Jag går ut i en nattlig skog. Med mörkret kommer lugnet. Rädsla och trygghet byter plats när man inte ser var kroppen slutar och resten tar vid. Så är det i Skogen. På stranden möter vi varandra. Två skarpa kontraster mot månens vita fält. Jag säger “törnen sträcker sig ur mitt bröst, genomborrar dig. Ditt hjärta, din mun, dina ögon.” Hon nickar instämmande. “Du är en Huldra”, säger jag, “din rygg är ett hål.” Hon ler men säger ingenting. Sådan är Skogen. Ju fortare du rör dig ju smalare blir ditt synfält, ljuset starkare i färdens riktning. Föremål verkar mindre och mer avlägsna allt eftersom hastigheten ökar. Tiden förskjuts så det du trodde var bakom dig roterar in i din framtid. När hastigheten är som snabbast och slutet som närmast kommer allt te sig som en oändligt liten men oändligt starkt lysande punkt framför dig och mörker överallt annars. För så fungerar Skogen. På bussen tillbaka låter några barn mig få lyssna då de avfärdat mig som harmlös. Rår om varandra då vuxna av god familj är figurer av papp. De har en pamflett som skildrar hur farligt det är med olika sorters knark. Barnen kryssar av och jämför erfarenheter. Vid prat om debut blir stämningen mörk. En flicka röker sedan länge brunt för att kunna gå till skolan. "Dagen är som snår och ingen riktning finnes. Solen lyser men gömmer sig bakom granarna." De andra tycker inte det är konstigt. Det är så det är i Skogen. Väl hemma frågar sig grannens dotter “varför använder man droger?” “För att må bättre,” säger jag. Mamman blev arg.

DANS VID SJÖN