Efter jag blivit lämnad ensam besökte jag ett främmande land. Ett besök på klubb skulle väcka liv i det som dött. Där var som en skog av väggar och mörka avsikter. Saker som bör delas i tvåsamt dunkel övas utan skam på upplyst scen. Ett bedövande desorienterande smattrande eggade min mandom. För att nå någon sorts resultat stärktes min beslutsamhet snabbt och billigt. Det var dags att prova vingarna. Man vet aldrig om det kommer bli något. Det är svårt att nå fram utan språk som tillhygge. När jag så med rent hjärta och oroligt kött fick viska min sanning “törnen sträcker sig ur mitt bröst, genomborrar dig. Ditt hjärta, din mun, dina ögon.” nickade hon instämmande. Ibland måste man låtsas förstå för att nå någon sorts resultat. I mystisk närhet uppstod outtalat uppsåt. Hon visste och ville saker jag inte förstod men min mandom var stark så jag gjorde så gott jag kunde. Mer kan man inte begära. Hon ville beröra mitt innersta. Utnyttja och exponera för att befria och lyfta ett rimligt byte. När det var min tur att föra ville hon bryta dansen. Varför var svårt att förstå. Jag stärkte min beslutsamhet aggressivt och metodiskt medans jag spejade över havet av mörka avsikter. Till slut stod hon framför mig återigen. Bestämt lade jag fram mina krav. “Du är en Huldra” fastslog jag. “Din rygg är ett hål.” Jag uppnådde skeptiskt bifall. Dock skulle det ske där och då. Överfull av beslutsamhet stod jag inte längre i kontakt med mina känslor. Min mandom rann förtunnad ur mig. I hennes ögon speglades min svaghet. Jag vek undan blicken och vi skildes åt som en dålig man och en snuvad kvinna. Efter mandomen följde forsande beslutsamheten ur mig tills bara ynkedom fanns kvar. Vakten gav mig en hink och lät mig sitta. Hon stod i garderoben nära en yngling med mandomen kvar. På något sätt tog jag mig hem.

LÄMNA MIG INTE