Dag 183; Ho Chi Minh

Om det aer naagot jag laert mig nu, saa aer det att man tryggt kan vaenda sig bort fraan frestelse; den kommer alltid igen.

Paa bussen fraan Siem Reap till Pnomh Penh kommer jag i samspraak med en kanadensare vid namn Jeremy. Han har varit i PP tidigare, saa jag goer saellskap med honom till staellet han taenker bo paa, lakeside #9. Gaesthuset ligger, precis som man skulle kunna tro, vid en sjoe. Halvvaegs ut i den, till och med. Paa kvaellen kollar vi paa en urkass pirat-DVD; Jason vs. Freddy. Tvaa andra killar, Patrick och Lars, genomlider den tillsammans med oss. Lars aer svensk men har bott i London i aatta aar. Patrick aer hans engelska pojkvaen; en liten soet kines med klurig blick och tunt leende.

Folkslaget i Kambodja kallas Khmerer. 1975 tog Pol Pot och hans kommunistiska ’Roeda Khmerer’ makten. Ett skraeckvaelde med alla de foer socialistiska diktaturer obligatoriska ingredienserna; folkomflyttningar med paafoeljande mass-svaelt, tortyr och godtyckliga avraettningar av ’fiender’ och ’parasiter’; oppositionella, intellektuella, handikappade och utlaenningar. Genom oeverfoerd skuld deras makar och barn.

I praktiken var det doedsstraff paa att baera glasoegon.

"Tuol Sleng", ’den foergiftade kullen’ var en skolbyggnad innan den konverterades till huvudkvarter for regimens mest fruktade saekerhetsbyraa, S-21.

S-21 torterade och doedade oever 8 000 med-khmerer; maen, kvinnor, barn och aaldringar. Efter att de pressat en ’brottsdokumentation’ ur den anklagade foerdes han eller hon till ’the killing fields’ foer massavraettning. Offren radades upp laengs ett sex meter djupt haal; en efter en slogs de ihjael, deras halsar skars av och kropparna dumpades i haalen.

Kulor kostar.

Brottsrubriceringen kunde till exempel vara ’foerraederi’ om en man som arbetade i en textilfabrik paastods skaera tyget foer generoest och bryta foer maanga naalar.

Det enda straffet; doeden. Men inte foerraen personen ifraaga angivit sitt ’naetverk’ - ytterligare 50-60 personer som han foermodats samarbeta med.

De flesta bekaennelser falska, fabricerade under tortyr. I sin iver att faa stopp paa tortyren angav offret vilka som helst namn som kom foer dem och erkaende vad som helst de kunde hitta paa som skulle tillfredsstaella foerhoersledaren.

S-21 misstaenkliggjorde, torterade och doedade aeven sina egna medarbetare och deras familjer, i jakt paa den oeverallt naervarande ’fienden’. Skraecken och underkastelsen var total. Foeroevare och offer, graensen suddas ut.

Jag vandrar fraan rum till rum i Tuol Sleng, nu ett museum. Saengar av staalroer, handklovar av armeringsjaern kedjade till huvud- och fotaendarna.

Saengarna var en gaang vanliga saengar; oever huvudaenden skiner en stiliserad sol vars straalar traeffar parallella vaaglinjer, ett enkelt konstverk utfoert i smala rostiga staalstaenger. Kanske naagon laag daer i saengen, studerade solen och vaagorna, taenkte naagot, kanske naagon taenkte att dessa tankar antagligen aer bland mina sista.

Kanske naagon hade raett. Paa vaeggen en svart-vit bild av samma rum, samma saeng, paa den en kropp i en poel av blod. Det gaar inte att urskilja ansiktet fast kroppen ligger paa rygg, fastkedjad.

1978; jag var 7 aar gammal naagon annanstans.

Aartalet staar paa aendloesa skyltar - i flera av rummen aer vaeggarna fyllda av foton, ’mug-shots’, av offren. Maen, pojkar; allvarliga fraagande avvaktande ansikten, ofoerstaaende, leende, bakbundna, misshandlade. Kvinnor, flickor, gamla, barn; naagra paa sin moders arm. Bistra, strama, skraemda, trotsigt morska; i trasor eller vaelklaedda, enkla klaeder eller av vaesterlaendskt snitt; jeansskortor, bomullstoppar, polokrage. Identiska kortklippta frisyrer, kindlaangt haar. En riktigt vacker kvinna med laangt uppsatt haar och laeppstift faar mig att rycka till; jag vet ju att de blev vaaldtagna. Hon, en oeverklassparasit saekert extra brutalt. Var och en av dem ett liv som mitt. Oegon intensiva, klara, sloea, troetta. En mor haaller sitt barn, hennes oegon aer vaata. Kanske har hon redan foerstaatt att de kommer att separera henne fraan det.

I filmsalen ser jag en dokumentaer; foeroevare och offer traeffas tjugo aar senare, diskuterar vad som gjordes i Tuol Sleng, spelar upp draman, aateragerar haendelsefoerlopp. Det aer djupt gripande; kanske mest att se foeroevarna foersoeka balansera mellan en vilja att reparera, goera bot, och en desperat motvilja mot att axla det egna ansvaret; dessa maen maaste vaelja att aeven de se sig sjaelva som offer, hur skulle de annars kunna leva? Och det var de ju; vakterna var lika raedda foer Angkar, Pol Pots partiapparat, som offren var foer vakterna.

Efter filmen aer jag hungrig, boerjar promenera fraan museet mot staden. Framfoer mig promenerar en vaesterlaendsk kvinna, kanske aer hon ocksaa paa vaeg att aeta? Jag fraagar henne och jovisst, hon ska aeta, vaelkomnar lunchsaellskap och skall ocksaa till ’killing fields’ senare. Vi goer saellskap, hon heter Louisa.

Hon vill aeta paa en pizzeria hon faatt rekommenderat, vi hittar gatan, men numret pizzerian skulle ligga paa finns inte. Det aer en korsning, paa ena sidan av den korsande vaegen ligger nummer 18, paa andra nummer 12. 16 och 14 - vaart nummer - finns inte. Vi tittar paa varandra, skrattar och saetter oss paa restaurangen som ligger paa nummer 12.

Killing fields ligger 45 minuters skumpig tuk-tuk-tripp ut fraan Pnomh Penh. Det aer underligt att knata omkring paa omraadet, man ser och gaar paa halvt nergraevda benknotor; haer och var sticker tygtrasor upp ur marken: var klaederna blodbestaenkta togs de inte av liken, var de rena togs de tillbaka foer att aateranvaendas.

Guiden visar oss ett palmtraed, dess laaga stam bestaaende av blad med vassa huggtaender, som saagklingor. Fraan detta traed, beraettar hon, togs bladen som anvaendes foer att saaga huvudena av liken innan de dumpades i massgravarna.

Ett annat traed, ett stort traed centralt placerat mellan groparna, mot detta krossades smaabarnens huvuden fortsaetter hon; ibland i moedrarnas aasyn.

Louisa paapekar att platsen kaenns konstigt normal. Om man skulle tagit bort monumenten och alla skyltarna skulle omraadet mest paamint om en soptipp. Man hade liksom foervaentat sig en tjock atmosfaer, doeda traen; en obehagskaensla, helst dova straakar naagonstans i bakgrunden, men icke. Solsken, faaglar och graa jordslaett.

Vidrighetens outhaerdliga vardaglighet.

Inte helt vardagligt daa monumentet med de 8 000 doedsskallarna, ett inglasat torn utfoerd som ett traditionellt tempel. Skallarna aer sorterade efter etnicitet och aalder. ’European’ gapar tomt, kanske har naagon klagat, eller kraevt att de identifieras och aaterfoers till europa.

Vi skumpar tillbaka till staden, jag erbjuder henne att foelja med till mitt gaesthus foer en omgaang biljard och en kanna oel foer att faa naagot annat att taenka paa. Hon accepterar.

Jag introducerar henne till Patrick och Lars, de kommer vael oeverens. Jag har en middagsdejt med det trevliga norska paret jag traeffade i Siem Reap och vaelkomnar tillfaellet att komma loss fraan Louisa.

Inte saa att jag inte tycker om henne. Problemet aer ganska exakt precis det motsatta.

And I don’t need the headfuck.

Dock bestaemmer vi att vi ska traeffas utanfoer Royal Palace klockan 10 am dagen efter.

Middagen aer mycket bra, vi aeter paa ’Friends’, ett staelle som anstaeller gatu-ungdomar och undervisar dem i att laga och servera vaesterlaendsk mat. Maten aer mycket god, om aen lite dyrare - men det aer ju foer en god sak. Paa Friends smaapratar vi lite med en stor fyrkantig biff vid bordet bredvid, han rekommenderar raetter aat oss.

Dagen efter staar jag utanfoer Royal palace klockan 9; eftersom min interna klocka har fuckat upp totalt aer jag en timme foer tidig, saa jag letar efter ett staelle att aeta frukost. Saaklart hittar jag inget, det finns bara fina hotell runt palatset, saa jag gaar in paa ’Pizza House’ vars logo aer en rip-off paa ’Pizza Hut’ vilket blir aennu mer komiskt haer jag kommer in och ser att de daer istaellet anvaender namnet ’Pizza Hot’.

Pizzan aer svindyr, USD 10, jag aer hungrig men klarar inte mer aen tvaa slices saa jag ber om att faa resten med mig i en paase.

Paa saa saett kommer det sig att jag, naer jag foersoeker pruta ner motorcykeln tillbaka till gaesthuset fraan 2500 till 2000 riel, inser att jag bitchar om ganska exakt en procent av priset paa pizzan jag just haaller i handen.

En procent. Jag rodnar faktiskt lite laett naer jag inser det, men daa sitter jag bakpaa hojen saa foeraren ser mig inte.

Dagen efter aaker jag till Sihanoukville. Paa bussen visar det sig att jag hamnat bredvid biffen vi pratade med pa ’Friends’, han heter Michael och kommer fraan Kanada. Vi bestaemmer oss foer att dela rum naer vi kommer fram.

Naer vi kommer fram staar Lars och Patrick och vaentar paa mig. De har tagit en annan buss, anlaende 15 minuter foere mig. Jag introducerar dem till Michael.

Naer Patrick beraettar att han och Lars aer tillsammans tystnar Michael, tittar bort och gaar sin vaeg. Oh gud, taenker jag, bara han inte aer en saandaer jobbig homofob; det kan bli ganska pinsamt.

Efter en liten incident daer vi naestan tappade bort Patrick, bestaemmer vi oss foer att ta in paa ett hotell ganska naera, men inte paa, stranden.

Efter att vi checkat in gaar vi ner till stranden, Patrick och Lars vill se om det finns naagot boende naermare den. Vi hittar ett staelle med grym, saeger grym, utsikt oever hela bukten. Vi bestaemmer oss omedelbart foer att ta in daer alla fyra. Eftersom vi redan checkat in paa det andra hotellet goer vi en reservation foer tvaa dubbelrum dagen efter. Paa vaegen ner foer trapporna till stranden vaender jag mig till Michael och saeger

"Now all we need is for some single girls to live in the other two rooms!" "They’re probably lesbian," inflikar Patrick med ett brett flin. "Ok, some single heterosexual girls," specifierar jag.

Michael aer tyst en fraktion av en sekund, sedan paapekar han,

"I’m sorry, Stefan, but you’re a minority here. I’m gay too." "You better watch out," paapekar Patrick, flinet aennu lite bredare.

Paa vaegen tillbaka stoeter vi paa Louisa paa stranden. Nyanlaend; hon skulle egentligen till en annan beach, men bestaemde sig till slut foer samma som oss. Hon bor paa hotellet bredvid oss, och taenker ocksaa flytta till stranden dagen efter; hon reserverar rum paa samma gaesthus. Vi boerjar bli ett litet gaeng som bor tillsammans.

Paa kvaellen blir Michael sjuk. Naer jag aatervaender till hotellet har han barrikaderat sig paa toaletten. Av ljuden som kommer daerifraan bestaemmer jag mig foer att gaa till saengs utan min kvaellstoalett.

Dagen efter aer Michael helt utslagen, han bestaemmer sig foer att stanna paa hotellet med TV och luftkonditionering. Louisa och jag goer saellskap till strandstaellet.

Vael incheckad paa det nya staellet saetter jag mig i restaurangen tillsammans med Louisa, Lars och Patrick foer att aeta brunch. Jag sitter med ryggen ut mot stranden, ploetsligt laegger naagon haenderna oever mina oegon bakifraan. Jag saeger;

"What the hell? I know you might not believe me when I say this, but I don’t have that many girls that would put their hands on my eyes from behind. Lisa, is that you?"

Och saa klart aer det det. I en veckas tid hade jag foersoekt faa tag paa Lisa foer att faa reda paa var hon var. Jag visste att hon varit i Kambodja, men jag trodde hon redan aakt till Vietnam.

Jag hade ingen aning om att hon taenkt sig till Sihanoukville.

Glaedjeyra och presentationer. Hon aer daer med sitt gaeng som jag traeffat redan i Bangkok; Neil, Jen och den andra Lisan. Det visar sig att de aer de som har de andra tvaa rummen i vaart nya gaesthus.

Helt osannolikt. Nu aer vi aatta kompisar som bor tillsammans i ett gaesthus vid stranden, en nionde paa ett annat staelle; det stoersta vaengaenget jag varit del av hittills paa min resa.

Som bas har vi Cloud #9, ett gaesthus med bar, granne till vaart. Aegarna, Patrick och Julie, aer trevligare aen aegarna till vaart gaesthus, de visar DVD paa stor skaerm varje kvaell och deras baconbaguette aer himmelsk.

De har ocksaa en unghund, Harley, som aer helt bedaarande.

Jag faar tillfaelle att simma med vaart gaesthus tama apa. Igen, jag har ett problem med tama vilda djur, men att se en apa simma aer naagot av det koolaste jag sett. Han, foer det var en han, hoell andan och simmade hundsim under vattenytan, med oegonen oeppna.

Innan jag fick lov att ta apan paa simtur, fraagade jag aegaren om det var ok att leka med apan. Han sa; "He’s a bit aggressive. But I think you can handle him."

Fast han var inte mer aggressiv aen Tao Muan, apan paa Ko Chang. Hon var betydligt mer livlig och lekfull, ville hoppa och kloesas hela tiden. Den haer hannen var ganska sloe och verkade helt noejd med att bara sitta paa min axel och plocka loess.

Det kanske aer en man/kvinnogrej. Girls just wanna have fun, liksom.

Till slut troettnade jag paa stranden. Jag bestaemde mig foer att foelja med gaenget ut en heldag bland oearna och sedan dra tillbaka till Pnom Penh, foer att daer bestaemma hur jag skulle goera med Vietnam kontra Laos.

Dagsturen till oearna var fantastiska. Jag tror att jag har sett ’stranden’, ni vet, stranden alla droemmer om att se, den oroerda, milslaanga stranden med vit sand, overkligt klart vatten och palmer laengs randen. Den finns paa en oe utanfoer Sihanoukville. Det aer inte tillaatet att sova oever paa oearna, den haer oen anvaendes som vapenfoerraad, men en militaerpolisgeneral har satt upp fyra bungalows man kan sova oever i paa andra sidan oen. Olagligt i ett land daer pengar aer den enda lagen; jag skulle flyttat dit paa studs om jag hade planerat att stanna laengre.

Dagen efter aaker jag tillbaka till Pnomh Penh. Den haer gaangen tar jag in paa #10 lakeside istaellet, same same but different, som oeverallt annars haer.

Paa kvaellen skriver jag i min pappers-dagbok. Som alltid i transition gaar texten i reflektiv introspektiv moll:

"30/3 Kvaell (18:40) Lakeside#10 Pnomh Penh Jag foerlorade min drak-ring och ringen med fyra haal i Arambol. Nu naer jag minns dem saknar jag den. Saknad. Saa mycket saknad. Det kaenns som om hela jag bestaar av fraanvaro. Jaevla Nostalgi. Om jag kunde, skulle jag daa haella ut allt som varit, boerjat om paa noll?"

Daa kommer en soet blek flicka i kort kjol och saetter sig bredvid mig. Hon har haaret i saadana daer maanga smaa afro-flaetor som varenda turistbrud verkar skaffa sig i Bangkok.

Det visar sig att hon saeljer biljetter till en baat-tripp laengs Mekong-floden upp till naagot kallat ’Mekong Island’. Hon ger mig en flyer, titeln paa den aer ’Party People On Board’ och texten maalar upp en heldags festande paa floden. Jag taenker att det kan bli precis hur daaligt som helst, saa i mitt semi-suicidala sinnestillstaand sajnar jag upp. Jag hade egentligen massa andra saker att goera, ta ut pengar och posta vykort, men de kan jag nog goera i Ho Chi Minh.

Paa morgonen samlas ’Party People’ i #9 lakeside. Det aer ett faerglatt gaeng, i allt fraan militaerklaeder och combat boots oever hawaiiskjortor till rave-bohem-fraktalmupp-stuk. Och, foer all del, en del helt vanliga shorts-och-t-shirt-maenniskor ocksaa; daeribland jag.

Det staar ganska fort klart att det haer aer ett hastverk. Ingen organisation. Udo, den totalvidrige oesterrikiske organisatoeren stressar omkring, graelar med kambodjaner, svettas, plirar elakt paa sin lankesiske kompanjon, graelar foerst med motorcykelfoerare om priset foer att ta oss till baaten, sedan med researrangoeren som tydligen faatt loefte om att ta oss dit med sin buss. Det blir en riktigt skoen kaotisk scen som samlar maangen munter aaskaadare naer vi tjugotalet maenniskor ska organiseras paa tio motorcyklar och alla foerarna skall instrueras att foelja Udos hoj. Efter att Udos motorcykel som topping faar motorstopp, saa han maaste byta, kommer vi alla ivaeg.

Faerden genom Pnomh Penh var komedi-stuff. Taenk er tio motorcyklar, var och en med en glad kambodjansk foerare som inte vet var vi ska, men jaettegaerna vill ta oss foere ledaren dit; jag misstaenker att aatminstone vaar foerare avsiktligt foersoekte tappa Udo ur sikte foer att sedan faa koera oss till Mekong Island sjaelv. Alla cyklarna mitt i rusningstrafik i ett land daer det aer helt ok att koera paa fel sida av vaegen saa laenge man inte orsakar en olycka. Det finns ju inte pengar till poliskontroller, saa det aer bara olagligt att orsaka olyckor. Det aer ju oftast laettare att plocka foeroevarna daa.

Vael framme vid baaten flinar jag saa brett att det goer ont. Faerden var riktigt riktigt rolig. Helkaotisk, javisst; livsfarlig, antagligen. Men kul.

Paa vaegen upp foer floden aer staemningen loj. Det puffas friskt, hela baaten ligger utslagen i haengmattor och paa madrasser, musiken som pumpas ur ett respektingivande hoegtalarsystem i foeren aer en eklektisk blandning av 60-tals-rock (som faar mig att foer mitt inre se graesroekande amerikanska soldater paa snabba flodbaatar, samma musik paa lika hoeg volym) skoen ambient och foervaanansvaert stenhaard trance. Ingendera faar upp naagra av maenniskorna paa dansgolvet; Mekong tuffar foerbi i sakta mak.

Mekong Island aer en stor sanddyn mitt i floden, flankerad av bambuhyddor som staar paa styltor ute i floden. Helt perfekt att pick-nicka ivaeg en dag paa. Vi hoppar i floden fraan baaten, det visar sig vara grymt laang-grunt.

Jag vadar ut i vattnet, testar hur laangt jag kan gaa; naer jag naar de ploetsliga braaddjupen, foeljer jag kanten saa laangt det gaar. Det visar sig att jag kan bottna naestan aenda ut till mitten av floden.

Det aer en udda kaensla att liksom vakna upp och ploetsligt finna sig ensam mitt i Mekong-floden i Vietnam med stenhaard techno som soundtrack. Jag provar att dansa i vattnet, halvt viktloes. Det funkar.

Med baaten foeljer Udos ’flickvaen’ - en kambodjanska som antagligen tillhoer den vaexande skara unga kvinnor som en gaang tog en vaesterlaends pojkvaen, blev utstoett ur den sociala gemenskapen naer han dumpade henne, och nu maaste hitta en stadig stroem av ’pojkvaenner’ foer att foersoerja sig. Det foeljer ocksaa tvaa prostituerade som har #9 lakeside som hemmabas och en fransyska som ’jobbar’ foer Udo paa baaten. Hon aer en latino-babe; liten, kurvig; vacker mun, laangt svart haar, djupa bruna oegon. Det staar ganska klart att hon foeljer med som ’vaerdinna’, faar kommision paa saalda biljetter och saald oel.

Hennes, liksom de kambodjanska flickornas, uppgift aer att faa de vaesterlaendska gaesterna att maa bra och daerfoer laetta paa plaanboken. Hon presenterar sig som ’Elodie - like Melodie but without the M’. Vi pratar lite, men jag foerhaaller mig avvaktande och hon cirklar mest kring arrangoererna.

De enda kvinnorna utoever dessa aer tvaa som tillhoer par och en gammal kambodjansk matrona som tillhoer skeppet.

Oelen floedar, det aer en skoen dag. Jag skvalpar foernoejt omkring i det alldeles lagom varma vattnet. Ryggplaskar fraan baaten, vilar i palmhyddornas svalka. Ett par timmar efter lunch aer det dags att aatervaenda.

Aaterfaerden boerjar precis lika sloett. Efter ett tag boerjar jag bli lite rastloes, det aer faktiskt vaeldigt bra musik men ingen dansar saa; fuck them. Jag tar av mig troejan, gaar fram till dansgolvet i foeren och boerjar dansa foer mig sjaelv. Genast goer Elodie mig saellskap, hen verkar ha laengtat efter att faa roera sig lika mycket som jag. Udo, hans flickvaen och glaedjeflickorna joinar oss och snart har naestan hela baaten boerjat dansa.

Det blir till slut en riktigt, riktigt bra fest. Och ja, jag hamnade i saeng med Elodie och nej, vi hade inte sex.

I don’t need the headfuck.

Dagen efter drar jag till Ho Chi Minh City, daer jag sitter i detta nu och skriver. Vietnam verkar trevligt, jag har inte sett saa mycket av det aen dock. I morgon drar jag ut paa ytterligare en dagstripp paa mekong, den haer gaangen ut i deltat - vi faar se om den blir lika bra. Dagen daerpaa har jag bestaemt mig foer att dra vidare norrut, vart aer aennu ovisst.

Dessutom har jag boerjat fundera paa skippa London och istaellet dra direkt hem, fixa lite grejjer och sedan studsa oever till England.

Kram, Stefan

PS. Jag taenkte ju tatuera mig i Ho Chi Minh, det aer ju trots allt gamla ’Saigon’ i Vietnam, liksom. Turns out det aer olagligt att tatuera folk haer, eftersom tatueringar i huvudsak aer kopplade till undre vaerlden:

http://www.thingsasian.com/browse/stories/contributors/goto_article/article.2490.html