an exploration of Франк Борјак new EP kallkallan.bandcamp.com/album/- but then I just kept going.  

Get while the gettin&#39;s good, amirite?



&quot;Richter: Follower&quot;,&quot;Max Richter, Mari Samuelsen, Robert Ziegler&quot;

&quot;Смрт&quot;,&quot;Frank Borjak&quot;

&quot;Slow Down&quot;,&quot;Snoop Dogg, Mia X&quot;

&quot;Death of the Soul&quot;,&quot;Perturbator&quot;

&quot;Анархија&quot;,&quot;Frank Borjak&quot;

&quot;When I Grow Up&quot;,&quot;First Aid Kit&quot;

&quot;Ускоро&quot;,&quot;Frank Borjak&quot;

&quot;En kropp&quot;,&quot;Anna Öberg&quot;

&quot;Касније&quot;,&quot;Frank Borjak&quot;

&quot;Ruhe&quot;,&quot;Lemonchill&quot;

&quot;2049&quot;,&quot;Hans Zimmer, Benjamin Wallfisch&quot;

&quot;Death Self&quot;,&quot;Dep Affect&quot;

&quot;The Forest of Thought&quot;,&quot;Lstn&quot;

&quot;Rob Ford&quot;,&quot;Frank Borjak&quot;

&quot;Rampart - Original Mix&quot;,&quot;Oliver Schories&quot;

&quot;Pilot&quot;,&quot;Hans Zimmer, Benjamin Wallfisch&quot;

&quot;Lovsång - Moondog Remix&quot;,&quot;Frank Borjak&quot;

&quot;Rhythmic Ambience&quot;,&quot;M.O.O.S, Lemonchill&quot;

&quot;The Death of Me&quot;,&quot;dan le sac&quot;

&quot;Seesayer&quot;,&quot;Two Fingers, Amon Tobin&quot;

&quot;Boatship - Frank Borjak Remix&quot;,&quot;Dep Affect&quot;

&quot;Vila din vilja&quot;,&quot;Erik Jeor, Jennie Abrahamson, Per &quot;Texas&quot; Johansson, Goran Kajfes&quot;

&quot;Capella&quot;,&quot;Hosini&quot;

&quot;Lovsång&quot;,&quot;Frank Borjak&quot;

&quot;La Pregunta&quot;,&quot;Chris Coco, Ian Urbina&quot;

&quot;Hongkong&quot;,&quot;Kettel&quot;

&quot;Kallkällan - Threatening Developments Remix&quot;,&quot;X-Core&quot;

&quot;Graf Zahl&quot;,&quot;Paul Kalkbrenner&quot;

&quot;Tape Gloop&quot;,&quot;dan le sac&quot;

&quot;Strange Is the Night Where the Black Stars Rise&quot;,&quot;Starving Insect&quot;

&quot;Vices&quot;,&quot;Sidewalks and Skeletons, Catslash&quot;

&quot;T T T&quot;,&quot;Loopback, Fear Effect&quot;

&quot;We Appreciate Power - BloodPop® Remix&quot;,&quot;Grimes, BloodPop®, Hana&quot;

&quot;Hijack&quot;,&quot;Hans Zimmer, Benjamin Wallfisch&quot;

&quot;Uni Normal - Ben Frost Remix&quot;,&quot;Alva Noto&quot;

&quot;1641 - 2600 Remix&quot;,&quot;Frank Borjak&quot;

&quot;Pulse&quot;,&quot;James Primate&quot;

Hail Satan I

Hail Satan II

# Hail Satan III

Recording from a mid-winter Zero Audience recording with @arraque and @schmeltztiegel-dj. Exactly 0 fucks given. If listening to a semidrunk old geezer twiddling small knobs with thick winter gloves on while combatting freezing his ass off with coffee and whiskey is your thing, you&#39;re in for a treat. There were LED flamingos. Yes. You read that right. LED flamingos.

Hail Satan III

# HUR SKA DU HA DET
[https://open.spotify.com/track/15NOgx2usi0EOtIYsjwGiI?si=cadfbf5773614a08](https://open.spotify.com/track/15NOgx2usi0EOtIYsjwGiI?si=cadfbf5773614a08)
> Det sägs att vetenskapen är säker på sin sak för den är dubbelt blind. Det låter konstigt.
Vågar man tro på nån som säger att det inte finns någon sanning?
Jag skrev en ramsa som ung. Den kommer åter till mig ibland.
>
>"Att vilja veta är en plåga
en oro som jag har
men så ställer du en fråga;  
Måste jag ha alla svar?  
Ett sorgset leende
tårar på din kind:  
Man kan inte tvinga seende
på en som valt att vara blind"
>
> Det var nog så med henne. Varje sten skulle vändas. När allt länge varit över ett slutligt svar.
>
> “Jag visste ju att du var olycklig men jag var för självisk för att göra slut."


HUR SKA DU HA DET

# KOM TILL MIG

> Han sitter där uppe och gastar i sin stuga. Oklart vem det är han vill rädda. Om och om igen, som försök att övertyga. Kanske sig själv.
Jag kommer ihåg Jenny. De var bästa vänner redan som små. Jenny var 13 när föräldrarna flyttade tillbaka från Stockholm; ett år yngre var hon. Redan från början såg man att dom klickade.
Vänner, kanske någon hoppades på något mer. Jag vet inte om det blev något mer, men jag vet att hon aldrig passade in. Hon drog så fort hon skrapat ihop pengar och fixat jobb. Tillbaka till Stockholm. Jag antar att det var den plötsliga friheten. Hon hade helt vanliga föräldrar men ändå hamnade hon snett. Ville inte längre ha kontakt med någon annan än Pastorn.
Några år efter hon flyttat till Berlin gick rykten att hon fanns på en sajt, tjänade pengar på det. Hon såg redan sliten ut. Skönhet och ungdom är en dålig kombination, det går för lätt för såna.
De höll kontakten men jag vet inte vad de pratade om. Kanske försökte han leda henne rätt, kanske var det tvärtom. Klart är att han plötsligt gav sig av, 2019 var det, struntade i söndagen, satt 24 timmar på bussar och tåg. De måste träffats, hon skrev “Can you save me” och taggade pastorn på Facebook samma kväll som hon försvann.
Dom som var där sa att hon hade varit glad den kvällen, nästan för glad, ingen kunde säga vad hon haft i kroppen. De fiskade upp henne nedströms från Oberbaumbrücke.
>
> Ingen skugga föll över Pastorn, han var redan på väg hem vid den tiden.


KOM TILL MIG

# LÄMNA MIG INTE
[https://fransbjork.bandcamp.com/track/l-mna-mig-inte](https://fransbjork.bandcamp.com/track/l-mna-mig-inte)

> Efter jag blivit lämnad ensam besökte jag ett främmande land. Ett besök på klubb skulle väcka liv i det som dött.
Där var som en skog av väggar och mörka avsikter. Saker som bör delas i tvåsamt dunkel övas utan skam på upplyst scen.
Ett bedövande desorienterande smattrande eggade min mandom. För att nå någon sorts resultat stärktes min beslutsamhet snabbt och billigt.
Det var dags att prova vingarna. Man vet aldrig om det kommer bli något. Det är svårt att nå fram utan språk som tillhygge.
När jag så med rent hjärta och oroligt kött fick viska min sanning
“törnen sträcker sig ur mitt bröst, genomborrar dig. Ditt hjärta, din mun, dina ögon.”
nickade hon instämmande. Ibland måste man låtsas förstå för att nå någon sorts resultat.
I mystisk närhet uppstod outtalat uppsåt.
Hon visste och ville saker jag inte förstod men min mandom var stark så jag gjorde så gott jag kunde. Mer kan man inte begära. Hon ville beröra mitt innersta. Utnyttja och exponera för att  befria och lyfta ett rimligt byte.
När det var min tur att föra ville hon bryta dansen. Varför var svårt att förstå. Jag stärkte min beslutsamhet aggressivt och metodiskt medans jag spejade över havet av mörka avsikter. Till slut stod hon framför mig återigen. Bestämt lade jag fram mina krav.
“Du är en Huldra” fastslog jag. “Din rygg är ett hål.”
Jag uppnådde skeptiskt bifall. Dock skulle det ske där och då. Överfull av beslutsamhet stod jag inte längre i kontakt med mina känslor. Min mandom rann förtunnad ur mig. I hennes ögon speglades min svaghet. Jag vek undan blicken och vi skildes åt som en dålig man och en snuvad kvinna.
Efter mandomen följde forsande beslutsamheten ur mig tills bara ynkedom fanns kvar. Vakten gav mig en hink och lät mig sitta. Hon stod i garderoben nära en yngling med mandomen kvar.
>
>På något sätt tog jag mig hem.


LÄMNA MIG INTE

# Lämna Mig Inte (Övre Bygden Rework)
[https://soundcloud.com/fransbjork/frans-bjork-lamna-mig-inte-ovre-bygden-rework](https://soundcloud.com/fransbjork/frans-bjork-lamna-mig-inte-ovre-bygden-rework)

> De unga männen i norra militärregionen var inte nog. Det är aldrig tillrådligt samverka med motvilliga gäster, men särskilt en minns jag. Len i käften var han och svår att tycka illa om. Tillräckligt uppriktig för att misstas för människa. Bjöds in på fest som variation. En tjej hade fattat tycke för lukten av storstad. Jag tänkte att det inte var så mycket att göra åt. De satt och vänslades i en soffa medans allt runtomkring löpte på. "Tjejer här kan inte vara med sådana som du. De blir stämplade som basseluder" sa hon. "Jag vet ju att du har tjej som väntar därhemma." "Jag har ingen tjej hemma, vi har gjort slut" sa han.
När värdinnan på festen frågade om han gick igång på svart eller rött blev svaret "svart" så hon klädde om och försökte igen. Värden dök upp och undrade vad de höll på med. "Det där får ni reda ut själva" muttrade bassen, blängde på tjejen och frågade om de skulle gå. Mot bättre vetande gjorde hon det.
Det hade tydligen varit ett dåligt val. Rabarbersvaj, sur andedräkt, dålig sömn och dito ursäkt på morgonen. Slank tillbaka till uppställningen och kom aldrig igen.
>
> Jag visste ju att han hade tjej hemma men jag tänkte att det inte var så mycket att göra åt.


Lämna Mig Inte (Övre Bygden Rework)

# L​Å​NGSAMT NED​Å​T
[https://fransbjork.bandcamp.com/track/l-ngsamt-ned-t-feat-dls](https://fransbjork.bandcamp.com/track/l-ngsamt-ned-t-feat-dls)

>Jag minns en låt om hur svårt det är att låta ett barn bli.
Hon sjöng om att önska barnet sin första fylla och hjärta krossat. Hårt, men nödvändigt. Jag önskar dig din första kärlek, jag önskar dig framgång, jag vill att du ska utsättas för fara och övervinna svårigheter. Alltid komma helskinnad hem.
Jag kommer inte ihåg mer.
Krokodilen bär sina ägg mellan tänderna. Ett fruktansvärt ansvar att ta. Inte konstigt att det blivit regel och norm att abdikera och leja ut.
En fisk lovar att aldrig låta något hända sitt barn. Svaret blir att då kommer ju aldrig något hända. Stor sanning i enkel skrud.
Som haren formas av räven och tvärtom är de små speglar. Livet har ett sätt att lägga pussel med tiden. Det minsta blir det största och tillbaka vare sig vi vill eller inte.
Det är svårt att lita på naturen när våra väsen vridits till knutar. Ingen utveckling eller kärlek är stor nog för ett framställt överflöd, en förfärlig förtärande förträfflighet.
Hur vridet kan det bli innan det går av?
Jag vill att ditt liv ska bli större än mitt, inte en del av det.
>
> Fanns den ens?


L​Å​NGSAMT NED​Å​T

# Lovsång 1
Sound recording of parish session under Oberbaumbrücke, Berlin October 8th 2022.

Lovsång 1

# #39ad48

 What happens when I get a preview of Liars Thieving latest release audiovoidrecordings.bandcamp.com/album/an…th-child

two days before watching &quot;Motherless Brooklyn&quot; - a tribute set to Matt Green;



&quot;In The Earth I&quot;,&quot;Clint Mansell&quot;

&quot;Torn Tears&quot;,&quot;Liars Thieving&quot;

&quot;Black Dick&quot;,&quot;Xiu Xiu&quot;

&quot;We Take That&quot;,&quot;Liars Thieving&quot;

&quot;Sharp on the Line&quot;,&quot;Daniel Pemberton&quot;

&quot;Borough Authority&quot;

&quot;We Take That&quot;,&quot;Liars Thieving&quot;

&quot;1 - Liars Thieving - Never Nothing&quot;

&quot;Emergency Room&quot;,&quot;Daniel Pemberton&quot;

&quot;4 - Liars Thieving - Victimless Refix&quot;

&quot;Across Harlem&quot;,&quot;Daniel Pemberton&quot;

&quot;3 - Liars Thieving - Anutha Truth Child&quot;

&quot;Fire It Up&quot;,&quot;Daniel Pemberton&quot;

&quot;No Wisdom&quot;,&quot;Daniel Pemberton&quot;

&quot;2 - Liars Thieving - Mind Ruck&quot;

&quot;4-Matt_Green_-_Think_Of_Little_Man&quot;

&quot;MSTR (Argentique #3) [feat. DoubleFace D3, Crey, Helios, Atlashsc, Scott Flinko & ACCALMIE]&quot;,&quot;Elio Ξ.&quot;

&quot;1-Matt_Green_-_Late_Check_Out&quot;

&quot;Elysium&quot;,&quot;Ryan Amon&quot;

&quot;3-Matt_Green_-_Just_Serving_Justice&quot;

&quot;Set The Controls For The Heart Of The Sun (feat. Yin)&quot;,&quot;All India Radio&quot;"

#39ad48

# MIN FIENDE ÄR NU MIN VÄN

> Jag heter Lorne, som min far. Han fick i sin tur sitt namn efter sin far. En släkttradition jag inte vet hur lång. Farfar var en aktad man i samhället. Han och hans fru hade arbeten som sågs som fina på den tiden. Gick i kyrkan på söndagarna, hon var aktiv i församlingsarbetet. Såklart slog han henne. Det hörde till på den tiden. Som värst en bruten arm.
>
> En vinterdag hade det målats ogudliga budskap på kyrkans vägg. Eftersom pappa var bygdens svarta får så utgick farfar från att svärtan gått i arv. Han ringde polisen och anmälde mig, tänkte han skulle ge mig en läxa och visa bygden att han var en rättskaffens och ärlig man. Slå två flugor i en smäll. Jag ringde upp han för att förstå varför. När jag frågade om blod inte var tjockare än vatten bad han om att få lägga på. De flesta på den sidan släkten tog hans parti. Det var de sista orden vi sa till varandra på länge.
>
> När min son var en månad gammal hamnade gamlingen på sjukhus. Vek av det nya föräldraskapet ville jag gräva ner stridsyxan, svälja förtreten. Min son skulle få en framtid med sin farfars far. Jag blev förvånad över min uppriktiga glädje i mötet.
>
> Två veckor efter besöket fick han sviter och dog.


MIN FIENDE ÄR NU MIN VÄN

# NAWSH 1

First draft: A combination of progressive/psychedelic/drone rock and techno for those hazy days in the summer grass.



&quot;The Sea (C418 Remix)&quot;,&quot;Floex, Tomas Dvorak, C418&quot;

&quot;YFS&quot;,&quot;Stoned Jesus&quot;

&quot;We Own The Night&quot;,&quot;Dark Strands&quot;

&quot;Vorfreude 2&quot;,&quot;Andrew Weatherall&quot;

&quot;Youth&quot;,&quot;Daughter&quot;

&quot;Virgo&quot;,&quot;Robert Leiner&quot;

&quot;Violence - REZZ Remix&quot;,&quot;Grimes, i_o&quot;

&quot;Unicorn Farm&quot;,&quot;The Sword&quot;

&quot;To the Wolves&quot;,&quot;Forming the Void&quot;

&quot;Those Collective Dreams&quot;,&quot;Tecwaa&quot;

&quot;Sing It&quot;,&quot;In Fields&quot;

&quot;A Shaman&#39;s Hand is Infinite&quot;,&quot;Al Lover&quot;

&quot;Set Your Sights&quot;,&quot;The Vintage Caravan&quot;

&quot;Sapiens Sapiens&quot;,&quot;Rickard Jäverling&quot;

&quot;Rust&quot;,&quot;Bombus&quot;

&quot;Rother&quot;,&quot;Mythologen&quot;

&quot;Right Death Before&quot;,&quot;ASG&quot;

&quot;Ra Wah Wah&quot;,&quot;Psychic Ills&quot;

&quot;Inversion&quot;,&quot;Tentakel&quot;

&quot;Introduction&quot;,&quot;Rickard Jäverling&quot;

&quot;Hutches&quot;,&quot;Hidden Orchestra&quot;

&quot;Harmonies&quot;,&quot;Jesse&quot;

&quot;Gypsy - Album Version&quot;,&quot;Uriah Heep&quot;

&quot;Goo&quot;,&quot;Pistol Disco&quot;

NAWSH 1

# NAWSH 2

Reference mix for NAWSH. Electro vibes, funk, 60s and 70s rock. And Frank Zappa. Yeah.



Dedicated to @frankborjak for yanking me out of my artistic rut.



&quot;Wherever You Were&quot;,&quot;Holly Golightly&quot;

&quot;X-Theme&quot;,&quot;The Exorcist GBG&quot;

&quot;Trees&quot;,&quot;Föllakzoid&quot;

&quot;Two Doves On A Lake&quot;,&quot;Archie Bronson Outfit&quot;

&quot;Wherever You Were&quot;,&quot;Holly Golightly&quot;

&quot;Transcendental Phases&quot;,&quot;Birds&quot;

&quot;Why Did You Do It?&quot;,&quot;Stretch&quot;

&quot;En dag till&quot;,&quot;Slowgold&quot;

&quot;Videovåld&quot;,&quot;Christian Gabel&quot;

&quot;Great Northern Sea - Dub Mix&quot;,&quot;Ganga&quot;

&quot;Ouji Lecolds&quot;,&quot;dan le sac&quot;

&quot;Winter Beat&quot;,&quot;Michael Nau&quot;

---

&quot;White Islands&quot;,&quot;DIE VERBOTEN&quot;

&quot;Voytek&quot;,&quot;The Heavy Eyes&quot;

&quot;Dance of the Mince Pie Martians&quot;,&quot;The Night Monitor&quot;

&quot;The Cigarette Song&quot;,&quot;Shurmin&quot;

&quot;Tunnel&quot;,&quot;Minami Deutsch&quot;

&quot;WAKE Me Up&quot;,&quot;Elvis Costello, The Roots&quot;

&quot;Suitcase Full of Sparks&quot;,&quot;Gregory Alan Isakov&quot;

&quot;Twilight - Acid Pauli Remix&quot;,&quot;Noema&quot;

&quot;Willie The Pimp&quot;,&quot;Frank Zappa&quot;

&quot;Shabadrass&quot;,&quot;dan le sac&quot;

&quot;We Own The Night&quot;,&quot;Dark Strands&quot;

&quot;What Happened In Bowdark&quot;,&quot;Rickard Jäverling&quot;

NAWSH 2

# NAWSH 3

Groovy Blues, Rock, Funk and Electronica in a trademark St. Éphan eclectic mix.



Son Of Dave - Black Betty

Robert Babicz - Dark Forces

Golden Bug - Blades

Kid Koala - 2 bit Blues

ScubaZ - The Vanishing American Family

M. Ward - Watch the Show

Tomberlin - Wasted

Mitski - Washing Machine Heart

Horisont - About Time

Hills - Anukthal Is Here

Murcof - Chapitre II

Death Hawks - Black Acid

Hexstatic - Chase Me

Mother&#39;s Cake - Black Roses

Junip - Without You

Holy Fuck - Near Mint

Dark Strands - Black Dog

Side Liner - People Making The Darkness Conscious

Cryo - I Tune In

Kennelklubben - Höghusmiljonär

Kite - True Colours

Christian Gabel - Härifrån till ensidigheten

NAWSH 3

# Organic 2023

St. Éphans interpretation of 'organic'. Soothing slow beats with a tinge and an occasional unexpected twist. Enjoy the ride!

Organic 2023

# Schizo

A socially distant covid compatible session with store.floex.cz/album/machinarium-remixed as an underlying theme.



Setlist: open.spotify.com/playlist/5MDFYni…L6SrKFu0sCia2oRQ

&quot;The Past Is Over&quot;,&quot;Thomas Schumacher, Caitlin&quot;

&quot;The Castle (Ed Critchley Remix)&quot;,&quot;Floex, Tomas Dvorak, Ed Critchley&quot;

&quot;The City&quot;,&quot;ella jane&quot;

&quot;Behind Tempo&quot;,&quot;Side Liner&quot;

&quot;The Sea (C418 Remix)&quot;,&quot;Floex, Tomas Dvorak, C418&quot;

&quot;Hyperlude - Dosem Extended Edit&quot;,&quot;Yotto&quot;

&quot;Breakfast in the Hut&quot;,&quot;Crussen&quot;

&quot;The Prison (65daysofstatic Remix)&quot;,&quot;Floex, Tomas Dvorak, 65daysofstatic&quot;

&quot;Siberian Forest - Original Mix&quot;,&quot;Sundial Aeon&quot;

&quot;Machines Are Dancing&quot;,&quot;Floex & Tom Hodge, Prague Radio Symphony Orchestra&quot;

&quot;Bloom - Solarstone Extended Retouch&quot;,&quot;gardenstate&quot;

&quot;Compurhythm&quot;,&quot;Ian Pooley&quot;

&quot;Lovely 2 C U - T.Raumschmiere Rmx&quot;,&quot;Goldfrapp&quot;

&quot;Zaim&quot;,&quot;Butia&quot;

&quot;The Glasshouse with Butterfly (Orbital Remix)&quot;,&quot;Floex, Tomas Dvorak, Orbital&quot;

&quot;Sanctum - Psybient Edit&quot;,&quot;Astropilot, Minddigger&quot;

&quot;Utopia&quot;,&quot;Robert Babicz&quot;

&quot;Greven&quot;,&quot;Fontän&quot;

&quot;LEV MED MIG (feat. Kamohelo)&quot;,&quot;Bennett, Kamohelo&quot;

&quot;Space Whale&quot;,&quot;Robert Babicz&quot;

&quot;By the Wall (Jim Guthrie Remix)&quot;,&quot;Floex, Tomas Dvorak, Jim Guthrie&quot;

&quot;Afternoon&quot;,&quot;Clush&quot;

&quot;BEFORE.NOW.AFTER&quot;,&quot;Eelke Kleijn, Olivier Weiter, Arjuna Schiks&quot;

&quot;Mr. Handagote (Baiyon Remix)&quot;,&quot;Floex, Tomas Dvorak, Baiyon&quot;

&quot;Long Time Coming&quot;,&quot;Hybrid&quot;

&quot;In the Flood&quot;,&quot;Oliver Winters&quot;

&quot;Think Too Fast&quot;,&quot;JFDR&quot;

Schizo

# Sjukt Dålig Vandel
[https://soundcloud.com/schmeltztiegel-dj/sjukt-dalig-vandel-live-performed-dj-set-december-2022](https://soundcloud.com/schmeltztiegel-dj/sjukt-dalig-vandel-live-performed-dj-set-december-2022)

> I bästa fall är livet en resa. Sällan som enkel linje från en punkt till en annan. Mer ofta en spelplan med otydliga gränser och regler. Egentligen ett bergslandskap som när klockan startar blir ett överväldigande böljande hav. Med eller utan hjälp förs man över toppar och dalar med en enda förtvivlad önskan att se bortom nästa krön. Finna kraft att ropa på hjälp. Med bibehållen uthållighet stillas vattnet åter till en horisont utan vare sig A eller B.
>
> Förbluffande är att vetenskapen ännu inte förstått betraktarens  roll. De borde lyssna på konsten. I ett universum där varje ögonblick samtidigt är framtid och historia sitter Jesus och Buddha tillsammans under ett fikonträd och gråter. Historien berättar om de som sett sanningen. Det slutar aldrig väl.
>
> Smuts är både lort och mylla. Man pratar hellre om det fina än det fula. Som vore de inte ett. Som om Gud själv aldrig antagit och helgat köttet. Som om vi inte var löjliga i all vår glans.
>
> Gryningen är höljd i dunkel. Allt i mitten av allt. För länge har profetior förväxlats med verklighet. Med tiden förstår vi att allt kan börja först när allt har ett slut.
>
> Hardcore, Motherfucker.  
I evighet,  
Amen.


Sjukt Dålig Vandel

# Techno Viking

After experiencing 'Love Parade' at its peak in '96 we (BULT) decided to follow up by participating in the 'Fuck Parade' protest march organized by the legendary Trauma XP.

We hired a small truck, and completely aginst contract regulations drove it to Berlin. In a weekend full of experiences, one stood out; the guy we called 'the Techno God'. Years later, the world would come to know him by another name.
And yes, the footage was taken behind our truck.

[Video](https://m.youtube.com/watch?feature=youtu.be&v=LqSEsX9CXow)

Techno Viking

# Trepaneringsritualen

A tribute to @trepaneringsritualenofficial built around the aufnahmeundwiedergabe.bandcamp.com/album/k…remixed EP



## Tracklist

&quot;Mushin&quot;,&quot;Dead Can Dance&quot;

&quot;Midtmaradalen&quot;,&quot;Frank Borjak&quot;

&quot;Umbovukazi&quot;,&quot;Da Capo&quot;

&quot;V ∴ V ∴ V - Headless Horseman Remix&quot;,&quot;Trepaneringsritualen&quot;

&quot;Boatship&quot;,&quot;Dep Affect&quot;

&quot;St. Martin&#39;s Chateau&quot;,&quot;City of Prague Philharmonic Orchestra&quot;

&quot;Dr. Vinklestein Says&quot;,&quot;Shpongle&quot;

&quot;REA&quot;,&quot;JB&quot;

&quot;Feral Me - Codex Empire Remix&quot;,&quot;Trepaneringsritualen&quot;

&quot;Wear Me Out (feat. Mary Mortem)&quot;,&quot;CASHFORGOLD, Sidewalks and Skeletons&quot;

&quot;REBEL&quot;,&quot;LICK&quot;

&quot;ᚲ ∴ ᚲ ∴ ᚲ - Pact Infernal Remix&quot;,&quot;Trepaneringsritualen&quot;

&quot;Xtc&quot;,&quot;Ellen Allien&quot;

&quot;Perseids&quot;,&quot;Arrhythmia&quot;

&quot;Final Battle&quot;,&quot;Hidden Orchestra&quot;

&quot;Twelve Stones to Divide Jordans Sand&quot;,&quot;Ancient Methods&quot;

&quot;Hero&quot;,&quot;Ministry&quot;

&quot;Serpent Seed - Ancient Methods Remix&quot;,&quot;Trepaneringsritualen&quot;

&quot;Azrael&quot;,&quot;HVOB&quot;"
 

Trepaneringsritualen

# VAR ÄR VÅR FRÄLSARE
[https://soundcloud.com/fransbjork/ovre-bygden-var-ar-var-fralsare-demo](https://soundcloud.com/fransbjork/ovre-bygden-var-ar-var-fralsare-demo)

> I vargtimmen stryker en hiskelig mastiff runt huset. För länge sedan tröttnade den och rymde till skogs trots tunga kedjor. Fängslen hänger fortfarande kvar runt halsen. Med tiden har naturen gått värre åt djuret än människan. Den är nu tokig av smärta och sorg. Kvider och ylar som sökte den hjälp eller hämd. Kedjorna släpar och rasslar tungt över verandan. Det här kan sluta på ett av två sätt. Antingen återvinner jag dess förtroende eller så sliter den mig i bitar.
Jag tar mod till mig och går ut. En kastad flaska tar illa över ögat så den flyr.
Jag berättar om hunden för Profeten. Hon jobbar som assistent så hon har gott om tid att tänka.
Hon säger att det är dags att någon berättar för oss vad vi ska bli.
Idéer kommer och går likt Frälsare. Tidsandan avgör vilka som blir historiska men det hjälper ha god stamtavla.
Vad bryr sig en fågel om hur vingar fungerar? Jobbiga sanningar eggar ingen men rykten kan sjösätta skepp. Berättelser ger styrka att göra det som behövs. Skydda de sina vilka dom än är. Sagorna prövas av tidens tand så det behövs nya när de gamla förlorat sin kraft.
Kärlek är inte nog. Inget är skyldig dig ett svar. Den som säger annat gör det för vinning.
Profeten säger att det är dags nu. Goda år skall följas av svåra. Starka budskap smidas i tider av nöd. Vi har haft det för bra för länge. Bara de gamla vet hur man härdar ut. Du måste välja trots att allt redan är bestämt.
>
>Frälsningen kommer när vår historia väl kan berättas.


VAR ÄR VÅR FRÄLSARE

# VAVIVA

A nice mix of techno beats and ethno music, inspired by stays at the spiritual retreat center [VAVIVA](vaviva.nu) - thanks to its proprietor Kristina for the selection of songs I used as a baseline for the set.
 